Malmö

Så blev Malmö en av Sveriges fattigaste städer

Malmö har på fyrtio år gått från välmående arbetarstad till en av landets fattigaste kommuner. Skyhög arbetslöshet. Stor invandring. Växande klyftor. Social oro. ”Staden är en tryckkokare”, säger professor Tapio Salonen. På många sätt är Malmös kris hela Sveriges – fast värre.

Invånarna i storstaden Malmö är nu lika fattiga som folk i småkommuner i norra Skåne och Norrlands inland.Bild: Peter Frennesson
Den gamla övergivna ubåtshallen är så stor att MFF utan vidare skulle kunna spela hemmamatch här.
Betonggolv. Tegelväggar. Fönster som grott igen. Högt däruppe under taket hänger jättelika kranar från traverser. En salt vind drar in genom öppna portar.
I bortre änden av lokalen står ett par långtradare, så långt borta att de ser ut som leksaksbilar.
Bill Stolpe tittar sig omkring.
– Så här tomt har det inte varit sedan lokalerna var nybyggda, konstaterar han.
Bill Stolpe har arbetat i området ända sedan han började på Kockums för femtio år sedan.Bild: Jenny Leyman
Det har gått femtio år sedan Bill Stolpe började jobba på Kockums. Då byggde han båtar. Över sjutusen arbetare och tjänstemän cyklade varje morgon till varvsområdet med sina matlådor på pakethållaren. Det var andra tider. Nästan ingen gick arbetslös i Malmö.
– Den som kom till Kockums och frågade efter jobb en torsdag kunde börja på måndagen, säger Bill Stolpe.
Med något drömskt i blicken visar han runt i de väldiga industrihallarna.
– Där borta i den gamla utrustningshallen byggde vi ubåtarna i Sjöormenserien. Där borta Näcken. Där i ubåtshallen, som nu är skola, monterade vi Västergötlandsubåtarna, berättar han.
När varvet så småningom gick i graven flyttade vindkraftverkstillverkaren EWP in. Bill Stolpe följde med.
Men efter sexton år är det nu slut även med den produktionen. Företaget flyttar till Landskrona, som erbjuder bättre villkor. Därmed lämnar den sista resten av tung industri Västra hamnen. Och Malmö går miste om ytterligare tvåhundra fabriksjobb.
Malmö har hamnat i en olycklig situation. Om staden inte kan ta hand om de nya som kommer till Sverige med vettiga jobb så går ju de människorna förlorade till bidrag och bidragsjobb.
Under våren har Bill Stolpe varit med och tömt lokalerna på vindkraftstorn och maskiner. Det föll på honom att släcka ljuset och låsa.
– Vi har varit sega. De har inte fått ut oss så lätt. Men nu är vi väck.
Området har tagits över av byggbolaget Peab. Snart rivs fyra av landets största verkstadslokaler för att lämna plats åt bostadsrätter.
Bill Stolpe skakar på huvudet åt den påtvingade flytten. Det är olyckligt, säger han. Malmö behöver ju jobben, inte minst nu när befolkningen växer så det knakar.
– Malmö har hamnat i en olycklig situation. Om staden inte kan ta hand om de nya som kommer till Sverige med vettiga jobb så går ju de människorna förlorade till bidrag och bidragsjobb.
– Malmö borde slå vakt om företag där människor snabbt kan få arbete.
Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunalråd i Malmö, avslutade årets förstamajtal med att citera Nelson Mandela: ”Allt verkar omöjligt tills det är gjort.”Bild: Lars Brundin
På årets första maj håller Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh ett tal som andas framtidstro.
Solen skiner över Folkets park, de japanska körsbärsträden står i blom och det är hyggligt med folk framför scenen.
”Tillsammans utvecklar vi den svenska modellen”, står det på de röda banderollerna.
– Jag har förmånen att vara ordförande för kommunstyrelsen i en av Sveriges mest intressanta och spännande städer. En stad i ständig rörelse, säger Stjernfeldt Jammeh.
Hon sticker inte under stol med att Malmö prövats hårt av höstens flyktingkris. Malmös skolor har ”tuffa villkor”. Allt för många invånare saknar jobb. Men nu håller allt på att vända uppåt igen.
