Kultur & Nöjen

Vem är det som är trångsynt?

Den amerikanska bokvärlden anklagas ibland för att vara inskränkt och inte delta i det större litteratursamtalet. Johannes Lichtman undrar om det inte snarare är Europa som riskerar att hamna i en fantasins kolonialism.

Sedan jag flyttade till Sverige har jag hört från flera svenska litteraturvetare att vi amerikaner inte läser litteratur i översättning. Vilket är väldigt provocerande, främst för att det är sant.
Eric Bennetts kontroversiella "Workshops of Empire" har nyligen väckt debatt i USA om hur amerikansk litteratur exporterades efter andra världskriget. Bennett påstår att staten försökte stödja en opolitisk litteratur som fokuserade på det individuella, i hopp om att den skulle ersätta den farliga kommunistiska litteraturen från Europa.
Även om Bennetts tes är oslipad pekar den mot det internationella missnöjet med imperialistiska Amerikas författarexport.
Horace Engdahl gav uttryck för detta missnöje när han förklarade varför författare från USA inte har tilldelats Nobelpriset i litteratur sedan 1993: USA är för isolerat, för trångsynt. De översätter inte och deltar inte i litteraturens stora samtal.
Det är sant att före Stieg Larssons genombrott hade det gått 26 år sedan en översatt roman legat etta på New York Times bästsäljarlista. Samt att bara drygt 3 procent av romanerna som säljs i USA är översatta. Fast man kan undra om detta har mer med USA eller med det engelska språkets världsdominans att göra. I Storbritannien och Irland är endast 4–5 procent av romanerna som säljs översatta. I Nederländerna, ett land känt för sin import av litteratur, är över 70 procent av översättningarna från just engelska.
När Engdahl refererar till litteraturens stora samtal menar han antagligen inte den holländska modellen, där man så högt prioriterar översättningar från ett språk. Det stora samtalet handlar också om att läsa böcker i översättning från världs-litteraturens språkperiferi.
Men vad är det vi egentligen gör när vi läser dessa böcker?
Den postkoloniala forskaren Robert J C Young påstår att när man läser översatt skönlitteratur från ett underrepresenterat land läser man ofta av sociala och informativa skäl snarare än av estetiska. Problemet är att när vi läser antropologiskt bryr vi oss mycket mindre om detaljer som stil och ton än när vi läser romaner från kulturer vi känner till.
Den här överförenklingen är en tendens man ser i både metaforiska och faktiska resor. I en aktuell artikel i New York Times döpte reseskildraren Pico Iyer fenomenet till fantasins kolonialism: turister i ett främmande land vill ha en autentisk upplevelse av den platsen. Problemet är att turistens förutfattade mening om vad som är autentiskt ofta belönar skapandet av en värld som antingen inte finns eller som förenklar den komplexa kultur som finns hos det riktiga landets invånare.
I nutidens Prag är vietnamesisk mat kanske mer autentisk än turistkvarterens gulasch, men de flesta turister åker inte till Prag för att äta bun thit nuongi eller för att höra om arvet från arbetskraftsutbytet mellan Tjeckien och Vietnam under kalla kriget. De vill ha en tjeckisk upplevelse.
Och när litterära turister köper romaner av en författare från före detta järnridån, som tjeckiska Milan Kundera, vill de ha en autentisk upplevelse av livet i en diktatur. När Kundera tröttnade på politik och ville skriva komedier om franska karaktärer istället för tragedier om tjeckiska gestalter i början på nittiotalet, svarade en fransk tidning med löpsedeln: Kundera, stick hem!
Och Kundera är ju europeisk, läget är ännu värre för afrikanska och asiatiska författare i västvärlden, som får kämpa för att bli hörda som författare istället för reseguider i exotiska länder.
När det inte bara gäller att man läser utan hur man läser världslitteratur undrar jag om inte de kosmopolitiska européerna ligger efter de trångsynta amerikanerna.
På engelska kan man läsa nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie, indiska Kiran Desai, haitiska Edwidge Danticat, sydafrikanska J M Coetzee, bengaliska Tahmima Anam, sudanesiska Leila Aboulela, australienska Peter Carey, kanadensiska Margaret Atwood, zimbabwiska Petina Gappah, peruanska Daniel Alarcon, kinesiska Yiyun Li, jamaicanska Claudia Rankine, antiguanska Jamaica Kincaid, polska Joseph Conrad, vietnamesiska Nam Le, bosniska Aleksandar Hemon och japanska Kazuo Ishiguro, för att bara nämna några exempel, på originalspråket.
Nästan alla ovan nämnda författare är mångkulturella, och man kan läsa författare födda på alla kontinenter på engelska utan att förlora de nyanser av stil och ton som ofta försvinner i översättning. Det är förlusten av precis dessa nyanser som kan främja fantasins kolonialism.
Själva engelskan är ju ett lånespråk som blomstrar under invandrarnas inflytande. Den amerikanska litteraturens viktigaste prosastilist efter kriget föddes i Ryssland: Vladimir Nabokov. Och den amerikanska samtidslitteraturens största prosastilist föddes i Dominikanska Republiken: Junot Diaz.
Trots att Diaz böcker ofta blickar tillbaka på Santo Domingo så är hans bokomslag inte täckta av karibiska palmer i USA som de är i Sverige. Amerikaner läser inte Diaz för att samla stämplar i sina litterära pass.
Vilket blev tydligt när den amerikanska författaren och kritikern Edith Pearlman föreslog att det skulle gynna Diaz att sluta skriva om dominikanska gestalter ett tag och prova ett nytt ämne. Även om Pearlmans kritik var lika ogenomtänkt som de franska kritikernas hån av Kundera så såg hon i alla fall inte Diaz som endast en ambassadör för sitt hemland.
I den amerikanska litteraturen finns det plats för röster som Diaz, inte bara för vad de säger, men för hur de säger det. Och om litteratur är mer än bara information och författaren mer än bara en reseguide, ja, då kanske det inte är så illa att vara så trångsynt som Amerika.
Gå till toppen