Inpå Livet

”Att tvingas lämna sitt hem är en kollaps i livet”

Riham Alkhateeb och Ali Alabdallah har upplevt samhällskollapsen på nära håll. De lämnade ett Syrien i sönderfall, för att starta om från noll i Landskrona.

– Kollaps… Jag tycker inte om ordet. Det är inte vackert, säger 28-åriga Riham Alkhateeb.
Dessutom behövs inga benämningar som påminner om det hon upplevt. Varje minut tänker hon på sina vänner och sitt födelseland. Allt det där som nu är utom räckhåll.
"Vi jobbade, försörjde oss och hade ett bra liv i Syrien. Men med kriget försvann allt", säger Riham Alkhateeb och Ali Alabdallah, här med tvillingarna Maria och Miriam.Bild: Julia Lindemalm
Sedan två år bor de i en ljus lägenhet i centrala Landskrona. Tvillingarna Maria och Miriam, sex månader gamla, har placerats i varsin babysitter och maken Ali Alabdallah gungar dem taktfast med fötterna.
Det fanns ett liv i Syrien före kriget. En tid då allt kändes självklart. Riham Alkhateeb bodde i en mindre stad utanför Damaskus och pendlade varje dag till arbetet på ett läkemedelsföretag.
– Jag var lycklig och dessutom framgångsrik i mitt yrke. Jag siktade på att, så småningom, öppna en egen apoteksverksamhet. Framtiden kunde bara bli bättre.
Jag bodde i ett lugnt område men påverkades ändå av konflikten. Platser, där jag tidigare brukade umgås med vänner, förstördes av bomber.
Det som i januari 2011 startade som en proteströrelse med krav på demokratisering, tog sig allt våldsammare uttryck. Snart insåg de flesta syrier att allt gått åt helt fel håll. Ett inbördeskrig hade brutit ut på flera fronter.
– Jag bodde i ett lugnt område men påverkades ändå av konflikten. Platser, där jag tidigare brukade umgås med vänner, förstördes av bomber. Det gjorde mig så ledsen.
Riham Alkhateeb och Ali Alabdallah upplevde hur kriget nötte på dem själva och på människor i omgivningen. Men den svåra situationen kunde också frammana medmänsklighet och solidaritet.Bild: Julia Lindemalm
Företaget hon arbetade på stängdes ner och hon fick jobb på ett lokalt apotek nära hemmet. Från att ha haft ett rörligt och utåtriktad liv, fick hon nu en begränsad tillvaro bestående av arbete och sömn.
– Jag jobbade och sov. Det var vad jag gjorde. Det fanns inget att göra, inget att planera för, ingen möjlighet att förbättra situationen. Vi hade bara vatten och elektricitet ett par timmar per dag. Då skulle man passa på att tvätta, ladda mobiler, laga mat…
Det sägs att antalet skilsmässor har ökat kraftigt under kriget. På så sätt skedde också en social kollaps.
Såhär i efterhand har Riham Alkhateeb förstått att hon blev deprimerad.
Läs mer:Experten: Vi är gjorda för att hantera svårigheter.
Men det var också under kriget hon träffade sin livskamrat Ali Alabdallah. Han hade bott i Damaskus och arbetat som journalist för en syrisk tv-kanal, men när hans bostadsområde utsattes för attacker flydde han.
– Att tvingas lämna sitt hem innebär en kollaps i livet. Plötsligt blev jag flykting i mitt eget land.
Livet började om på nytt i Sverige. För ett halvår sedan utökades familjen med tvillingarna Maria och Miriam.Bild: Julia Lindemalm
Han beskriver känslan att tappa kontrollen i vardagen. Maktlösheten när pengarna plötsligt inte längre räcker till hyra och mat.
– Många hamnar hos släktingar, men det tär på relationerna att tvingas samman med andra människor. Det sägs att antalet skilsmässor har ökat kraftigt under kriget. På så sätt skedde också en social kollaps.
Ändå var det mitt livs svåraste beslut, att lämna Syrien. Det handlar ju inte bara om ett land, utan också om alla minnen man lämnar bakom sig.
Riham Alkhateeb nickar.
– Jag märkte det – bland kunderna som kom till apoteket. De flesta hade drabbats på något sätt, och de pratade om sina problem och om hur konflikter ständigt låg under ytan.
Läs mer:"Vi skulle nog klara oss utan problem i två månader."
Samtidigt fannspositiva motkrafter. Solidaritet som följde i kollapsens spår. Enskilda personer hjälpte sina medmänniskor, moskéer och kyrkor såg till att internflyktingar fick tak över huvudet.
Riham Alkhateeb och Ali Alabdallah bor numera i Landskrona.Bild: Julia Lindemalm
Ali Alabdallah insåg att han inte längre kunde vara verksam som journalist i Syrien. Dessutom riskerade han att bli inkallad i armén och tvingas strida mot sina landsmän.
– Ändå var det mitt livs svåraste beslut, att lämna Syrien. Det handlar ju inte bara om ett land, utan också om alla minnen man lämnar bakom sig.
I Sverige råder ingen kollaps – däremot upplever vi en kulturkrock mellan ursprungssvenskar och nysvenskar. Det råder stor brist på kunskap från båda håll.
I september 2013 kom han till Sverige. Drygt ett halvår senare anlände hustrun Riham Alkhateeb. Här har de börjat om på nytt. Ali Alabdallah är projektanställd som informatör på Länsstyrelsen. Riham Alkhateeb hoppas snart kunna arbeta som farmaceut. Döttrarna börjar i förskola till hösten.
– Vi har flytt tillräckligt, konstaterar Ali Alabdallah.
Läs mer:"I verkligheten sker det hela i ultrarapid."
De, som lämnat ett söndertrasat samhälle bakom sig, kan ibland förundras över diskussionen kring en eventuell kollaps i det nya hemlandet.
– I Sverige råder ingen kollaps – däremot upplever vi en kulturkrock mellan ursprungssvenskar och nysvenskar. Det råder stor brist på kunskap från båda håll, säger Ali Alabdallah.
En samhällskollaps innebär att människors trygghet och sammanhang försvinner. "Som ny i ett land måste man hela tiden visa vem man är och vilken kompetens man har", säger Riham Alkhateeb.Bild: Julia Lindemalm
Själv har han dragit igång ett nyhetskafé där nya och rotade Landskronabor får diskutera dagsaktuella frågor. Kunskapsutbyte är det enda sättet att undvika de missuppfattningar som uppstår mellan grupperna, menar han.
Läs mer:De tänker på allt från zombiefilmer till datorhaveri.
Det råder ingen tvekan om att kriget i Syrien påverkade deras praktiska livssituation. Riham Alkhateeb menar att det också inneburit en inre omställning.
– Tidigare kände alla till min bakgrund, vem jag var och vad jag kunde. Jag var fylld av hopp och självförtroende. I dag har jag inte riktigt samma tillit till människorna runt omkring mig – och de känner inte heller mig.
 
Följ även Inpå livet på Facebook och Instagram.
Gå till toppen