Kultur

Henrik Bromander: ”Jag påstår inte att jag är bättre än dem jag skriver om”

Han slog igenom med en episk seriebok. Nu skriver han en romantrilogi om maskulinitet. Den Malmöbaserade författaren och serietecknaren Henrik Bromander utgår från sig själv när han skildrar män på väg mot sin egen undergång. Efter kroppsbyggare och näthatare är han mitt uppe i arbetet med sista delen – ett porträtt av Kulturmannen.

Joel och hans kompis Uffe letar efter vänstermänniskor att nita och stärker sig med en öl på Azalee på Möllan. Vid den långa bardisken sitter olika typer av människor – "alkoholiserade kärringar i jeansjackor" bredvid "finkänsliga ungdomar på jakt efter det äkta och genuina". På karaokescenen står ett gäng kvinnor från Kävlinge och sjunger "Jag mår illa" av Magnus Uggla: "En av dem spyr mycket riktigt i sin handväska mitt under låten".
En scen i "Vän av ordning" utspelar sig på Azalee, ett ställe Henrik Bromander gärna besöker. Det var också här han hade releasefest för boken.Bild: Emma Larsson
Bor man i Malmö, särskilt någonstans mellan Värnhem och Möllan, är det lätt att känna igen sig i Henrik Bromanders senaste roman "Vän av ordning", den andra delen i en trilogi om destruktiv maskulinitet. Samma gator som man själv har gått på. Samma hak som man själv har besökt.
Fast ändå inte. I boken är allt filtrerat genom huvudpersonen Joels blick. Och det är en nattsvart bild som tonar fram.
Henrik Bromander, som själv flyttade till Malmö sommaren 2014 efter tretton år i Göteborg, tycker om sin nya hemstad.
– Jag gillar verkligen att bo här. Men i boken är det Joels bild och den är väldigt negativt laddad, säger han.
Klockan är strax efter 12. En ensam man sitter i baren. Justin Bieber i högtalarna. Vi beställer schnitzel och Henrik Bromander sjunker ner på exakt samma stol som för några månader sedan när han hade releasefest för "Vän av ordning" här. Han tar en klunk av sin öl och säger att han gillar Azalee eftersom det har en schyst blandning av människor.
– Jag har till och med sett några Sverigedemokrater i SD-jackor här, så det kändes ju som ett ganska passande ställe för releasefesten.
***
Joel växer upp i Skurup och flyttar till Malmö för att gå en utbildning i datateknik. Han hyr ett rum på studentboendet Rönnen vid Värnhem.
På delkursen Patriarkala strukturer i den digitala tidsåldern träffar han Uffe, som börjar tjafsa med läraren, en genusvetare som har forskat på "ungdomars görande av kön i World of Warcraft". De förenas i sin avsky för det, i deras ögon, rättfärdiga, självgoda och hycklande pk-etablissemanget.
Joel börjar trolla på nätet. Först på alla möjliga forum och i alla upptänkliga ämnen, mest som ett tidsfördriv. Sedan riktar han in sig på invandringen och mångkulturen och startar bloggen Vän av ordning, som snabbt får en stor läsekrets. Som anonym nätkrigare får han den uppskattning och respekt som aldrig tillkommit honom i verkliga livet.
Men Joel sitter inte bara bakom tangentbordet. Han ger sig också ut för att dokumentera – han fotograferar EU-migrantlägret i Pildammsparken och wallraffar i moskén.
Han vill skriva om det som den traditionella pressen mörkar. Sydsvenskan, vars gamla tidningshus reser sig som en gravsten mot himlen, rapporterar förskönande och tillrättalagt om allt som har med invandring att göra. "Kulturdelen undviker han helt och hållet, om han inte vill få andnöd."
– Ja, jag tänkte på det där nu när vi skulle träffas, säger Henrik Bromander och skrattar.
När jag skrev var jag ibland lite orolig att mina vänner skulle läsa boken som en partsinlaga för Sverigedemokraterna.
Vi promenerar på Kristianstadsgatan. Det är disigt och kallt och snart faller de första dropparna från den grå himlen – ett väder inte helt olikt det som syns på omslaget till "Vän av ordning".
Nobes skylt hänger på sniskan. I boken sitter Joel här tillsammans med Uffe – bland påtända crustare och "urmalmöiter med rödsprängda ögon" – och kartlägger vilka som går in och ut från vänsterbokhandeln Amalthea på andra sidan gatan. Senare på kvällen plockar Uffe upp en gatsten och krossar vänsternästets alla rutor.
– Jag har faktiskt fått lite skit för det där. Det är tydligen okrossbara rutor på Amalthea, säger Henrik Bromander och studerar fönstren.
I övrigt har han gjort noggrann research. Han har intervjuat nättroll, men framförallt har han hängt "nästan osunt mycket" på Flashback.
