Nöje

Jeff Mills riskerar allt men skyddas av MSO

Jeff Mills och MSO

Light from the outside world. Malmö Live 17/2.

Det finns olika sätt att genomföra samarbeten mellan symfoni­orkestrar och artister av mer populär­musikaliskt snitt. Man kan göra som Metallica och San Franciscos symfoniorkester 1999. Bandmedlemmarna spelade strängt taget som de brukar, medan orkesterns stämmor låg ovanpå den befintliga musiken som ornament.
Bild: João Messias/Live Nation
Man kan göra som i Björks konsertfilm från Royal Opera House i London 2002, där orkestern mest fungerade som en stråkmatta och i princip gjorde samma jobb som en apa hade kunnat göra med ett pekfinger på en synt.
Och så kan man göra som techno­veteranen Jeff Mills, och riskera allt. Det enda han tar med sig är sina beats och en dirigent. Resten hänger på den lokala orkestern och konsert­salens akustik. Det är ett risktagande som faller väl ut i Malmö. Mills mångårige dirigent Christophe Mangou gör ett utmärkt jobb med MSO. Själv styr han de elektroniska rytmerna, som både är förproducerade och livespelade.
Efter en trevande start faller bitarna på plats, och i klassikern ”Gamma Player” är maskineriet perfekt synkroniserat. Arrangemangen lyfter ofta upp dolda aspekter av Mills musik och ibland blinkar Frank Zappas ”Yellow shark” till i ljudbilden.
Konsertmästaren Marika Fältskogs utsökta violin­solo i ”The man who wanted stars” skapar andlös stämning, och när stråk­sektionens pizzicato­knäppta rytmfigur kommer tillbaka i slutet av ”The bells” är det så tajt att publiken jublar.
Höjdpunkten inträffar i ”Amazon” med sina långa trumsolon i slutet. Tre slagverkare ger järnet och växel­spelar med Mills elektroniska trummor. Det är i den här typen av grymt samspel all musik lyfter.
Det är dock synd att de elektroniska rytmerna strömmar ut ur högtalarna ovanför orkestern och därmed är separerade från resten av musiken. Och så kunde volymen ha varit högre. Orkestern har mer att ge och Mills beats är ofta onödigt tillbaka­hållna.
Det hindrar inte konserten från att utgöra en milsten i Malmö Lives historia. Jeff Mills är ett geni och det är sensationellt att han spelade i stan. Jag hoppas han fortsätter att utveckla det här konceptet, till exempel genom att gå till botten med symfoniorkesterns demoniska och mörka potential.
Gå till toppen