– Vi har gått igenom perioder med stora utmaningar tidigare. Och varje gång har Malmö blivit en bättre stad än tidigare, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.
Hon avslutar sitt tal med ett citat av Nelson Mandela: ”Allt verkar omöjligt tills det är gjort.”
Har Malmös högsta politiker grund för sin optimism?
Sett över lite längre tid är det ingen tvekan om att mycket har gått åt fel håll. Malmö år 2016 är en fattig stad med fattiga invånare.
En gång i tiden fanns det många välbetalda industrijobb i Malmö. Här Kockums i februari 1986.Bild: Örjan Gran
När Bill Stolpe jobbade på Kockums fanns det många välbetalda industrijobb i Malmö. Men i takt med att de försvunnit har skattekraften per invånare rasat – från 117 procent av genomsnittet i riket i slutet av 1970-talet till bara 85 procent i dag.
Invånarna i storstaden Malmö är nu lika fattiga som folk i småkommuner i norra Skåne och Norrlands inland.
Arbetslösheten i Malmö är dubbelt så hög som i landet i stort; sysselsättningsgraden har sjunkit till 65 procent, långt under rikssnittet på 78 procent.
Eleverna i Malmös skolor presterar sämre – hela 22 procent av barnen lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet mot 14 procent i hela landet.
Var tionde familj i Malmö tar emot socialbidrag som kostar skattebetalarna en miljard kronor om året. Allt fler behöver försörjningsstöd under lång tid. Utgifterna för de hemlösa gräver djupa hål i kommunens budget.
Det faktum att stadens invånare blivit allt fattigare har också gjort Malmö till en fattig kommun.
Av budgeten på 20 miljarder utgörs en fjärdedel av skatteutjämning och andra bidrag från staten.
Malmöborna fortsätter att bli fler och fler och alldeles för många människor saknar jobb att gå till.
Utan de pengarna skulle Malmös ekonomi haverera.
Nu växer staden fort. Vid årsskiftet hade Malmö 323 000 invånare. Efter höstens flyktingvåg räknar tjänstemännen i Stadshuset med en årlig ökning på runt 6 000 personer.
Det ställer Malmö inför nya utmaningar.
– Malmöborna fortsätter att bli fler och fler och alldeles för många människor saknar jobb att gå till, förklarade Katrin Stjernfeldt Jammeh där hon stod på scenen med de röda fanorna i Folkets park.
I grunden brottas Malmö med samma integrationsproblem som hela Sverige: det tar på tok för lång tid för en flykting att få ett arbete.
Statsminister Stefan Löfven har pekat ut detta som en avgörande utmaning för landet. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har fått i särskilt uppdrag att snabba på de nyanländas etablering.
I Malmö är det mer angeläget än någon annanstans: om det ska gå bra för staden måste de nya Malmöborna mycket fortare få jobb.
Precis som Katrin Stjernfeldt Jammeh påpekade i sitt tal på första maj skapas det en hel del arbetstillfällen i Malmö.
Problemet är att alltför många av invånarna har för dålig utbildning för att bli anställda.
Arwa Alshaabi från Syrien och Angella Tano från Elfenbenskusten går på nybörjarkursen i svenska för invandrare på Södervärnsskolan i Malmö. ”Nu vill jag bygga min framtid här i Sverige med min familj”, säger Angella Tano.Bild: Sara Johari
Om förre varvsarbetaren Bill Stolpe tillhör det gamla Malmö så måste Angella Tano och Arwa Alshaabi räknas till det nya.
De är båda flyktingar från kriget.
Just nu går de på nybörjarkursen i svenska för invandrare (sfi) på Södervärnsskolan i Malmö.
På skolan blandas människor från hela världen. Det märks i korridorerna och i skolans matsal. Där syns unga killar i jeans och keps. Äldre kvinnor i hijab och heltäckande kläder, unga hårdsminkade tjejer och män i kostym. Bland de drygt femtusen nyanlända som går på sfi i Malmö – i kommunal eller privat regi – finns såväl analfabeter från Somalia och Afghanistan som ingenjörer och läkare från Syrien.
Fast de välutbildade är inte alls så många som Stefan Löfven ibland velat påskina.