Boken är berättad i tredje person, men perspektivet är helt och hållet Joels. Pekpinnar och fördömanden lyser med sin frånvaro. Under läsningen är det ibland lätt att glömma bort att författaren har diametralt motsatta politiska sympatier. Henrik Bromander är vänster.
– När jag skrev var jag ibland lite orolig att mina vänner skulle läsa boken som en partsinlaga för Sverigedemokraterna. Eller att den skulle upplevas som rasistisk, eftersom Joel uttrycker sig rasistiskt. Men jag litar väl på att folk förstår att jag inte delar de värderingarna.
Henrik Bromander har sin skrivarlya i hemmet. Oavsett om det är serier eller prosa arbetar han alltid för hand: "För mig känns det väldigt okreativt att stirra in i en vit datorskärm", säger han.Bild: Emma Larsson
Hur har boken då tagits emot av extremhögern? I en recension i Nyheter Idag används eufemismen "Sverigevän" om Joel och boken hyllas som ett "djuplodande porträtt av en mångbottnad karaktär". Recensenten skriver vidare: "Författaren Henrik Bromander är socialist långt ut på vänsterkanten, men låter inte sina politiska sympatier skymma sikten eller grumla kärleken till sin huvudperson."
Tvärtom: man vinner mer på att ge en mindre svartvit bild.
– Det var intressant. Jag hade nog tänkt att den typen av personer skulle läsa och skriva om boken. Jag har också försökt skriva den på ett sätt så att de inte skulle kunna avfärda den som vänsterpropaganda, säger Henrik Bromander.
– Bara för att jag lyfter fram den här personen som komplex och någon som man kan tycka om så betyder inte det att det gagnar mina motståndare. Tvärtom: man vinner mer på att ge en mindre svartvit bild.
Nu är det dock inte vem som helst som har skrivit recensionen. Skribenten heter Johannes Nilsson, och Henrik Bromander har tidigare haft det webbaserade matfanzinet Smak tillsammans med honom.
– Vi känner varandra från den gamla fanzinetiden. Som jag har förstått det var det här en engångsgrej. Han ska nog inte fortsätta skriva för Nyheter Idag. Men jag är ändå tveksam till att han befattade sig med dem. Jag har en annan gammal vän som har börjat skriva mer aktivt för dem. Jag tänker att det är ett tecken i tiden. Fler börjar känna vart vinden blåser.
Han säger att det handlar om en viss typ av män som, likt Joel, ser sig som underdogs och en del av ett "underjordiskt motstånd" mot en förtryckande makt.
– Sverigedemokraterna är salongsfähiga nu. Det här handlar om den fristående nätrörelsen där det finns allt från rena nassar till identitärer. Det är en upprorisk, rebellisk känsla som jag tror att många kan lockas av. Lite som vänstern var en gång i tiden, säger Henrik Bromander.
Jag hade en tanke om att jag skulle hävda mig och göra den längsta serieromanen i Sverige ... på tal om manlighet
Vänstern nuförtiden ger han inte mycket för. Den har misslyckats helt, menar han, med att utgöra en motkraft till den rådande ordningen.
– Bristen på idéer, bristen på förnyelse. Det finns väl en massa svar på varför det har blivit så ... men jag är ganska pessimistisk.
Det är inte första gången han skildrar en människa med avskyvärd människosyn.
Henrik Bromander, som debuterade som serietecknare 2005, fick sitt stora genombrott 2012 med den episka serieromanen "Smålands mörker". Det 700 sidor tjocka verket har beskrivits som en milstolpe inom svensk seriekonst.
– Jag hade en tanke om att jag skulle hävda mig och göra den längsta serieromanen i Sverige ... på tal om manlighet.
"Smålands mörker" handlar om Erik som växer upp i Nässjö. I likhet med en ung Bromander tecknar han serier och ger ut ett eget fanzine. Han är fascist och homosexuell. Henrik Bromander, som själv är vänster och lever med en tjej, har kallat den för en "kontrafaktisk självbiografi". Vad hade hänt om han växte upp i Nässjö istället för Växjö? Vad hade hänt om han blev kompis med en fascist istället för, som i verkligheten, en kommunist?
– Jag tycker om att jobba så. Jag placerar in mig själv i huvudkaraktärens position och tänker: Vad skulle jag ha gjort, hur skulle jag ha mått, vad skulle jag ha sagt?
Regnet tilltar och vi tar vår tillflykt till ett kafé på Nobelvägen. Vi passerar en gymbutik. På en gigantisk affisch som täcker hela skyltfönstret flexar en kroppsbyggare sina uppumpade, väldefinierade muskler – inte helt olik mannen på omslaget till Henrik Bromanders debutroman "Riv alla tempel" som kom för två år sedan och utgör första delen i trilogin.
