Lund

Läsartext: ”Vi lämnar Lund i förtvivlan när våra barn stjäl under hot från kriminella”

Barn från sjätte och sjunde klass dras in i brott genom att äldre ungdomar först skrämmer dem eller slår sönder deras skolläsplatta, cykel eller annat. Det skriver sex mammor till Lundabarn som blivit utsatta.Bild: Erik Nylander/TT
Våra grundskolebarn far illa i Lund. Vardagen består av hot, våld, rån, revir, skyddspengar, utpressning, sextrakasserier och stölder - inte sällan i skolan under skoldagen. Men förnekelsen och oviljan att se samband från skolans, socialförvaltningens, hälsovårdens, bup:s och polisens sida är så gott som total.
Läs mer:Ungdomar misstänks för hot och utpressning
Vi är en grupp föräldrar som av en slump har upptäckt att våra familjer har hamnat i kris av samma anledning. Vi har upplevt delvis olika saker, men det finns ett gemensamt mönster. Barn från sjätte och sjunde klass dras in i brott genom att äldre ungdomar först skrämmer dem eller slår sönder deras skolläsplatta, cykel eller annat. Och när barnen berättar för vuxna kommer förövaren och begär skyddspengar, för att barnet har skvallrat eller golat. Det kan vara 1 000–2 000 kronor i veckan i värsta fall.
Som förälder tror man först att barnet är slarvigt, sen blir det undanglidande, lättirriterat och umgänget förändras. När nätet av lögner blir uppenbart förstör det relationen mellan föräldrar och barn, tilliten försvinner. Förälderns auktoritet undermineras när barnets lojalitet flyttas. Som vuxen blir man arg, förtvivlad och känner sig fruktansvärt otillräcklig i denna situation.
Barnens skulder byggs upp och det tvingar dem att hota andra barn, snatta, stjäla hemma och hos vänner, råna och på alla sätt skaka fram pengar. Märkeskläderna beslagtas (eller rispas och förstörs) och många gånger har våra barn kommit hem utan sin nya jacka – rädda och arga. Vi föräldrar har upptäckt att dessa barn sedan bildar grupper, ett slags gäng, och när barnets vänner kommer på besök är det inte sällan som pengar och smycken, klockor och annat försvinner från hemmet. Även dyra alkoholflaskor har en marknad.
Under skoldagen används barn för att springa på stan och agera kurirer. Sms mitt i lektionen talar om att det är dags att gå – och lärare verkar helt handfallna när ungar springer in och ut från klassrummen. Hasch, tramadol och spice är narkotikan som sprids just nu. Det går till och med rykten om att Lund nu är indelad i geografiska revir och att barnen måste betala tullpengar om de går över en viss gata eller genom en viss park.
Alla under femton år är intressanta för dessa nätverk, av den enkla anledningen att det så gott som saknas påföljder och hjälp för barn när de hamnar i kriminalitet i Sverige. De få gånger det händer något flyttas eleven ofta till speciella skolor för barn med behov, vilket i sin tur leder till att vissa skolor blir rena utbildningsanstalter i brott för de barn som placeras där.
Vi vill understryka att vi inte är ekonomiskt eller socialt svaga familjer och att detta inte är sammankopplat med integrationsproblem. Däremot ser vi att många av barnen som drabbas har dyslexi eller andra funktionsnedsättningar som gör att skolarbetet i sig är en utmaning. När de inte inkluderas på rätt sätt (speciellt bemötande, struktur, och rutiner) i klassen av lärare, lägger de uppenbarligen sin energi och talang på annat, utanför skolan.
Ett stort problem för oss föräldrar är att samhällsaktörerna runt barnen inte pratar med varandra. Ofta får vi föräldrar känslan av att man värnar mer om en teoretisk sekretess än om barnet självt. Sekretessen blir då till ett hinder i arbetet snarare än skydd för barnet. Socialen arbetar enligt sina modeller. De skiljer sig ibland åt mellan kommuner, vilket blir särskilt problematiskt när skilda föräldrar bor i olika kommuner. Fältgruppen räcker inte till. Polisen omorganiserar på nationell nivå, vilket kan få till följd att narkotikagruppen i Lund läggs ner. Skolan, eller faktiskt rektorn på varje skola, väljer själv hur de hanterar och förebygger brott på sina skolor och verkar mer intresserade av att hålla ett gott rykte utåt.
Det är egentligen bara vi föräldrar som är på barnens sida – men vi betraktas ofta som orsaken till problemen, inte som en del av lösningen.
Men vi kan göra mycket. Exempelvis kan vi se till att de olika myndigheterna pratar med varandra genom att som vårdnadshavare skriva en fullmakt. Du upphäver då sekretessen och tillåter dem att dela med sig. Annars sker exempelvis ingen informationsdelning från polisen och socialen till skolan per automatik, inte ens om man känner till att elever hotar eller är hotade. Inte sällan har även myndigheterna en motstridig inställning till ärenden.
Vi föräldrar kan tillsammans bli en drivande kraft i att skydda och hjälpa våra barn istället för att komma i sista rummet. Når vi dit slipper vi flytta för att skydda våra barn. En av oss har i år lämnat kommunen, två familjer letar boende i andra kommuner just nu, för vi såg ingen annan utväg. Det är väl inte vad Lund önskar som attraktiv inflyttningskommun?

Sex morsor

Mammorna vill inte ha sina namn i tidningen på grund av deras barns utsatthet. De har alla bott i Lund, en har lämnat kommunen för att skydda sitt barn. Två letar nu boende i andra kommuner.
Om du känner igen dig i mammornas beskrivning och vill dela med dig av dina upplevelser så hör av dig till tommy.lindstedt@sydsvenskan.se, reporter på Lundaredaktionen.
Läs mer:Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Läs alla artiklar om: Ungdomar och brott i Lund
Gå till toppen