Kultur & Nöjen

Miljonprogrammets jihadister

Ett ofta upprepat påstående under de gångna åren är att terrorismen krupit allt närmare Sverige. Bakom detta skymtar en djupt rotad oreflekterad världsbild med ett tryggt hemland i en hotfull omvärld. 11 septemberattackerna var en fjärran katastrof, skrämmande men trots allt avlägsen. Samma sak gällde de dagliga terrordåden i Irak och över stora delar av Mellanöstern och norra Afrika. Europa var ett avgörande steg närmare, men fortfarande inte här. Köpenhamn är trots allt på andra sidan den bro som avgränsar så mycket. Och Taimour Abdulwahab, som nådde några kvarter från Åhléns i Stockholm, sprängde trots allt bara sig själv.
Soldater i Islamiska staten i Raqqa, Syrien.Bild: Uncredited
Denna världsbild har inte bara varit falsk. Den har också på ett avgörande sätt varit vilseledande. Medan vi betraktat det som hänt andra där borta har Sverige vuxit fram som fredad zon och rekryteringsbas. Sverige har inte primärt varit ett mål för andras terrorism utan en nettoexportör. Jihadisterna är inte på väg till folkhemmet. Det är från folkhemmet de har kommit och det är nu sent på dagen både för forskning och kommunala handlingsplaner. Samhället underskattade potentialen för radikalisering och missförstod därför länge lägesbilden.
I november 2010 publicerade Säpo den dittills mest ingående offentliggjorda kartläggningen av vad man definierade som våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige. Lägesbilden beskrevs som allvarlig men knappast alarmerande. Sammanlagt beräknade Säpo att det då fanns omkring 200 personer aktiva i en jihadistisk subkultur. Denna var ett utpräglat storstadsfenomen och avspeglade de rådande demografiska förhållandena, inte minst i förorterna. Subkulturen bestod av löst sammanhängande nätverk som ofta hade karaktären av kompisgäng. Liksom andra extrema rörelser hade också jihadisterna en tendens att avskärma medlemmarna för att stärka den egna identiteten. Denna bild förstärkte samtidigt intrycket av ett fenomen som var relativt lätt att överblicka och hålla under uppsikt.
Det var framförallt två förhållanden som framhölls som lugnande. För det första verkade omfånget av miljöerna vara relativt konstant över tiden. Nyrekryteringarna motsvarade de personer som samtidigt lämnade miljöerna. För det andra verkade inte personerna i miljöerna utgöra något direkt säkerhetshot. Säpo bedömde att bara ett fåtal personer stödde tanken på våldshandlingar i Europa. Den övergripande slutsatsen i kartläggningen var att personer och grupper visserligen kunde begå våldsbrott men att jihadismen, enligt Säpos mening, inte utgjorde ett problem på samhällsnivå, även om den kunde utgöra ett hot mot enskilda personer utomlands och i Sverige.
Slutsatserna från 2010 års kartläggning upprepades gång på gång under de följande åren. Alltfler personer ur jihadistmiljöerna reste visserligen ut till konfliktzoner men det var något som drabbade andra. Men något säkerhetshot mot Sverige var det fortfarande 2014 inte fråga om. Fortfarande var det siffran 200 som gällde.
Hösten 2015 offentliggjordes nya siffror från Säpo. Plötsligt var det 300 personer som under de senaste åren rest ut för att strida. Av dessa befann sig 125 i IS-området i Irak och Syrien medan ungefär lika många återvänt därifrån till Sverige. Rekryteringen i Sverige av stridande fortsatte att öka medan andelen återvändande minskade. Storleken på dessa siffror var inte unika för Sverige. Det tyska författningsskyddets motsvarande uppskattning var således 600 utresta. Men med hänsyn till folkmängden intog nu Sverige plötsligt en oväntad särställning med svårbedömda konsekvenser för landets säkerhet. Hur blev det så?
IS framväxt och dess stora militära och propagandistiska framgångar under sommaren 2014 blev just en sådan omvärldsfaktor som tidigare bedömningar pekat på som betydelsefull för förändringar i jihadistmiljön i Sverige. 2015 stod det klart att resorna till i första hand IS-området utgjorde ett helt nytt fenomen som både var mycket allvarligare och involverade fler personer än vad tidigare kartläggningar och bedömningar utgått från. Säpos siffra på närmare 300 jihadister från Sverige innebar att den tidigare kartläggningen antingen underskattat grupperingarnas storlek, eller att en snabb och inte förutsedd nyrekrytering ägde rum.
Det är uppenbart att slutsatsen om en i stort sett konstant jihadistmiljö i Sverige inte stämde i längden. Någonstans längs vägen hade en snabb tillväxt ägt rum och en lika snabb ökning av benägenheten att ansluta sig till IS. Detta berodde knappast på att de samhällsfaktorer som brukar kopplas samman med radikalisering, som utanförskap och ekonomiska eller sociala problem, förändrats. Förändringen var attraktionskraften i den islamiska statens appell att samlas under fanorna. I Sverige fanns uppenbarligen en stor mottaglighet för detta budskap. Kraften i den process som följde underskattades av samhället och de åtgärder som skulle ha kunnat verka förebyggande initierades först i efterhand.
IS har successivt drivits på defensiven i Irak och Syrien. Men även om kalifatet som territoriell företeelse pressas samman innebär det inte att kalifatet som idé försvinner. För totalitära rörelser kan också motgångar utnyttjas som tillgångar i nya strategier och rörelsens attraktionskraft behöver inte minska.
Gå till toppen