– Det är inte riktigt den höga utbildningsnivå bland våra elever som politikerna hoppats. Många har väldigt långt till jobb, säger Yerk Liveröd, rektor på Södervärnsskolan.
Angella Tano jobbade som servitris och städare hemma i Abidjan i Elfenbenskusten tills hon fick nog av inbördeskriget som ständigt blossade upp.
För fem år sedan lämnade hon sina föräldrar, flydde till Europa och hamnade så småningom i Köpenhamn, där hon träffade en man från Sverige. Nu är hon 25 år och bor i Malmö med maken och deras 2-åriga dotter. Först i höstas fick Angella Tano börja plugga svenska. Än så länge kan hon bara några enstaka ord. Därför får vi prata via tolk.
– Det har tagit så lång tid! Det är jobbigt att bara gå hemma i ett nytt land utan att förstå språket, säger hon.
Angella Tano vill försöka utbilda sig till sjuksköterska.
– Jag har drömt om att ta hand om människor ända sedan jag var liten flicka. Men innan jag kan söka in måste jag ju lära mig svenska.
Arwa Alshaabi.Bild: Sara Johari
Arwa Alshaabi är tjugo år äldre än Angella Tano, född i Saudiarabien, men flyttade som barn med sina föräldrar till Syrien.
När kriget bröt ut bodde hon med sin man och dotter i miljonstaden Aleppo. Maken var skräddare och själv jobbade Arwa Alshaabi på en mödravårdscentral där hon gav information åt gravida kvinnor.
Först flyttade familjen söderut till Hamah, men efter en tid stod de inte längre ut med Islamiska statens terror, regimens bombräder, ruinerna och allt dödandet.
Jag är van vid att jobba. Jag har gjort det i hela mitt vuxna liv. Jag vill inte leva på bidrag. Det är förödande för självkänslan. Så är det för alla människor. Man mår psykiskt dåligt om man inte kan försörja sig själv.
För två år sedan reste maken till Sverige och i april i fjor kom Arwa Alshaabi och dottern efter. Nu har hon skickat in sina papper till myndigheterna, osäker på vad de är värda, och otålig på att få börja arbeta i det nya landet.
– Jag är van vid att jobba. Jag har gjort det i hela mitt vuxna liv. Jag vill inte leva på bidrag. Det är förödande för självkänslan. Så är det för alla människor. Man mår psykiskt dåligt om man inte kan försörja sig själv.
– Klart man måste lära sig svenska. Annars klarar man sig inte här. Men svenska är ett svårt språk. Tänk själv om du skulle lära dig arabiska!
– Självklart blir man otålig. Tänk om det tar fem sex år till innan jag kan börja jobba. Herregud, jag är ingen ungdom längre!
Under våren har ett par tusen asylsökande som insett att det inte är så lätt att etablera sig i Sverige beslutat återvända till sina hemländer. Men för Arwa Alshaabi och Angella Tano är det inget alternativ. Tillbaka till krig och elände vill de inte.
– Nu vill jag bygga min framtid här i Sverige med min familj, säger Angella Tano.
– Jag tänker på min dotters framtid. Hon är 15 nu. Får vi bara jobb så stannar vi i Malmö, säger Arwa Al-shaabi.
Yerk Liveröd, rektor på Södervärnsskolan.Bild: Peter Frennesson
Kanske lyckas Arwa Alshaabi och Angella Tano förverkliga sina drömmar om att bli en del av det nya landet.
Men för många av deras sfi-kamrater kommer det inte att bli lika lätt att få jobb som det en gång i tiden var för de arbetare från Jugoslavien, Ungern och Grekland som kom till Malmö och anställdes på Kockums eller i någon annan av stadens fabriker.
Före höstens flyktingkris tog det åtta år innan ens hälften av nya flyktingar i Sverige var sysselsatta.
När Sydsvenskan granskade hur det gått för dem som gick på sfi i Malmö för tio år sedan visade det sig att bara en tredjedel fått arbete.
Nu vill både regeringen i Stockholm och politikerna i Malmö korta tiden från ankomst till jobb. Men mycket tyder på att den i framtiden tvärtom blir längre.
– Marknaden för enkla jobb är mättad i Malmö, säger Yerk Liveröd.
