Kultur

Kalejdoskop som tränar oss att tänka fritt

Ludmila Ulitskaja

Det gröna tältet. Övers Hans Björkegren. Ersatz.

Livet rymmer inga garantier hos Ljudmila Ulitskaja. Gabriella Håkansson läser en författare som vägrar sockra medicinen men ändå är folkkär.
Året är 1953 och i Moskva avbryts radiosändningen av en regeringskommuniké som meddelar att Josef Stalin har blivit förkyld. De flesta fattar vad det betyder. Tyrannen är död. Folk får rysningar av lättnad och skräck. Vad skall ske nu? De flesta är ändå eniga. Det kan inte bli värre.
Så inleds Ljudmila Ulitskajas magnifika roman ”Det gröna tältet” som handlar om tre pojkar som växer upp under de sovjetiska stagnationsåren mellan Brezjnevs ledarskap och Gorbatjovs perestrojka. Som vanligt är det inte de stora historiska händelserna som står i fokus hos henne, utan de mänskliga relationerna och frågan om humanismens uppgift.
Pojkarna kommer från skilda miljöer men inspireras av sin litteraturlärare och växer alla upp och blir dissidenter. Dock inga lyckliga sådana. En emigrerar, en tvingas bli kollaboratör och en begår självmord. Runt dem kretsar ett trettiotal fruar, älskarinnor, barn, lärare, arbetsgivare, grannar som Ulitskaja låter oss möta i bokens femton novellartade kapitel som tänjer ut sig över en livstid.
Jag tänker ofta på ett kalejdoskop när jag läser. Livet ser ut på ett sätt från en människas perspektiv, och på ett helt annat från en annans. Faktum är att hela Ulitskajas författarskap går ut på att visa mångfald och att få läsaren att tänka ”utanför boxen”. Det var djärvt under Sovjeteran, och det är tyvärr djärvt även under Putin idag.
Stilen är robust och folklig, ett gammeldags berättande där fina damer sätter ner fötterna som cirkushästar framför sig och folk vaggar taktfast med huvudet när de går. Lite motsägelsefullt kan man tycka? Dickens möter Solzjenitsyn. Jo, men det är det som gör Ulitskaja så intressant.
Precis som Herta Müller och Dubrav­ka Ugresic gör hon historien personlig, men till skillnad från dem skriver hon folkkärt och hör till sitt lands mest lästa och älskade författare. I en nyutkommen amerikansk ”Reader” till hennes författarskap placeras greppet i ett intressant sovjetperspektiv. I den kontroversiella essän ”On Sincerity in Literature” efterfrågade Vladimir Pomerantsev 1953 en litteratur som gör upp med den sovjetiska socialrealismens konstgjorda och artificiella innehåll, och önskade sig författare som visade upp verkligheten på ett ärligare sätt. Essän bröt ny mark och nog skulle man kunna läsa in Ulitskajas i denna kritiska tradition?
Att ta ställning för individen är att bygga ett bålverk mot den totalitära staten. Att skriva om den lilla människans vardag är en radikal handling. Det rimmar också med hennes ord om att ”regeringars öde är historikernas och statsvetarnas domäner… Min uppgift är att ställa frågor, inte att besvara dem.”
Ordet öde här är intressant. Ulitskaja har skickligt vävt in detaljer i ”Det gröna tältet” för att skapa en defaitistisk känsla av att allt är förutbestämt. Föremål dyker upp och försvinner, människors slumpartade möten får fatala konsekvenser. Att läsa henne är som att se en bra Woody Allen-film. Livet har sina ups-and-downs. Någon gifter sig och en annan skiljer sig, och så går allt vidare. Människan? Tja, vi tror att goda gärningar leder till ett gott liv, men i verkligheten finns inga sådana garantier. Det kan lika gärna vara de onda som blir lyckliga medan de goda dör i cancer. I Ulitskajas bok går alla tre dissidenterna så småningom under, och det är som om hon med det vill säga att det inte finns någon belöning för dem som gör det rätta. Vi måste göra det likväl. Och dör gör vi ändå.
Rysk pessimism? Ja, kanske. Eller så har vi att göra med en kvinna som levt sig igenom Sovjetrepressionen, en cancerdiagnos och Putins aggressioner och nu vägrar sockra medicinen. Kanske vill hon också rikta fokus mot något annat och viktigare än belöningar? Som en röd tråd löper människors vänskap genom ”Det gröna tältet”. Utan att vänta sig några motprestationer ställer de upp för varandra, och när allt annat faller samman finns gemenskapen kvar. Människors nära relationer och kulturen är det som i Ulitskajas universum bildar navet i det goda samhället.
På ryskt kulturkonservativt vis värderar hon litteraturen högst av alla kulturella uttryck. Bra romaner är bärare av goda värden och den enda garanten för människans fortlevnad, men de förmedlas inte av sig själva. Att lära sig läsa och veta hur man använder och förvarar böcker kräver en initiationsrit. Det är därför litteraturläraren Viktor i boken tar med pojkarna på promenader genom det litterära Moskva för att inviga dem i den klassiska ryska litteraturen. Samtidigt får de lära sig sin historia – och träna på att tänka fritt.
Att ombesörja för att även nästa generation följer den traditionen är humanistens uppdrag. Ljudmila Ulitskaja tar sig an uppgiften med bravur..
Gå till toppen