Kultur & Nöjen

En urscen för konspirationer

Det är min första tysta minut. Jag står så stilla jag kan på Mårtens­torget i Lund. Det är kallt och jag vet inte riktigt hur man gör. En del människor har samlats, men det är verkligen inte särskilt många. Jag ser ingen från min skola, ingen i min ålder.
Biografen Grand där Olof Palme med Lisbet och sonen Mårten med flickvän såg "Bröderna Mozart" innan statsministern sköts till döds i hörnet Sveavägen/Tunnelgatan den 28 februari 1986.Bild: Ingvar Karmhed / TT /
Det är den 10 mars 1986 och det har gått en och en halv vecka sedan Olof Palme mördades. Om landet befinner sig i ett chocktillstånd, märker man det inte just här. Det är faktiskt ganska tomt.
Precis efter mordet hade jag varit och skrivit mitt namn i kondoleansboken som låg utlagd i en lokal bakom Folkets Hus. Ett ljus brann och ett porträtt stod uppställt bredvid. Det var ingen kö.
Kanske hade vi ännu inte lärt oss att föra ut våra känslor publikt på det där sättet vi senare med sådan självklarhet skulle lägga oss till med. När Måns Zelmerlöw vann Euro­vision fylldes hela Stortorget med nära 15 000 människor. 29 år tidigare var vi en handfull som höll en tyst minut för en mördad statsminister. Det var en annan tid, och det var så mycket vi ännu inte kunde.
Med mordet på Olof Palme inleddes en era av konspiratoriskt tänkande som sedan dess ständigt ökat i omfattning. I det nya Sverige, som var på framväxt redan när han mördades, litade vi inte längre på varandra. Tilltron till de styrande och tilltron till staten sjönk.
Erik Åsard, som har skrivit två böcker om konspirationsteorier, pekar på att mordet inträffar samtidigt som folkhemmet tynade bort och svenskarna intog en skeptisk hållning till makthavarna. Alltså: fritt fram för kreativt konspiratoriskt tänkande. Det gäller i samhället i stort, tänk bara på de efterföljande diskussionerna om Estonia­katastrofen och mordet på Anna Lindh – eller på idéerna att myndigheter i hemlighet placerar ut vargar i landet, att våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange har beordrats av USA eller att flygplanens kondensationsstrimmor egentligen är superskumma ”chemtrails”. Men det gäller också specifikt Olof Palme.
I min dagbok den 3 mars 1986 skrev jag: ”Rykten har sagt att RAF har tagit på sig skulden på mordet på Palme, vilket senare bekräftades. Dock osäkert om det stämmer.”
Den sista meningen skulle kunna stå som rubrik för allt som tryckts om mordet sedan dess. Ivrigt påhejade av journalister, bokförläggare, tv-producenter och filmmakare har konspirationerna nu levt sitt eget liv i tre decennier. Boforsspåret, mötesscenariot, kurdspåret, Sydafrikaspåret, Pinochetspåret och polisspåret är bara några i floran av konspirationer som sträcker sig från det tänkbara till det fullständigt orimliga.
Hur har det påverkat oss att vi stått mitt i ett konstant flöde av sådana här idéer i 30 år?
2006 arbetade jag med ett reportage om vad Palmemordet hade gjort med människor. Jag intervjuade privatspanare och mordkonspirationsfolk. Min tanke var att om man grottade ner sig tillräckligt djupt i den här typen av ämne, så hände någonting med en. Man förändrades. Ens syn på världen förändrades.
Men hur? Jag läste massvis med böcker. Jag ritade en karta över de vanligaste scenarierna. Hängde på halvskumma sajter. Jag har inga som helst problem att förstå hur människor fångas av viljan att ta den här historien ett steg längre. Efter ett tag fastnar man. Det olösta gnager i en, samtidigt som man – för att komma vidare – omärkligt öppnar fler och fler dörrar till det orimliga.
Sedan dess har jag fortsatt att hålla ett halvt öga på de (allt tystare) konspirationstroende. Numera med ett lite annorlunda perspektiv i bakhuvudet. Konspirationsteorier har fått ett allt starkare fäste i samhällets informationsflöde. Deras betydelse växer och deras skadliga inverkan på samhället ökar, något som Demokrati­utredningen nyligen uppmärksammade när den krävde kraftfulla åtgärder som ökar elevers motståndskraft mot propaganda och konspirationsteorier. Sakta men säkert börjar kon­spirationsteorierna att framstå som ett allt större hot mot demokratin. De sprids ju dessutom så mycket snabbare idag. De handlar om staters agerande och om enskilda personer. De handlar om flyktingar, om sjukvård eller om vaccin.
Men hur skiljer vi mellan skadliga konspirationsteorier och nödvändiga? Det existerar ju faktiskt konspirationer då och då och samhället mår bra av att de avslöjas.
Ett gemensamt drag för samtliga Palmeböcker jag läst har varit att de genomgående valt bort fullt möjliga och enklare förklaringar till förmån för de mer komplicerade tecknen på konspiration – som naturligtvis finns överallt om man tar på sig de glas­ögonen. Antalet parametrar är ju så oändligt många. Om man granskar allt som hände vid och runtomkring brottsplatsen, vid mordtillfället och i den näraliggande tiden, kommer man utan tvivel att finna massor av oförklarliga och mystiska saker. Tar man alla dessa som tecken på något skumt, får man till slut en bild som är totalt snedvriden.
Verkligheten, folks nyckfulla agerande och slumparna i livet är ju en rätt lustig mix. Tittar man för länge på den kan den se ut att skapa samband där inga finns.
Vad händer med en människa som börjar anlägga ett sådant perspektiv på tillvaron? Hur förändras hon?
Det var frågan jag ställde mig för tio år sedan. Idag, i en tid av viralt konspirationstänkande undrar jag snarare: vad händer när väldigt många börjar att göra det?
Läs alla artiklar om: 30 år sedan Palme mördades
Gå till toppen