Gästskribenten

Carl Rudbeck: "Den muslimska världen framställs som offer"

Kristendomen har varit ett lovligt byte i flera hundra år. Alltsedan upplysningen har en vanligen till vänster lutande intelligentia sett det som sin plikt att håna kristna föreställningar. Dessa avfärdades som primitiva fördomar som lagt hinder i vägen för den fria tanken. När de inte var direkt skadliga var de löjliga. Att förfölja och håna allt vad religion hette ingick i varje intellektuells arbetsbeskrivning.
Hur kan det då komma sig att det som idag finns kvar av intelligentian försiktigt tassar omkring på tå när islam kommer på tal? Man talar då istället om islam som en fredens religion; somliga påstår till och med att ordet ”islam” betyder fred medan ”underkastelse” är en bättre översättning. Islam och den muslimska världen framställs som offer för en aggressiv kristenhet ända sedan korstågens dagar för 1 000 år sedan och senare för imperialister som självsvåldigt delade upp området utan att bry sig om vad de som bodde där hade för önskningar.
Att demokrati envist har vägrat att rota sig i så många länder i den muslimska världen skylls på västerländsk inblandning. Få vågar ens viska om att det kan ha något att göra med islam. De som ändå viskar lite diskret utmålas som islamofober som helst bör förses med munkavle och yrkesförbud.
Själva ordet ”islamofobi” är olyckligt. I ett fritt samhälle måste man få hysa vilka åsikter som helst om islams väsen, precis som vi numera anser det självklart att vi får göra det när kristendomen kommer på tal. Lika självklart är att kristna, muslimer, buddhister, judar och hinduer ska behandlas med den respekt och tolerans som bör tillkomma alla människor. Var och en får bli salig på sin fason men ingen kan kräva att få leva i en frizon där just hans eller hennes övertygelser står bortom kritik, hån och löje.
Islam är lika lite som kristendomen en monolit, utan en motsägelsefull praktik som omfattar både milda mystiker och våldsbejakande extremister. Båda grupperna kan finna stöd för sina handlingar och övertygelser i islams heliga skrift. Men det är något som den apologetiska intelligentian ogärna vill erkänna. Den fortsätter sin förkunnelse om islam som en fredens religion och anser sig vara större expert på vad islam egentligen är än Usama bin Ladin eller IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi, som lär ha doktorerat vid Baghdads muslimska universitet.
Kristendomen har knappast reformerat sig själv utan tvingades till reträtt genom ofta hårdhänt kritik från tänkare som har förvaltat arvet från upplysningen. Det vore att svika och förskingra det arvet om inte islam utsattes för samma ibland brutala granskning. En sådan är en konsekvens av den likabehandling av alla religioner som är naturlig i en liberal demokrati. Man brukar tala om den muslimska världen som dar al-islam, islams hus. Det huset har många väldigt olika rum, men inget av dem kan få förbli en skyddad verkstad.
Gå till toppen