Kultur19 mars 2016 04:00

Hemma hos Herr och Fru Härdsmälta

Ebba Witt-Brattströms skildring av ett äktenskap i förfall är skriven för evigheten, konstaterar Rakel Chukri.

Ebba Witt-Brattström.
Det här ska vara en recension. Inte ett inlägg i debatten. Inte ett val mellan ”Team Ebba” och ”Team Grabbarna”.
De meningarna har surrat i huvudet de senaste dagarna. Jag vill, för en stund, glömma bort alla artiklar om den uppslitande skilsmässan mellan författaren och den kände maken. Men det är svårt, för Ebba Witt-Brattströms roman handlar om ett känt par som bryter upp under dramatiska omständigheter. ”Århundradets kärlekskrig” är en tunt maskerad nyckelroman där frun arbetar för Jämställdhetsdepartementet och maken sitter i den mäktiga ”Styrelsen”.
I intervjuer har Ebba Witt-Brattström framhållit att boken är en roman men att hon, liksom alla författare, hämtat stoff från det egna livet. Under läsningen vill jag tränga bort funderingarna på vad som är sant i boken. Annars skulle man läsa boken som en litterär version av en skvallerblaska, bläddra sig fram till snaskigheterna för att skrocka och förfasa sig.
För Ebba Witt-Brattström och exmaken är inte vilka som helst. I flera decennier var de Stockholms mesta power-par, det närmaste kungligheter vi kommer i kulturvärlden.
Det dröjer därför en stund innan jag kan börja läsa texten som just text i ”Århundradets kärlekskrig”.
Det här är Ebba Witt-Brattströms debut som skönlitterär författare och hon går ut stenhårt redan på första sidan:
Han sa:
Om du överger mig
har du bara livslångt hat
att vänta.
Hon sa: Tror antingen
jag eller du
måste dö.
Det är en intensiv, flödande prosadikt där en hon och en han skjuter iväg giftiga pilar som är försåtligt doppade i poesi. I andra stunder är det som att de står i kritcirkeln – i stället för att dra i ett barn, tack gode gud, har de en smädande rap-battle.
Dramat har formen av ett kammarspel. Här finns ingen dekor, inga statister. Bara repliker. Det är en väl vald form. Som en mix av de två författare som hyllas på dedikationsbladet: August Strindberg och Märta Tikkanen, som 1978 skrev ”Århundradets kärlekssaga” om den försupne maken Henrik Tikkanen.
Liksom Tikkanen drar Ebba Witt-Brattström upp mannens försyndelser: hans oförmåga att lyssna, hans tafflighet i sängkammaren, hans vulgära narcissism och hans slag när orden tryter.
I sin bok skriver Märta Tikkanen att det är dags för kvinnor att skrota sitt dåliga samvete: ”Det får räcka nu”. Den stafettpinnen plockas upp av Witt-Brattström. Där Tikkanen stundtals tar på sig ansvaret för det katastrofala äktenskapet vägrar Witt-Brattström låta sin kvinnliga protagonist vika en tum.
Och precis som i Strindbergs ”Dödsdansen” har vi här ett gift par som långsamt plågar livet ur varandra, som när Alice ryter ifrån om den hatade maken: ”Jag behöver inte vara liksveperska åt ett ruttet djur!” Samma galghumor finns i ”Århundradets kärlekskrig” där kvinnan säger: ”Nazisterna hade älskat dig.” Mannen säger: ”I allt du gör / sparkar du män / på kuken.”
Det är som att lyssna på två plågade djur som skriker. Låter det som outhärdlig läsning? Knappast. Den olidliga upphällningen av ett trasigt äktenskap förtjänar större utrymme inom litteraturen.
Outhärdligt blir det först om man läser det som en renodlad hämndaktion mot en verklig person i den svenska offentligheten. Då längtar man efter en Dr Phil som säger: kan ni inte snacka igenom det här själva så att vi slipper känna oss som smygfluktare.
