Kultur & Nöjen

De handfallna

”Det var nästan enklare att vara feminist i Iran. Där kunde man skilja på vänner och fiender”, sa min väninna i förra veckan med en suck. Vi diskuterade det svåra i att som feminist kritisera religiösa, konservativa män utan att hamna i sällskap med sunkiga islamofober och rasister.
Bild: Peter Frennesson
Det har nu gått två veckor sedan miljöpartisten Yasri Khan vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. För det gröna partiet har tiden därefter varit som leken ”Hela havet stormar”. Kaotiskt springande och en spänd förväntan på vem som sitter kvar på stolen när drevmusiken har tystnat.
Såväl statsminister Löfven som Gustav Fridolin har konstaterat att i Sverige tar vi folk i hand, därmed basta. Som om det är politikerna som bestämmer över folks vardag.
Inget av språkrören har velat gräva djupare i kärnfrågan. Hur kunde Yasri Khan gå från att vara upphöjd till att bli paria inom loppet av ett par dagar? För att svara på det måste man diskutera om partiets syn på mångfald och jämställdhet har krockat.
I Miljöpartiets partiprogram beskrivs en radikal feminism (helt i min smak, kan tilläggas). Där står bland annat att Miljöpartiet har gått ”från att se kvinnor och män som två fasta kategorier som kompletterar varandra till att i dag se komplexiteten i de samhällsstrukturer som låser in människor i begränsande, socialt konstruerade könsnormer”.
Hur förhöll sig Yasri Khan till synen på könsroller som socialt konstruerade? Det vet vi inte. Han lämnade partiet snabbare än man hinner säga könsmaktsstrukturer. Fridolin & Co offrade villigt Khan och vände blad.
Ledningen hade i stället kunnat förklara hur Miljöpartiet hittills har representerats av både queerfeminister som vill ha ett tredje juridiskt kön och religiösa som tycker att handskakningar är intima, alltså sexuella. De flesta partier är ju breda och innehåller olika falanger. De gröna valde dock den enkla vägen och fördjupade sig varken i frågor om mångfald eller feminism. Fridolin slog rekord i strutsbeteende när han bedyrade sin tidigare okunskap om att kvinnor kan känna sig kränkta av män som inte tar dem i hand. Det är ett flyktbeteende: att göra sig dummare än man är.
Grova förenklingar sänker också nivån på diskussionen, vilket syns i den polariserade debatten. Mireya Echeverría Quezada, tjänstledig chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang, har hävdat att kritiken mot Khan främst drivits av vita feminister som gör allt för att ”undvika blattar”.
I hennes värld existerar uppenbarligen inte kurdiska eller iranska feminister som kämpar mot konservativa krafter. Hon har förvisso en poäng med att diskussionen kan gynna rasister som yrar om islamiseringen av Europa. Men att reducera frågan till att handla om vita mot svarta är att svika de systrar som inte vill styras av patriarkala gubbar – oavsett vilken gud de tillber.
Professor Masoud Kamali, saknad av få i debatten, har också dykt upp som gubben i lådan. I Svenska dagbladet påstod han att invandrare som Aida Hadzialic (S), Nalin Pekgul (S) och miljöpartisten Jabar Amin – samtliga har kritiserat Yasri Khan – används ”för att legitimera de etablerade och exkluderande normerna i samhället”. Han utmålar dem fräckt som den vita maktens nickedockor. Det verkar som att jag har missat det hemliga mötet där Kamali utsågs till kung över Sveriges alla mörkhåriga.
Hur ska man då se på allt detta? Är det ett ”feministiskt inbördeskrig”, som min kollega Karin Olsson skrev nyligen i Expressen. Well, jag skulle snarare kalla det för politik: alltså klassiska ideologiska diskussioner som visar att det finns disparata falanger bland dem som kallar sig feminister, antirasister och muslimer.
På det sättet har handskakningsgate varit en nyttig, men jobbig, läxa. Medan vissa politiker har lekt strutsfarm påminns vi andra om att världen är komplex och att svåra frågor inte kan mötas med plattityder. När gruppers skilda intressen blir tydligare är det också lättare att veta vilka ens vänner är.
Gå till toppen