Per T Ohlsson21 februari 2016 00:01

Det minst skadliga

Svaret borde vara självklart. Även för LO.

Per T Ohlsson.Bild: Håkan Röjder
Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, är en av Sveriges tyngsta och mest meriterade nationalekonomer. Som EMU-utredare på 1990-talet och ordförande i Finanspolitiska rådet 2007–2011 demonstrerade Calmfors integritet och självständighet gentemot de regeringar som var hans uppdragsgivare. När han yttrar sig i brännande frågor finns det alltså skäl att lyssna.
I början av veckan skapade Lars Calmfors rubriker med ett utspel om sänkta lägstalöner för att underlätta inträde på arbetsmarknaden för i första hand nyanlända flyktingar med låg utbildning.
Förra året sökte 163 000 personer asyl i Sverige. Ungefär hälften av dem saknar en utbildning som motsvarar gymnasiet, den nivå som brukar vara ett minimikrav även för mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Hur många asylsökande som får stanna i landet är osäkert, men de närmaste åren står Sverige inför utmaningen att integrera tiotusentals lågutbildade flyktingar på arbetsmarknaden.
Den nuvarande ordningen fungerar inte. Så sent som i förra veckan redovisade Arbetsförmedlingen siffror som tyder på en tilltagande och potentiellt explosiv tudelning av arbetsmarknaden. Arbetslösheten minskar bland inrikes födda och ökar bland utrikes födda. Om trenden håller i sig kommer utrikes födda arbetslösa mycket snart att vara fler än inrikes födda utan jobb. Det är en ny situation.
Personer från länder utanför Europa är särskilt utsatta. Bland 189 000 utrikes födda som är registrerade som arbetslösa kommer 145 000 från utomeuropeiska länder, 17 000 fler än för ett år sedan. Så vidgas det gap som illustrerar den svenska integrationspolitikens misslyckande. Bland inrikes födda i åldrarna 16–64 år är sysselsättningsfrekvensen 79 procent, bland utrikes födda är den 64 procent. Skillnaden är större än i de flesta jämförbara länder.
I detta gap hotar framväxten av ett invandrarproletariat i evigt utanförskap, social desperation och våldsam radikalisering. Frankrike, med sina brinnande förorter, är ett avskräckande exempel på hur det kan gå i en utvecklad ekonomi som vägrar reformera rigida system.
Den omedelbara bakgrunden till Lars Calmfors uttalanden var en rapport från Arbetsmarknadsekonomiska rådet, en expertgrupp som bildats på initiativ av Svenskt Näringsliv för att bedöma ”arbetsmarknadens funktionssätt”. Calmfors är ordförande. I rapporten, publicerad i måndags, föreslås inrättandet av så kallade ingångsjobb som komplement till de riktade anställningsstöd som redan existerar men som visat sig otillräckliga.
Jobben skall ha ingångslöner klart under nuvarande minimilöner inom till exempel detaljhandel, hotell och restauranger och kommunala verksamheter. De skall inte enbart riktas till nyanlända, utan även till andra arbetssökande som inte lyckas få jobb, främst ungdomar. Och de skall vara temporära:
”För att undvika att invandrare och ungdomar permanent fastnar på sådana lågbetalda ingångsjobb, bör en arbetstagare kunna ha ingångsjobb endast under en begränsad tid, säg tre år.”
Ingångsjobben skall förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter i överensstämmelse med den svenska modellen. Statens bidrag består av slopade sociala avgifter och ett extra jobbskatteavdrag. Man skulle kunna kalla det ett hårt förslag med stötdämpare.
Därmed skiljer sig rådets förslag från de propåer som framförts från borgerligt håll: att lagstifta om lägre ingångslöner ifall parterna inte kommer överens om att, som det heter, sänka trösklarna. Det hotet ligger till exempel inbyggt i Liberalernas förslag om ”startjobb”.
Lars Calmfors är, på goda grunder, skeptisk till att frångå en väl fungerande modell som baseras på fria förhandlingar mellan fack och arbetsgivare utan politisk inblandning: ”[O]m man tänker på längre sikt tror jag inte det är ett bra system att regering och riksdag skall fastställa minimilöner.”
Ingångsjobben avfärdades ändå av LO. ”Vår bedömning är att det skulle sprida sig till andra delar av arbetsmarknaden, och det finns en risk att det skulle sänka lönerna för väldigt många”, menar LO:s chefsekonom Ola Pettersson. (Ekot 15/2)
Från vänster stämplades förslaget som ännu ett moment i en högerkampanj för generellt sänkta löner. Att Arbetsmarknadsekonomiska rådet har kopplingar till arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv bidrog till de reflexmässiga reaktionerna. ”Nästa gång är det din lön de sänker”, varnade Aftonbladets ledarsida.