Men om man läser det som en skildring av hur en kärleksrelation blir en härdsmälta, är det i stora stycken alldeles lysande. Jag har befunnit mig nära flera par som på djupet föraktar varandra men ändå inte vill bryta upp. Varje samtal riskerar att kantra i en anklagelseakt.
Den skärselden har Ebba Witt-Brattström fångat in perfekt. Att vilja, men inte kunna rädda äktenskapet eftersom man talar förbi varandra. I grunden är problemet att man inte respekterar den andres livsval eller persona. Men man vill inte sluta bråka, eftersom man då dödar allt framtidshopp. Resultatet är en strid som utmattar båda parter och låser fast dem i sina positioner. Som kapten Edgar säger till sin fru Alice i Strindbergs ”Dödsdansen”: ”Märker du inte att vi varenda dag säger samma sak!”
Vad är då kärnproblemet för paret som Ebba Witt-Brattström skriver fram? Jo, den klassiska motsättningen som mången författare analyserat. Att mannen och kvinnan har diametralt olika syn på förhållandet. Kvinnan säger: ”Kärlek är en parhistoria. / Inte villkorad underkastelse / av den ena parten / för den andres behov.” Mannen säger: ”Det är emancipationen. / Den satte idéer i huvudet / på kvinnorna. / Feminismen är / en uppsättning åsikter. / Jag föraktar sådant.”
I botten finns en djup kärlek, men vad hjälper det om man har olika uppfattningar om vad ett genuint förbund innebär? Ebba Witt-Brattström ansluter sig även till andra romaner där männen vill fly undan det som betraktas som tjatiga frågor från kvinnor, till exempel Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” och Martina Haags skilsmässoroman ”Det är något som inte stämmer”.
Förutom att dissekera sega patriarkala strukturer har Ebba Witt-Brattström ett annat syfte: att spräcka, närmast förinta, den borgerliga bubblan. Jämför till exempel med Per Wästbergs bok från 2014, ”Erik och Margot”, där han avslöjar att fadern levde ett dubbelliv. Men Per Wästberg låter aldrig den tjusiga fasaden rämna, inte ens när han skriver att faderns förhållande med en annan kvinna verkade ha börjat med ett sexuellt övergrepp. Inga starka känslor uttrycks, och den starka fadersbeundran bryts aldrig.
Ebba Witt-Brattström däremot vill göra upp med myten om den upphöjda, svala kulturvärlden. Precis som Maja Lundgren i ”Myggor och tigrar” vill hon att elfenbenstornet ska raseras. Hon vill visa att även intellektuella, respekterade karlar kan bete sig som grisar. Kvinnan i boken står inte ut med hyckleriet.
Missförstå mig inte, även Witt-Brattströms berättelse är tryggt rotad i överklassen. Det är inte direkt Ann-Britt och Lasse i Borås som ska separera. Kombattanterna i ”Århundradets kärlekskrig” lider båda av ett stort mått hybris, vilket resulterar i en rasande men underhållande tävling i intellektuella förolämpningar. Som när kvinnan frågar: ”När har du inte varit / ett psykosomatiskt vrak?”. Mannen svarar: ” Jag är ledsen att se att du åter / sitter inspärrad / i en hallucinerad verklighetsbild.”
När paret sjunger dessa arior är det lika bombastiskt som på operan. Och liksom i många operor är gränsen mellan det högstämda och det kitschiga tunn. Det blodiga allvaret blir stundtals löjeväckande. Allt är draget till sin spets. Livet eller döden.
Men det är inte utan grund. Det finns ett mörkt inslag i dödsdansen. Kvinnan har flera gånger blivit slagen av mannen men han vägrar be om ursäkt: ”Du får skylla dig själv.”
Ingen kommer tro dig, säger han självsäkert.
Gång på gång tar hon upp misshandeln, men han vägrar lyssna. ”Sluta lipa uppblåsta lilla fitta”, säger han när hon ligger nedknuffad på köksgolvet.
