Nöje

Ternheim växer med sin uppgift

Anna Ternheim

Turnépremiär på Malmö Live 19/2.

"Young people, far too old", sjöng Anna Ternheim på sin första singel "To be gone".
Anna Ternheim.Bild: Fredrik Johansson / arkiv
I efterhand framstår raden som ett självporträtt, en avbildning av konstnären som lillgammal och poserande valp. Som om hon redan i förväg förstod vad Dylan insåg först när han lämnat det ansträngda gravallvaret och med en lekfull formulering förklarade att "ah, I was so much older then/I'm younger than that now".
I höstas gav hon ut "For the young", hennes hittills bästa album och en samling låtar där hon slutligen hunnit ikapp. Hon är fullt vuxen sina tankar och anspråk, i så hög grad att hon kan blicka ner på ungdomen – dagens och hennes egen – och säga kloka saker som skvallrar om både empati, avund och hårt tyglad irritation.
Det är fortfarande fullt allvar, men det har större bäring än förr.
Också musikaliskt är det mer skiftande och gjort med högre densitet. Att något nytt och större är på gång märks redan i introt till kvällens första låt, "Hours", som gitarristen Charlotte Centervall och basisten Patric Thorman – med kontrabas och stråke – kastar in i ett inferno av distortion och dissonans innan Tomas Hallonstens trumpet ger de disparata klangerna och harmonierna riktning, som en magnet som samlar järnflisor.
I konsertens bästa nummer – företrädesvis nya låtar, men inte enbart – skapar den trygga band­ledaren och hennes med­musiker suggestiv och tät musik som matchas av en smakfull ljusshow. Jonna Löfgren är en ihärdig trummis som anger riktning och får pulsen att slå dubbelt; Hallonsten en smart selektiv keyboardist som ser till att musiken får andas. Musiken är elegant och intensiv, ofta maffig men aldrig överlastad eller kompakt. "Girl laying down" får en storslagen rymd och ett ledigt sväng jag aldrig förr hört i den.
Att få styrsel på de släpiga och avskalade låtarna visar sig svårare; ju mindre man får markera, desto viktigare är det att varje slag sitter helt rätt. Ibland blir det lite yxigt. I "Keep me in the dark" jobbar basisten hårt på att få hela bandet att enas. Men det sätter sig kanske under turnéns gång – den är lång.
Gå till toppen