LO:s hållning speglar den insider-outsider-teori som lanserats av nationalekonomerna Assar Lindbeck och Dennis Snower som en förklaring till arbetslöshet: de som är inne på arbetsmarknaden skyddas mot konkurrens från dem som står utanför. Historikern Zeki Yalcin visade i sin gedigna avhandling Facklig gränspolitik från 2010 att detta löpt som en röd tråd genom LO:s syn på invandring. Till och med när militärkuppen i Polen 1981 tvingade den fria fackföreningen Solidaritet under jorden ojade sig LO över att polska arbetare skulle söka sig till Sverige.
Mot varje tanke på sänkta ingångslöner ställer LO och vänstern utbildningsinsatser för att höja kompetensen hos dem som står längst från arbetsmarknaden. Men det ena utesluter inte det andra. En 28-årig akademiker från Bagdad kan slussas in på arbetsmarknaden med hjälp av snabb examensvalidering och intensiv svenskundervisning. Men vilka chanser har en 58-årig grönsaksförsäljare från Aleppo med en utbildning som motsvarar tre års grundskola?
Vad som fick Calmfors uttalanden att väcka uppmärksamhet – och ilska – var att han, som sin ”personliga uppfattning”, satte siffror på ingångsjobbens lönenivå: ”Någonting i storleksordningen 15 000 kronor.” Det är naturligtvis utmanande. Går det att leva någorlunda drägligt på en sådan lön? Dagens lägstanivå för heltid ligger kring 20 000 kronor i månaden.
Bortsett från de grövsta överdrifterna ‧– som när LO-organet Arbetet liknade Centerns förslag om lägre löner för nyanlända vid apartheid – är farhågorna inte obefogade. Lägre löner är en riskabel krisstrategi, särskilt om de sprider sig. Här spökar den historiska erfarenheten. Under mellankrigstiden ledde arbetsgivarkrav på lönesänkningar till ihållande konflikter som förgiftade näringsklimatet och politiken. Till en sådan situation vill ingen återvända och med Lars Calmfors dämpade förslag är risken för det högst begränsad.
Likafullt har det idag gått dithän att två svåra frågor måste ställas:
Har integrationshaveriet tillåtits gå så långt att problemen inte längre kan angripas med bra lösningar, utan endast med de minst skadliga?
Kan det rent av vara så att valet står mellan att ge en stor grupp nyanlända en lågbetald möjlighet att överhuvudtaget komma i kontakt med arbetslivet, eller att inte ge dem någon möjlighet alls?
Utvecklingen på svensk arbetsmarknad, inbegripet lönebildningen, har styrts av Rehn–Meidner-modellen, uppkallad efter LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Modellen, som fick sitt genombrott på 1950-talet, byggde på att en fortlöpande strukturomvandling med rationaliseringar och höjda reallöner skulle tränga undan lågproduktiva företag och därmed också lågavlönade och ostimulerande arbetsuppgifter. Det fungerade bra under de goda decennier som följde på andra världskriget. Levnadsstandarden steg och arbetslösheten hölls nere.
Men dagens arbetsmarknad ser helt annorlunda ut. Den är mer heterogen, mer tjänsteberoende och via globaliseringen utsatt för ett stadigt växande konkurrenstryck. En snabb teknikutveckling, inte minst digitalt, ställer ökade krav på mer flexibla lösningar än på det gamla industrisamhällets tid. Och nu, ovanpå detta, den största flyktingkrisen sedan kriget.
Ett vanligt argument mot att öppna för en diskussion om lägstalönerna, även i Lars Calmfors relativt modesta tappning, är att det skulle dela upp arbetsmarknaden i A- och B-lag. Men vi är redan där, vilket nationalekonomen Andreas Bergh har påpekat: ”A-laget består av personer med fast anställning och kollektivavtal, B-laget av timvikarier och C-laget av nyanlända som inte har en chans att få in en fot på arbetsmarknaden.”
Utan att bortse från arbetsgivarnas ansvar för att förhindra exploatering och diskriminering måste huvudansvaret placeras hos LO ifall Sveriges väldiga integrationsutmaning skall kunna mötas utan politisk klåfingrighet. För det är som Lars Calmfors framhöll när han i tisdags deltog i ett seminarium om Arbetsmarknadsekonomiska rådets rapport: lägre ingångslöner för okvalificerade jobb blir förr eller senare en nödvändighet. Frågan är hur de skall genomföras – under ordnade former, eller som en framtvingad panikåtgärd.
Svaret borde vara självklart. Även för LO.

MER ATT LÄSA

Arbetsmarknadsekonomisk rapport. Dags för större lönespridning? (Arbetsmarknadsekonomiska rådet 2016).
Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946–2009 (Örebro Studies in History 10) av Zeki Yalcin.
Migration, en åldrande befolkning och offentliga finanser. Bilaga 6 till Långtidsutredningen 2015 (SOU 2015:95) av Lennart Flood och Joakim Ruist.
arbetsformedlingen.se.
Bortom partipolitiken, Per T Ohlsson 24/1.
Gå till toppen