Signerat

Mats Skogkär: Mats Skogkär: I Iran piskas studenter.

I nästa vecka intas Sveriges gator av studenter. Blomsterbehängda, beskänkta. Många av dem skrålande från lastbilsflak.
Det är synd att Irans gästande utrikesminister Javad Zarif, som på onsdagen togs emot av kollegan Margot Wallström (S), missar detta skådespel.
På gatorna i Iran skrålar ingen om studentens lyckliga dagar. Även att ta sig ton hemma är riskfyllt.
Förra veckan ingrep moralpolisen mot trettio studenter vid en examensfest i staden Qazvin. Enligt Rupert Colville, talesman för FN:s människorättskommissarie, greps, förhördes, dömdes och piskades ungdomarna – 99 rapp var – inom loppet av 24 timmar.
I Iran mal rättens kvarnar snabbt och brutalt.
Wallström kritiserade en gång Saudiarabiens "medeltida" rättsskipning och vållade diplomatisk kris. Iran verkar ha samma straffrättsliga tideräkning, även om hängning där föredras framför halshuggning vid dödsstraff.
Av öppningen som optimistiskt förutspåddes efter förra sommarens kärntekniska uppgörelse syns än så länge knappt en springa. De allvarstyngda mullorna behåller ett fast grepp om makten. Häromdagen omvaldes den konservative Ari Larijani till talman i majlis, parlamentet. Förra veckan utsågs höken Ahmad Jannati till ordförande i Expertrådet, som utser landets högsta ledare.
Om valen i februari var en seger för landets reformister, som många hävdade, var det en seger i det tysta.
Tidigare sanktioner har i stor utsträckning lyfts. Zarifs besök i Sverige handlar om att Iran vill ha utländska investeringar.
Ett Iran som backar upp den mordiske diktatorn Bashar al-Assad i Syrien, som stödjer terrorism och antisemitism. Och förtrycker det egna folket, piskar till underkastelse.
Plus ça change, plus c'est la meme chôse, som fransmännen säger. Ju mer den islamiska republiken förändras, desto mer förblir den sig lik.
Gå till toppen