Rita upp en karta över Malmös 130 bostadsområden. Markera dem som är fattigare än snittet i riket med rött och de som är rikare med blått. Då får man en lysande röd blomma med bara några enstaka blå inslag som markerar Bellevue, Västra hamnen och andra välmående kvarter.
Det har uppstått skuggsamhällen i Malmö där nästan ingen har arbete och kriminaliteten är hög. Det är som om arbetslösheten går i arv.
Allra lägst skattekraft har Herrgården där 95 procent av de 4 408 invånarna är bokförda under ”utländsk bakgrund” i kommunens statistik. Nästan lika låg genomsnittlig inkomst har de som bor i andra delar av Rosengård – Kryddgården, Örtagården och Törnrosen – men också i bostadsområden på annat håll i Malmö.
Alla är inte präglade av stor invandring. I Almgården, en traditionell arbetarstadsdel och ett starkt fäste för Sverigedemokraterna, ett område där ”bara” 34 procent har utländsk bakgrund, är skattekraften också mycket låg.
Svag skattekraft betyder att många som bor i kvarteren är arbetslösa och lever på bidrag.
– Det har uppstått skuggsamhällen i Malmö där nästan ingen har arbete och kriminaliteten är hög. Det är som om arbetslösheten går i arv. Barn som växer upp med arbetslösa föräldrar blir själva arbetslösa. Det där mönstret måste man bryta, säger Tomas Behrens, erfaren analytiker på Arbetsförmedlingen i Malmö.
Klicka på bilden för att se hela grafiken.Bild: Krister Cronqvist
I ett arbetsrum längst in i en korridor i Malmö högskolas lokaler på sjukhusområdet sitter den forskare som ägnat mest tid av alla åt att analysera det fattiga Malmö.
Tapio Salonen är professor i socialt arbete och en av författarna till Malmö-kommissionens rapporter.
Han har också utrett barnfattigdom åt Rädda Barnen. Resultatet är dystert: medan 12 procent av barnen i Sverige lever i fattiga familjer så är siffran för Malmö 30 procent.
– Malmö har landets högsta barnfattigdom.
Hans bestämda uppfattning är att hela Sverige riskerar att slitas isär. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Och ingenstans är det så tydligt som i Malmö.
– Sverige som nation går ju ganska bra ekonomiskt nu. Men välståndet fördelas allt mer ojämnt. Och i Malmö har den här utvecklingen gått längre än på andra håll.
Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola.Bild: Leif Johansson
Medan han utvecklar sitt resonemang far Tapio Salonen upp och ner mellan fåtöljen och sin överlastade bokhylla, där han rotar fram böcker och rapporter fyllda med statistik som styrker hans tes.
Fram till mitten av 1980-talet satsade Sverige störst andel av bnp på välfärd av alla länder i hela världen, men sedan dess har vi rasat till ”en medioker mittenplacering i EU”.
Bara ett par procent av Malmös befolkning bor i dag i kvarter som kan kallas ”välbärgade”.
Elever från fattiga bostadsområden lämnar skolan med betydligt sämre betyg och går oftare rakt ut i arbetslöshet. Det skapar en grogrund för missbruk, kriminalitet, bilbränder och upplopp, politisk och religiös extremism.
– Vi kan inte ha så stora skillnader om vi ska upprätthålla föreställningen om att vi lever i ett enda samhälle, säger Tapio Salonen.
Visst skapas det en hel del jobb i Malmö. Men de kommer inte Malmöborna till del. Det skapar ett utanförskap. Det blir som en tryckkokare. Förr eller senare exploderar den.
Efter den senaste tidens stora flyktinginvandring ser han en uppenbar risk att klyftorna fortsätter att öka.
– Folkpåfyllningen i Malmö sker ju i de fattiga områdena. Visst skapas det en hel del jobb i Malmö. Men de kommer inte Malmöborna till del. Det skapar ett utanförskap. Det blir som en tryckkokare. Förr eller senare exploderar den, varnar Tapio Salonen.
Tapio Salonen ser en uppenbar risk att klyftorna fortsätter att öka i Malmö.Bild: Peter Frennesson
Enligt honom står Malmö vid ett vägskäl.
Den ena vägen är att göra massiva sociala investeringar i utbildning, bostäder, hälsovård och jobb.