Den handlar om Johan som mobbas när han är liten. Han kallas för "Japanen", eftersom han är tjock och blek som en sumobrottare. Bakom högstadieskolan i Nyköping tvingas han halvnaken delta i brottningsmatcher arrangerade av hans plågoandar.
Med min teckningsstil skulle det ha sett för komiskt ut med de här kroppsbyggarna. Jag är dålig på att rita anatomi
I de sena tonåren upptäcker han bodybuilding, och med hjälp av hämndbegär och steroider förvandlar han underhudsfett till muskelmassa och blir så småningom ett monster.
Henrik Bromander fick idén när han läste en intervju med en gammal kroppsbyggare på DN:s Insidan. Han hade tagit steroider i många år och var ett psykiskt och fysiskt vrak. Stundtals blödde han ur alla kroppsöppningar.
Här fanns en berättelse. Hur kan man vara så besatt av en vältränad kropp att det slutar på det viset?
Men det blev alltså prosa istället för serierutor.
– Med min teckningsstil skulle det ha sett för komiskt ut med de här kroppsbyggarna. Jag är dålig på att rita anatomi, och det är en väldigt anatomisk bok.
Även här har Bromander gjort sin research. "Riv alla tempel" kryllar av preparat, hantelvarumärken och muskler man inte trodde fanns. Henrik Bromander hade svårt att få någon att ställa upp på intervju – "Det är lättare att få en pedofil att berätta om sina handlingar", som en uttryckte det – men hittade till slut en person som han modellerade Johan på.
Henrik Bromander ser stora likheter mellan Johan och Joel i "Vän av ordning": Unga arbetarklassmän som har förlorat sin naturliga plats i samhället till följd av arbetsmarknadens förändringar, och som till slut hittar gemenskaper där de får belöning för sina handlingar.
– Den stora skillnaden är väl att Johan vänder allt inåt mot den egna kroppen. Medan Joel vänder hatet utåt, mot samhället, och inte på samma sätt bestraffar sig själv.
Med senaste boken har han i ett par recensioner kallats för en svensk Michel Houellebecq. Visst finns det vissa likheter, inte minst i "Vän av ordning". Hatet mot 68-generationen(Joels mamma är en Fi-kandiderande "batikhäxa" som har vilt sex med sin nye man, en tysk miljövän) som med sin självupptagna frigörelse i förlängningen bidrog till att skapa en konkurrensutsatt sexualitet, vilket i sin tur har dömt människor i avsaknad av konkurrensfördelar på sexualitetens marknad till ensamhet och själlös onani.
Henrik Bromander säger att han gillar Houellebecq men gjorde det kanske ännu mer när han var yngre. Framförallt var det hans förlag som gladde sig åt jämförelsen med fransk litteraturs enfant terrible.
– Det jag uppskattar med honom är framförallt att han vågar vara obekväm och strunta i vad folk ska tycka om det han skriver.
"Riv alla tempel" och "Vän av ordning" är skrivna i ungefär samma tonart och målade i samma färgskala – det är dystert och mörkt och den enda vägen leder mot undergången.
På försättsbladet till "Riv alla tempel" citeras Walter White, huvudkaraktären i tv-serien "Breaking bad", vars metamfetamintillverkning eskalerar bortom mål och mening: "I did it for me. I liked it. I was good at it. And I was really ... I was alive."
Män är besatta av andra män, särskilt den här typen av väldigt maskulina män.
Johan blandar allt vildare steroidcocktails och växer sig så stor att han nästan blir en spegelbild av det överviktiga barn han en gång var. Medan kompisen Danne stannar vid en lagom vältränad "Brad Pitt-kropp" sväller Johan till ett uppumpat freak vars kropp sakta men säkert faller sönder.
I senaste romanen "Vän av ordning" filtrerar Henrik Bromander fram en nattsvart bild av Malmö. Huvudpersonen Joel drömmer om att bo i Lund.Bild: Emma Larsson
Henrik Bromanders romanvärld är extremt homosocial. Den manliga kroppen, inte minst könsorganet, har en framträdande position. I "Vän av ordning" beundrar Joel den mer råbarkade Uffe med en närmast homoerotisk blick.
– Män är besatta av andra män, särskilt den här typen av väldigt maskulina män. Man är intresserad av vad andra män gör och hur de ser på en själv, och förhåller sig ganska lite till kvinnor.
Henrik Bromander säger att trilogin är skriven utifrån en "feministisk och socialistisk övertygelse". Han försöker sätta fingret på olika problem som han ser med maskuliniteten idag. Han har använt sig av extrema individer för att belysa saker som finns hos alla män.
– Jag påstår inte att jag är bättre än dem jag skriver om, utan utgår snarare från drag som jag kan se hos min pappa, mina vänner och mig själv.
