Kultur

Tvivelaktigt tvivel

Christina Ouzounidis avhandling handlar om tvivlets funktion i dramatiken. Malena Forsare tvivlar på om en akademisk avhandling är den rätta formen.

Christina Ouzounidis.Bild: Sara Mac Key

Christina Ouzounidis: Tvivel, replikernas poetik. Glänta produktion.

Nu går det inte längre. Nu måste texten börja. Här. Nu. Under loppet av ett par veckor har jag läst dramatikern, regissören och författaren Christina Ouzounidis avhandling ”Tvivel, replikernas poetik”. Boken är mycket vacker: eftersom den saknar pärmar syns bindningens regelbundna stygn i ryggen. Typsnittet är rudimentärt som enkel skrivmaskinsskrift.
Under en tid har jag levt med boken. Läst korta avsnitt om och om igen, antecknat och somnat med den. Retirerat in i andra uppgifter. Vaknat, läst, somnat. Läst. Efterhand insett att det föreligger en skillnad mellan mig och texten som gör processen oväntat komplicerad. Ouzounidis avhandling handlar om tvivel, i den meningen att varje replik som formuleras rymmer fler lager än det vi först identifierar. Ibland går betydelsen hos repliken att förstå som en motsats. Ibland placerar sig tvivlet kind mot kind med en större visshet. Den här utgångspunkten tycker jag om eftersom den bekräftar den litterära textens mångtydighet: under grammatiken nynnar en sång vi kallar undertext. Mitt eget skrivande kan nu omöjligen ta samma väg: jag måste påstå. Jag behöver hävda något. Häri ligger min, och kanske även avhandlingens, konflikt.
Christina Ouzounidis är Språkmaterialisten inom svensk teater. Hennes pjäser är rytmiska, ofta påfallande melodiska och samtidigt upphackade, dissekeringar av språket. De är fulla av upprepningar och negationer; stilgrepp som här diskuteras i poetiserade fragment. Men pjäserna kännetecknas också av något som sträcker sig bortom poeternas språkmaterialism: pjäserna behöver ¬– i en slags förtvivlan skulle man kunna säga – ¬sina skådespelare. Det existerar en ömsesidighet, ett beroendeförhållande, mellan Ouzounidis pjäser och hennes skådespelare. För att uttrycka det enkelt: pjäserna kräver sin Ann Petrén. En kropp som oerhört lyhört arbetar med överföringen från text till röst och kropp.
”Tvivel, replikernas poetik” är mynningen hos ett konstnärligt forskningsprojekt på Teaterhögskolan i Malmö; ett projekt som har kantats av såväl pjäser som seminarier. Till formen liknar boken emellertid inte en avhandling i konventionell mening: här finns ingen presentation av syfte eller metod. Snarare liknar den än lång poetisk essä, där teman som replik och situation undersöks i dialog med olika filosofiska och litterära röster. Här finns en Gertrud Stein, en Walter Benjamin, en Inger Christensen och en Simone de Beauvoir. Som en textens varp löper rubriker som Skillnad, Polyfoni, Myt, Icke-närvaro och Identitet. En återkommande fråga rör förhållandet mellan ”att” och ”hur” i relation till teatersituationen. Det är ingen enkel fråga. Här ett exempel under rubriken ”Hur”:
”(Att börja.)
Det är en guldfisk. Den menar och glömmer, för att sedan mena igen. Börjar. Om också som samma utsaga i en ny komposition. Om också bara med den förra utsagans utsägelse som skillnad. Att den glömmer innebär därför inte att det som hänt inte har hänt. Det innebär att det som hänt hänt och att det som händer händer, för att i nästa sekund övergå till det som händer. Det betyder att det utsagda inte är identiskt med sig själv.”
Guldfiskens uppmärksamhet har med tid att göra. Läsningen har också med tid att göra. Jag skriver ner allt detta och identifierar ett polyfont anslag med litterär utgångspunkt. Jag försöker vidare omfamna textens tvivel; den tvekan, motstridighet och ovilja att låsa sig fast vid en bestämd utsaga som ligger och molar under ytan – men efter läsningen har jag ändå svårt att sammanfatta avhandlingens avsikt. Eller bättre: riktning. Jag läser om Freuds syn på negationen som ett första tecken på att någonting reser sig upp ur det bortträngda. Jag läser om hur skriftspråket har inneburit nya sätt att förhålla sig till den egna kroppen och till vår uppmärksamhet. Men eftersom Ouzounidis avhandling är undanglidande som litterär analys betraktad blir det osäkert vilken betydelse repliken egentligen får i sammanhanget. Textens långa, vindlande form är i sina bästa stunder vad författaren själv kanske skulle beskriva som kiastisk, det vill säga speglande. Men ofta försvinner den in i sig själv och lämnar intryck av att något av vikt inte artikuleras.
”Tvivel, replikernas poetik” uppträder som en mer osäker utsaga jämfört med Ouzounidis libretto-liknande pjäser. Oavsett läsart och förväntan tror jag att hennes poetik uttrycks bäst inuti pjäserna själva – och i tätt samspel med ett starkt skådespeleri – snarare än som akademisk avhandling.
Gå till toppen