– Då menar jag långt större satsningar än som görs nu. Vi talar om mångmiljardbelopp.
Den andra vägen är att passivt låta klyftorna fortsätta att öka.
– Då smäller det.
Trots allt vill Tapio Salonen inte kalla sig pessimist. Utvecklingen går att vända. Och Malmö har en viktig potential: en ung befolkning.
Staden lockar inte bara till sig flyktingar, utan också unga människor från hela Skåne och resten av landet.
– Mångfalden, skumrasket, det ofärdiga – det gör i mångas ögon Malmö till den hippaste staden i Sverige.
– I grunden är jag optimist. Det finns inget förutbestämt att det ska gå åt helvete för de unga som växer upp i Malmö, säger Tapio Salonen.
En massiv social investering ska rädda Malmö, hoppas han.
Frågan är bara: Vem ska betala?
Vid Moderaternas Sverigemöte i Malmö i maj talade partiledaren Anna Kinberg Batra om Malmö i mindre smickrande ordalag: ”Här är kostnaderna för utanförskapet i dag lika stora som för det tre gånger större Stockholm”, konstaterade hon.Bild: Emil Langvad/TT
Den 21 maj lyser scenen blå i Malmömässan.
Bakom avskärmande draperier i den väldiga hangaren – där i höstas tusentals utmattade flyktingfamiljer sov på madrasser – sitter sjuhundra moderater från hela landet.
Partiet håller ”Sverigemöte”. Vid podiet står Anna Kinberg Batra. Och hon talar om Malmö i allt annat än smickrande ordalag.
– Här i Malmö, där Socialdemokraterna styrt i över tjugo år, betalar kommunen mer för försörjningsstöd än för löner till förskollärare. Här är kostnaderna för utanförskapet i dag lika stora som för det tre gånger större Stockholm, säger Moderatledaren.
Längre fram i sitt tal beskriver hon brottsligheten i staden.
– När jag var med polisen i Seved här i Malmö för en tid sedan hade handgranater använts, det var skotthål i balkongen ovanför lokalen på hörnet och det handlades med knark precis bredvid där vi stod.
När Anna Kinberg Batra avslutat sitt tal om en ”plan för Sverige” får hon stående ovationer från sina partivänner.
Kinberg Batra är inte den första partiledaren som lyft fram Malmö som ett varnande exempel.
Redan i valrörelsen 2014 svartmålade SD-ledaren Jimmie Åkesson flitigt Malmö som kommunen där ”massinvandringen” fått ekonomin att haverera och brottsligheten att raka i höjden.
Leif Jakobsson (S), riksdagsledamot från Malmö och nyutnämnd statssekreterare hos finansminister Magdalena Andersson.Bild: Lars Brundin
Den nattsvarta bilden av Malmö delas naturligtvis inte av alla. Speciellt inte av de socialdemokrater som i mångt och mycket byggde staden.
Leif Jakobsson var plåtslagare innan han blev ombudsman i Malmö arbetarekommun. De senaste arton åren har han tillbringat i Sveriges riksdag; i dag är han nyutnämnd statssekreterare hos finansminister Magdalena Andersson.
Varför blev Malmö fattigt?
Jakobssons förklaring handlar om den gamla arbetarstadens transformering från industriort till tjänstesamhälle.
En tumregel är att tio procent av de flyktingar som kommit till Sverige genom åren på ett eller annat sätt hamnat i Malmö. Med de långa tider det tagit att få jobb har det så klart slagit hårt.
– Det stora som hände var att de tunga industrierna försvann. Kockums. Ljungmans verkstäder. Saab. Det var välbetalda jobb. Så det blev ett hårt slag.
– Sedan kom invandringen. En tumregel är att tio procent av de flyktingar som kommit till Sverige genom åren på ett eller annat sätt hamnat i Malmö. Med de långa tider det tagit att få jobb har det så klart slagit hårt.
Efter tre års borgerligt styre återtog Socialdemokraterna 1994 makten i både Malmö – där Ilmar Reepalu tog över efter moderaten Joakim Ollén – och i Stockholm där Carl Bildts regering tvingades kasta in handduken.
Malmös ekonomi var då hårt pressad. Kommunens underskott översteg 1,2 miljarder kronor.
