Burlöv15 februari 2016 04:00

”Vi uppmanar alltid flickor att polisanmäla sexuella trakasserier”

En sliten problemskola där sexuella trakasserier är vardag. Eller en helt vanlig skola märkt av ett ovanligt dåligt rykte. Bilden av Vårboskolan är delad.

Skolgården ligger mörk, men från fritidsgården hörs skratt och röster. Därinne dunkar musiken och ljudet blandas upp med smällarna från biljardklot och käbbel över pingisborden. Kvällen är tidig, men flera av gårdens stammisar är redan på plats.
Läs mer:Flickor larmar om kränkningar från äldre elever
Vårboskolan har de senaste veckorna uppmärksammats efter flera anmälningar om sexuella trakasserier. Problemet som pekats ut är obalansen mellan äldre killar på gymnasieenhetens språkintroduktion och yngre tjejer på högstadiet.
– Trots att det pratas så mycket om det tror jag inte att de flesta av våra nyanlända killar ens är medvetna om vad som hänt, säger Haris Sokolovic, som arbetar med ungdomsgruppen i Arlöv.
Bredvid biljardbordet väntar Fereydon och Amin, 16 år, på sin tur. Båda kommer från Afghanistan. Fereydon har varit i Arlöv ett halvår, Amin bara en månad. Pojkarna berättar att de trivs och gillar skolan.
– Vi kommer till fritidsgården två tre gånger i veckan, men vi skulle vilja vara här mer. Mycket mycket mer, säger Fereydon.
Läs mer:Efter anmälningarna – polisen ökar närvaron på Vårboskolan
En kompis kommer in i rummet, hälsar, klappar om Fereydon och slänger sig ner bredvid polarna.
– Vi har fått många nya vänner i Arlöv, mest afghaner. Det är ok att bo på boendet, vi läser läxor och leker med varandra, säger Amin.
I Afghanistan bodde de i en liten stad, men skillnaden mot att komma till Arlöv är stor. Så stor att den nästan inte går att beskriva. Genom tolken Hamon Azizi liknar de den vid känslan när du ger dig ut på en lång resa utan att veta var den slutar.
– Man målar upp de allra värsta bilderna i sitt huvud, men när man kommer fram så blir man ganska nöjd, säger Fereydon.
Läs mer:Otryggheten på skolan var känd sedan länge
Haris Sokolovic känner igen sig i pojkarnas berättelse. Han växte upp i staden Gorazde i Bosnien och flydde ensam till Sverige när kriget kom 1992.
– Sverige står inför samma situation nu som på 1990-talet.
Efter en månad kom Haris Sokolovic, som då var 16, med buss till en idrottshall i Ystad och hamnade slutligen i Nynäshamn, där han blev kvar i tre år. Han drar parallellen till de nyanlända pojkarna som under januari blev inhysta i ett akutboende i Lillevångshallen.
– Jag vet att jag tänkte. Hatar de mig för att jag har svart hår? Hatar de mig för att jag kom hit från kriget? Jag tänkte aldrig att jag var någons kostnad.
I sitt arbete med de nyanlända barnen på fritidsgården hittar han många gemensamma nämnare med sina första år i Sverige. Hur han började skolan och lärde sig svenska. Hur han fick sina första extrajobb och skaffade ett nätverk. Hur han hittade tillbaka till handbollen och på vägen hittade tillbaka till pojken han en gång var.
– När de nyanlända och ungdomarna från Arlöv träffas här så gör de det. Det finns en myt som förvränger bilden av den andre, som gör oss ännu mer annorlunda för varandra än vi är. Det gäller båda sidor. Men i slutändan hejar vi alla på Real.
Haris Sokolovic menar att problemen på Vårboskolan inte ska tillskrivas etnicitet utan att det snarare handlar om att pojkars attityd mot flickor har hårdnat generellt i samhället.
– Utökar man en skola med hundra killar så blir det en annan känsla. Det är ett stort antal killar jämfört med innan.
– Det blir problem på en skola när en grupp fördubblas. I varje hörn är det plötsligt dubbelt så många personer. Obalansen mellan killar och tjejer blir så mycket mer synlig när trycket ökar. I ungdomsgruppen arbetar vi hela tiden för att stärka flickors självförtroende och lära dem att säga nej till killar.
Han tror också att det handlar om grupptryck.
– De äldre killarna och de yngre tjejerna möts bara i matsalen. Det är ett litet utrymme där blickar misstolkas och grupper kan upplevas som ett hot.
– De kan inte kommunicera och det kan uppstå krockar.
Under hösten har ungdomsgruppen varit ute på olika boenden och pratat med ensamkommande pojkar.
– Vi har diskuterat pojkars och flickors lika värde, hur man ska uppföra sig mot varandra och olika situationer som kan uppstå. Man måste komma ihåg att på samma sätt som flickorna säger att de känner av blickar, så kan pojkarna också känna. Att någon tittar på dem konstigt eller att de blir utstirrade eller skrattade åt.
– Det är också viktigt att komma ihåg att ensamkommande pojkar är individer – inte en kollektiv klump.
Efter de senaste veckornas polisanmälningar har ungdomsgruppen varit i kontakt med många flickor på skolan.
– Vi uppmanar alltid flickor att polisanmäla vid händelser som de uppfattar som sexuella trakasserier.
 
