Kultur & Nöjen

Kvinna i akademin. Samma mönster från Handels till Teologicum.

Jag känner igen nästan varje enskild situation som beskrivs i ”179 år av ensamhet” (red Jenny Lantz och Linda Portnoff, Albert Bonniers förlag). I antologin berättar tio kvinnor, verksamma vid Handelshögskolan i Stockholm om erfarenheter från livet som studenter, doktorander, lärare och forskare. Man kan tycka att skillnaden är enorm mellan Handels i Stockholm och Teologicum i Lund, men båda institutionerna är manliga bastioner. Det är ämnen som av hävd vikts åt män, på väggarna i seminariesalarna blickar män med allvarsamma leenden och stränga blickar ned, majoriteten av professorerna är män. Att vara kvinna i en sådan miljö, att försöka ta sig fram, ja bara att överleva, kräver speciella färdigheter.
Jenny Lantz och Linda Portnoff.Bild: Caroline Andersson
Jag skrattar högt när jag läser om kvinnan som köper en svart dräkt när hon ska föreläsa första gången. Precis så gjorde jag också. Ändå ifrågasatte studenterna om jag var lärare – något de manliga doktoranderna som undervisade aldrig råkade ut för. Kursutvärderingar som mest handlade om mitt utseende (”en blond bimbo”), manliga professorer som med självklarhet plockar in manliga doktorander i sina projekt (identifikation), besvikelsen vid diverse konferenser när insikten att den äldre (manlige) kollegans intresse för min forskning svalnar betänkligt när jag vänligt men bestämt avböjer att diskutera denna forskning på hans hotellrum mitt i natten, gästforskare som utgått ifrån att jag varit sekreterare och krävt av mig att jag skulle kopiera papper och springa med kaffe. En enda gång på två decennier har jag klagat. Det var när en manlig kollega i ett mail till en annan manlig kollega i Uppsala hävdade att jag hade fått min lektorstjänst på grund av mitt utseende (”blonderad bingohallsvärdinna med för mycket läppstift”). Han hade inte räknat med att Uppsalateologen skulle vidarebefordra mailen till mig.
Alla de där erfarenheterna delar jag med de kvinnliga forskarna vid Handels, liksom känslan av att man helst inte ska tala om det. Man ska inte gnälla. Man ska inte vara besvärlig. Flera av forskarna som skriver i antologin beskriver samma sak – hur de först, tidigt i sin utbildning eller i sin forskarkarriär, levde i förnekelse: ”Nej, jag har aldrig blivit diskriminerad på grund av mitt kön”. Det är en intressant resa man gör – från förnekelse till uppvaknande, från viljan att vara till lags till viljan att stå upp för sig själv och sitt värde.
Vad gör vi när vi vaknat då? Vi gör det män gjort i alla tider: stöttar varandra. Plockar in varandra i varandras projekt. Talar väl om varandra. Själv längtar jag efter en tid och ett tillstånd bortom könet, en tid där gemensamma intressen är det som för samman människor i forskningsprojekt och där prestationer är det som räknas vid tillsättningar och meriteringar, inget annat.
Gå till toppen