Malmö

Martin Andersson: Siste kockumiten lämnar efter 50 år

Bill Stolpe började arbeta Kockums 1966. Han upplevde storhetstiden på 1970-talet och kom att jobba med ubåtar. Sen blev det vindkraftverk. Nu lämnar han området och hallarna efter ett halvt sekel. Han släcker och låser när han går.

Bill Stolpe är den sista kockumiten. Han har arbetat på Kockumsområdet sedan 1966. När tillverkningen av vindkraftverk lämnar Malmö är han siste man som lämnar skeppet. Nu lägger han minnena bakom sig, släcker och låser.Bild: Jenny Leyman
Efter att ha arbetat på samma område i femtio år är det svårt att lämna utan att vända sig om.
– Så här tomt har det inte varit i hallarna sedan de var nybyggda. Det trodde man inte, att det skulle ta slut en dag, säger Bill Stolpe som har hunnit fylla 72 år.
Bill Stolpe är född under andra världskriget. Han var 16 år när han slutade skolan 1960.
– Jag ville gå till sjöss. Med mina föräldrars tillstånd mönstrade jag på tankfartyget Brahehus, för övrigt i docka två på Kockums.
Åter på landbacken väntade det militära. Han behövde inte ens mönstra, utan hamnade direkt i flottan.
– Efter muck gick jag till Kockums för att söka jobb. Det var en onsdag i februari 1966. "Du kan början på måndag", sa de.
Femtio år senare minns Bill Stolpe att han slogs av den otroliga aktiviteten på området.
– Den första tiden gick jag som hjälpreda på reparationsavdelningen som låg i den lokal där SVT numera sitter.
Bill Stolpe blev servicemontör och kom sedan att arbeta med ubåtar i trettio år. Först ut var fem stycken av Sjöormen-klass. Sen blev det andra ubåtsserier: Näcken, Västmanland och Gotland.
– Torpedhantering jobbade jag med då. Man fick vara lite av uppfinnare. Lyckades man bra kunde man få en belöning. Det fick jag en gång.
Under storhetstiden arbetade det över sjutusen personer på varvet. Världens största bockkran restes under första halvan av 1970-talet. Ny torrdocka tillkom samtidigt. Man expanderade för framtiden.
– Men varvet kom aldrig upp i sin fulla kapacitet. Med oljekrisen 1973 gick det utför. Vi byggde båtar som aldrig kom i produktion och ett par lyxkryssare som höll högsta klass. Men det räckte inte.
Med tiden fick landmärket kranen en ny betydelse – som symbol för kris och arbetslöshet. Kranen var i drift under treskift fram till 1985. Det sista lyftet gjordes 1997. Då för att lyfta fundament till Öresundsbron, Malmös nya framtidssymbol.
Läs mer:BILDSPECIAL: Den sista tunga industrin seglar ut ur Västra hamnen
– När bockkranen restes tyckte man att den var ful. När den sen försvann grät hela Malmö. Men den gick ju inte att behålla den. Den var för dyr att underhålla. Den stod ju bara och rostade de sista åren.
Det finns något annat som Bill Stolpe saknar än mer: Kockumsandan.
– Förr behövdes det inget Samhall. Kockums hade ett avtal med kommunen att ta emot människor med nedsatt arbetsförmåga. Det var en skitig arbetsplats, en tung industri. Men det var inte så tufft som man kanske kan tro. Det fanns en fin kamratskap.
Inte heller den stora arbetsinvandringen på 1960-talet bidrog till att splittra arbetsplatsen.
– Det fanns aldrig något vi och dom på Kockums.
Efter nedläggningen började Bill Stolpe att arbeta med tillverkningen av vindkraftverk. Nu flyttar den till Landskrona, men han följer inte med.
– Nej, nu får det vara nock. Jag fyller 72 år.
Bill Stolpe är den siste kockumiten som lämnar området. Men han försöker att inte bli vemodig.
– Det har varit en lång nedförbacke. Det var länge sedan varvet försvann. Man kan inte bara tänka negativt.
Läs mer:Per Grankvist: Hur många jobbade vid Kockums?
Vad han ska göra framöver vet han inte.
— Det blir svårt. Får väl bli trädgårdsarbete på kolonin. Sen ska jag ta upp resandet. Vi får se. Jag har ju aldrig varit arbetslös, har arbetat varje dag sedan 1960. Det kommer att kännas konstigt.

Bill Stolpe

Bor: På Lindängen.
Familj: Tre vuxna barn.
Ålder: 72 år
Intresse: Historia. "På 1970-talet fick jag tillåtelse att gå ner i Kockums arkiv. Det var otroligt intressant att läsa gamla styrelseprotokoll. Satte samman en pärm på hundra sidor om Kockums historia. Den finns nu på stadsarkivet."
Gå till toppen