Henrik Bromander är inte en sådan som mystifierar sitt eget skrivande. Han pratar obehindrat om sin arbetsprocess och säger att hans böcker kan användas som politiska verktyg.
– Jag vill påverka med mina böcker, även om jag kanske är pessimistisk kring litteraturens möjlighet att skapa riktig förändring. Men om någon hittar ett sätt att använda dem i ett konstruktivt politiskt syfte så är det skitbra, säger han.
För ett tag sedan intervjuades han i "Studio ett" i P1 om näthat. Han tycker att det är bra att näthatet har börjat diskuteras allt livligare, men ser också en fara med att det blir svårare att vara anonym på nätet. Han poängterar dock att han inte ser sig som en expert på ämnet.
– Men jag tyckte att det var kul att de bjöd in en skönlitterär författare. Ofta tar man in en forskare eller någon som har skrivit en fackbok. Skönlitteraturen får sällan plats i samhällsdebatten, säger han och fortsätter:
– Jag känner mer och mer att jag har till uppgift att fylla ett tomrum i debatten. Att problematisera och fördjupa. Ge en mer komplex bild.
***
Anledningen till att "Vän av ordning" utspelar sig mest kring kvarteren mellan Möllan och Värnhem, där författaren själv bor, är att Bromander känner sig hemma där: "Det var naturligt. Jag har aldrig varit ute på Lilla torg", säger han.Bild: Emma Larsson
Henrik Bromander har en fil kand i filosofi och är utbildad gymnasielärare, ett yrke han dock aldrig har praktiserat. Tidigare har han brödjobbat inom psykiatrin, men nu skriver han och tecknar serier på heltid, tack vare ett femårigt arbetsstipendium.
– Det är självklart bra. Men ibland kan jag känna mig isolerad från vanliga människors liv. På något plan hade jag velat ha ett vårdjobb inom psykiatrin, för att komma nära den verklighet jag skriver om, säger han.
Men just nu har han fullt upp med att få klart den sista delen i trilogin om maskulinitet. Han har skrivit ungefär en fjärdedel av romanen som har arbetstiteln "Kulturmannen".
– Men det hette ju Ebba Witt-Brattströms bok så det går ju inte.
Jens är en genusprofilerad kulturjournalist som jobbar på en hipp gratistidning (mallad på Nöjesguiden). Men privat behandlar han kvinnor väldigt illa, en "Kapten Klänning i kulturvärlden", som Henrik Bromander säger.
Nu vill jag skriva om den intellektuelle mannen, som egentligen har samma beteende som alla andra män, men är bättre på att dölja det och kan smälta in i sociala sammanhang.
Han byter alltså fokus och skriver utifrån hycklarens perspektiv. Men den nya romanen kommer ändå att likna de två föregående, utöver att huvudpersonerna har namn på samma begynnelsebokstav.
– Ettan utspelade sig i Stockholm, tvåan i Malmö, trean kommer utspela sig i Göteborg. Och huvudpersonen är inflyttad från en mindre ort i närheten. Nyköping, Skurup, Jens kommer från Borås.
Han har nästan gjort klart researchen, men under slutet av vår intervju ställer han några frågor till mig om hur det rent praktiskt går till på en redaktion. Från kvinnor i branschen som han pratat med har han fått höra många historier om "sviniga mediemän".
– Nu vill jag skriva om den intellektuelle mannen, som egentligen har samma beteende som alla andra män, men är bättre på att dölja det och kan smälta in i sociala sammanhang.
Bromanders tredje roman ska handla om Kulturmannen. Dessutom skriver han ett långfilmsmanus om MMA. Han sysslar själv med thaiboxning och fascineras av kampsport:Bild: Emma Larsson
Henrik Bromander hoppas att boken ska komma ut våren 2017.
Tror du inte att folk kommer att ha tröttnat på Kulturmannen då?
– Jag vet inte, kanske. Men jag tycker att debatten mest har handlat om att peka på problematiska beteenden, en kritik som har varit lite lätt att avfärda. Jag tänker att min bok kan fylla en lucka eftersom jag går mer rakt på sak och kommer att skildra ett riktigt as ända in i kaklet.

Henrik Bromander

Namn: Henrik Bromander.
Född: 1982 i Växjö.
Bor: Värnhem, Malmö.
Gör: Författare och serietecknare.
Bakgrund: Debuterade som serietecknare 2005 och har sedan dess gett ut flera seriealbum, bland annat uppmärksammade "Smålands mörker" (2012), och två novellsamlingar.
Romandebuterade 2014 med "Riv alla tempel", första delen i en trilogi om manlighet.
Har också verkat som pjäsförfattare. Pjäsen "Våld och pedagogik", skriven tillsammans med John Hanse, spelades i Sverige och Tyskland under våren.
Aktuell: Med "Vän av ordning", andra romanen i trilogin.
Gå till toppen