Vid ett bord längre in i lokalen sitter ett gäng högstadieungdomar från Arlöv.
– Det är en bra mix på folket i Arlöv. Alla känner alla. När man är ute på stan hälsar man hit och dit. Puss på kinden du vet.
Gänget berättar att det ofta uppstår situationer där de äldre killarna från språkintroduktionen fäller kommentarer och försöker närma sig de yngre högstadietjejerna. Ingen av ungdomarna vill gå ut med namn eftersom den senaste tidens debatt väcker starka känslor.
– Det är allt alla snackar om på skolan, säger den enda tjejen som hänger på fritidsgården den här kvällen.
Hur är det på fritidsgården då?
– Det är lugnt här. Alltid samma personer. Alla känner alla.
Men ungdomarna menar också att vardagen på Vårboskolan skiljer sig mycket från rapporteringen om problemskolan de möter i medierna.
– Det är inget man märker när man går här. Det är inget speciellt med vår skola. Vårboskolan har fått ett dåligt rykte, säger en kille.
– Det är fel bild av skolan – det är en soft skola. En helt vanlig skola.
Ryktesspridningen får också allvarliga konsekvenser, menar ungdomarna.
– Det är den bilden som gör att många som går i sexan nu inte får börja på Vårboskolan. Bilden att det är en otrygg miljö, säger en kille.
– När jag gick i sexan ville mina föräldrar inte att jag skulle söka hit för de trodde det var dåligt här. Men jag ville hit. Många mina kompisar pluggar här. Den dåliga bilden har blivit uppblåst.
Tolken Hamon Azizi berättar att för honom handlar arbetet med nyanlända ungdomar om att bygga förtroenden.
– Det är det bästa med jobbet, att få den kontakten. När killarna berättar om sig själva, öppnar sig, delar med sig. Ju längre man jobbar, desto mer lär man känna ungdomarna. Det är motivationen.
Mellan frågorna tittar Fereydon och Amin nyfiket på allt som händer i lokalen. De skrattar, dunkar varandra i ryggen, fyller i meningar åt den andre.
– Det är så mycket skämt med de här killarna. De kände inte varandra tidigare, men när de kommer hit blir de en familj. De har varit med om mycket, samma resa, det gör att de bondar, säger Hamon Azizi.
Han är noga med att inte ställa för närgångna frågor till pojkarna, inte närma sig områden som kan riva upp såren från det förflutna. Han vet inte var deras familjer är, säger att han vill lära känna dem bättre innan han närmar sig det personliga. Det handlar om att bygga förtroenden.
På frågan om pojkarna lärt känna några andra ungdomar från Arlöv är svaret trevande.
– Man vet inte riktigt vilka de är. Man kan inte prata med dem, säger Amin.
Gå till toppen