Vi vet att kvinnovåldet inte diskriminerar, det finns i såväl koja som slott. Och ändå är det fortsatt tabu att tala om det. Ebba Witt-Brattström har sagt i intervjuer att hon vill vända på perspektivet: i stället för att fråga varför den slagna kvinnan inte lämnar förhållandet borde vi fokusera på varför mannen slår.
I hennes skönlitterära text skyms dock smärtan delvis av de vässade replikerna. Känslorna når inte riktigt fram till läsaren. Det är som att höra två professorer bråka i seminariesalen, snarare än ett par som diskuterar misshandel.
Problemet är delvis den högstämda dialogformen. I Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” kan man däremot känna stanken från makens spritspyor och föreställa sig de vettskrämda barnen. Tikkanens ångest, självförakt och vrede levereras intravenöst till läsaren genom att hon låter sin egen upplevelse stå i centrum. Ebba Witt-Brattströms kvinnoporträtt är också utlämnande – här finns hjärteblod – men hon stannar inte upp vid smärtpunkterna.
Förklaringen kan vara att det finns en avgörande skillnad: Tikkanen stannade kvar i det havererade äktenskapet medan Ebba Witt-Brattströms romanfigur lämnar. Det finns en dikt i Tikkanens bok som beskriver den fasen, kvinnans sista urladdning innan hon går:
Nu gäller det
för oss
att tillåta oss
besvikelsen
ilskan
vreden
hatet
När vi har hatat färdigt
reser vi oss och går
Ebba Witt-Brattström återtar kvinnans rätt att vara ursinnig, att vara en Valerie Solanas, en Alice, en Medea. Det kommer säkert att finnas de som reducerar ”Århundradets kärlekskrig” till en partsinlaga. Det är i sådana fall en sorglig reducering av en stark berättelse om kvinnor som vägrar att bära någon annans skam. Som vägrar vara förstående och överslätande in i döden. Som tar sig rätten att snoppa av stroppar som vill att kvinnor under sexakten ska säga: ”Ge mig kuken, monsieur.” Notera också att mannen, förvisso i patetisk form, får komma till tals. Författaren erbjuder delvis dubbla identitetsmöjligheter.
Tiden får utvisa om ”Århundradets kärlekskrig” inlemmas i en litterär kanon.
Litteraturhistoriskt kommer den garanterat att lämna ett starkt avtryck. Och den kommer att bli årets mest omdiskuterade bok.
Den svåraste biten är hur man ska se på misshandeln i boken. Är den ett försök att genom skönlitteratur misstänkliggöra en riktig person i offentligheten, och sedan vägra diskutera konsekvenserna av detta? Är detta inte fegt? Jag kan inte finna något annat svar än ja. Men litterärt intressanta och viktiga böcker kan ofta vara omoraliska, vilket inte innebär att de inte ska skrivas och publiceras. En författare bör trots allt skriva för evigheten. ”Århundradets kärlekskrig” har potential att bli läst och uppskattad även om, säg, femtio år – vilket inte kan sägas om all bekännelselitteratur.
I framtiden kommer litteraturvetarna säkerligen att läsa Ebba Witt-Brattströms bok parallellt med Horace Engdahls kommande bok, ”Den sista grisen”. I en text skriver han – kanske fiktivt, kanske essäistiskt – om en mans syn på kärlek: ”Det som nu för tiden gör kärleken omöjlig som litterärt ämne är att det universella elementet har fallit bort, nämligen kärlekens rätt att triumfera över samhällsnormerna – normer som när de älskande lider under deras makt ter sig ömkligt begränsande i jämförelse med kärlekens idé.”
Inom kulturvärlden kommer det att betraktas som det kungliga parets olika versioner av förnuft och känsla. Men går man utanför den världen, har Ebba Witt-Brattström skrivit en roman som många kommer att känna igen sig i: En utforskning av äktenskapets skärseld där flammorna riskerar att sluka både kropp och själ. Och ändå stannar så många kvar.
Här är en bok för er. Bryt upp, bryt upp!
Gå till toppen