Kultur & Nöjen14 februari 2016 14:40

En svensk delseger

Islamistiska fundamentalister har sett sin möjlighet att rensa landet på oönskade religioner.
Den meningen skrev jag i en artikel 2010. Då handlade det om Irak. Femtio personer hade dött i en attack mot en syrisk-katolsk kyrka i Bagdad och kort därefter hade al-Qaida utropat att ”alla kristna centra, organisationer och institutioner, ledare och troende, är legitima mål för mujahedin närhelst de kommer åt dem”.
På ett decennium hade över hälften av landets kristna flytt (många hamnade i Södertälje). Trots detta var tystnaden stor både i Sverige och internationellt om de kristna irakiernas situation.
Jag hade kunnat skriva exakt samma artikel i år – det är bara att byta ut al-Qaida mot Islamiska staten och addera situationen i Syrien. Liksom då är uppgivenheten enorm. Det finns en reell risk att Mellanöstern rensas på större delen av sin kristna befolkning. Den insikten har dock knappast trängt igenom bland politiker och mediehus.
Det var anledningen till att organisationen A Demand for Action (ADFA) bildades i Sverige hösten 2014 och snabbt spreds till flera länder. Aktivisterna har enträget samlat in vittnesmål och uppvaktat politiker runt om i världen. Budskapet har varit tydligt: Det pågår ett folkmord och vi måste agera nu. I Syrien och Irak har människor halshuggits, sålts som sexslavar och hela städer har tömts på sin befolkning.
Förra veckans beslut i EU-parlamentet var därför en viktig delseger. En resolution antogs om att Islamiska staten bedriver folkmord mot kristna och andra religiösa minoriteter i Syrien och Irak. Kristdemokraten Lars Adaktusson har varit drivande bakom resolutionen.
Nuri Kino, som grundade ADFA, beskriver därför beslutet som en svensk seger eftersom det är en svensk politiker och en svensk organisation som fått EU-parlamentet att för första gången erkänna ett pågående folkmord.
Men kampen är långt ifrån över. EU-resolutionen är bara ett led i att få upp frågan om folkmord i FN:s säkerhetsråd. Det innebär att behovet av lobbying är fortsatt stort. Många har därför efterfrågat ett större engagemang från Svenska kyrkan. Lars Adaktusson sa i P1 i veckan att Svenska kyrkan inte har bidragit till att bryta tystnaden kring förföljelserna. Och i tisdags frågade Ann Heberlein i DN Kultur ”varför Svenska kyrkan inte har velat kännas vid det folkmord som pågår på kristna runt om i världen”.
Ärkebiskop Antje Jackelén svarade i DN att hon ”välkomnar det steg som EU-parlamentet har tagit i denna fråga”. Men hon skrev också: ”Våra kyrkliga partners poängterar att våldet slår blint oavsett religionstillhörighet och att det är helt avgörande att människor av olika tro och identitet kan leva tillsammans. Därför ber de oss att inte göra skillnad på människor och religiös tillhörighet. Det riskerar att öka konflikter och radikalisering.”
Det intressanta är att Lars Adaktusson hävdar motsatsen, att kyrkliga ledare i Mellanöstern har velat att just de kristnas situation ska uppmärksammas mer. Kan deras kontakter skilja sig så mycket åt?
Det fanns ytterligare ett argument i ärkebiskopens artikel som väcker frågor. Jackelén skrev: ”Diskussionen försvåras av elefanten i rummet – det islamfientliga tankekomplexet.” Men att kritisera mördarsekten IS är inte samma sak som att ifrågasätta islam. Det stämmer att det finns rasister som utnyttjar konflikten i Syrien och Irak för att svartmåla muslimer. Men det kan inte leda till att vi andra inte pratar om de specifika hoten mot kristna och yazidier.
Rasisterna har inget att göra med oss som genuint värnar de utsatta minoriteterna i Mellanöstern – vi ber om ökat stöd för att vi inte kan leva med tanken på att vi inte gjort allt vi kan. Det är inte samtalsklimatet som står på spel, utan hela folkgruppers existens.
Gå till toppen