Då drev den nya S-regeringen igenom ett nytt skatteutjämningssystem som i praktiken räddade Malmö.
– Den svenska modellen innebär att vi ska stötta den som tar smällen. Det gäller ju både kommuner och enskilda människor, säger Leif Jakobsson
Vad kunde Malmö ha gjort annorlunda?
– Vi kunde ha tagit tag i skolsituationen tidigare. Det gick åt fel håll i många år. Det får vi betala för nu, säger Leif Jakobsson.
Ilmar Reepalu. Arkivbild.Bild: Lars Brundin
Högsta politiska ansvaret för Malmös utveckling 1994–2013 hade Ilmar Reepalu, som då var kommunstyrelsens ordförande. På sitt tjänsterum i Stadshuset hade han en Kaj Engström-målning. Cyklande arbetare på väg hem från ett arbetspass. En bild av en tid då det fanns stora industrier i Malmö som erbjöd jobb åt alla.
Reepalu brukar förknippas med Malmös omvandling från krisande industristad till dynamiskt högskolesäte med en mångfacetterad arbetsmarknad. Han har fått mycket beröm för bygget av ”det moderna Malmö” med Öresundsbron, Citytunneln, Turning Torso och Malmö Live.
Men under Reepalus år vid makten blev Malmö stadigt fattigare – och klyftorna växte.
I dag försvarar han sig med att staten redan på 1980-talet ändrade spelreglerna på ett sätt som drabbade Malmö. Fram till dess tog kommunerna själva in bolagsskatt. När staten tog över intäkten förlorade Malmö stora summor – som man på 1990-talet kompenserades för genom det nya skatteutjämningssystemet.
– Förut betalades storstädernas extra kostnader med skatt på juridiska personer. Nu får vi pengar via staten. Men egentligen är vi inte ett dugg mer bidragsberoende än förut, påstår Reepalu.
Även om kommunen nu med hjälp av massiva statsbidrag får budgeten för 2016 att gå ihop så riskerar pengarna i framtiden åter att sina. Enligt en rapport från revisionsbolaget PWC skulle Malmö behöva höja skatten med 6 kronor per hundralapp till år 2030, mest i landet.
Enligt kommunledningens senaste beräkning behövs det minst tjugo nya grundskolor bara till år 2020.
Därför har Katrin Stjernfeldt Jammeh uppvaktat finansminister Magdalena Andersson och begärt extra anslag.
Under våren har Malmös kommunalråd ofta betonat att flera av de kurvor som så länge pekat spikrakt nedåt på sistone vänt upp: Skolresultaten har blivit lite bättre (men är fortfarande mycket svaga). Det skapas fler jobb inom Malmös tjänstesektor (fast de går sällan till arbetslösa Malmöbor).
Precis som landet i stort drar Malmö nytta av den rådande högkonjunkturen.
Men enligt regeringens prognoser kommer arbetslösheten i Sverige åter att öka när konjunkturen mattas och alla de flyktingar som anlände under höstens kris börjar synas i statistiken.
Det kommer också att drabba Malmö.
Bill Stolpe.Bild: Jenny Leyman
Vid den övergivna ubåtshallen i Västra hamnen är Bill Stolpe bekymrad för framtiden.
Inte sin egen, han går ju i pension nu. Men stadens.
Han tittar ut över Sundet och låter sedan blicken svepa över husfasaderna på det gamla Kockumsområdet.
Alla kan ju inte jobba med IT. Många är mer praktiskt lagda. Det måste finnas en balans på arbetsmarknaden som ger plats till alla sorters människor.
Logotyperna signalerar ett helt annat slags verksamhet än den tunga varvsindustrin: företagsnamn som Awapatent, ÅF, SVT och Sigma pryder byggnaderna.
Det sägs att det arbetar lika många människor i Västra hamnen idag som förr. Men det lugnar inte Bill Stolpe.
– Det är en annan kategori människor som jobbar här på firmorna nu. Arbetarna har ersatts av tjänstemän. Men alla kan ju inte jobba med IT. Många är mer praktiskt lagda. Det måste finnas en balans på arbetsmarknaden som ger plats till alla sorters människor.
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Läs alla artiklar om: Fattiga Malmö
Gå till toppen