Kultur

Att smyga fram längs stavelserna

Likheterna mellan danska och svenska kan vara bedrägliga. Särskilt om man som Ninni Holmqvist översätter minimalistmästaren Helle Helle.

Bild: Anna Wahlgren
Det är lätt att tänka sig Helle Helles litteratur som en trädgård. En väldigt tuktad sådan, med kortklippt gräs och anspråkslösa växter som går ton i ton. Mycket riktigt förekommer en scen i romanen ”Ner till hundarna” där huvudpersonen, som är författare, önskar att hon hade enbart vintergröna växter på sin tomt. Fast plantorna vissnar och istället frodas blomsterrabatten: varje gång hon går förbi färgprakten ryser hon och tittar bort mot grannens vita hus.
Mindre är alltid mer i Helle Helles sparsmakade berättelser och även om inte särskilt mycket händer på den välputsade ytan anar man hur ogräset därunder när som helst hotar att tränga upp.
Ninni Holmqvists trädgård är av det vildvuxnare slaget, och nog ingenting för en strikt minimalist. Runtomkring byn Katslösa på Söderslätt böljar vidsträckta sädesfält mot horisonten, men här sitter vi inbäddade i en lummig grönska och pratar om det danska språkets böjlighet och Helle Helles exakta formuleringar. Hon är en av favoriterna, men efter att ha översatt fem av hennes romaner har Ninni Holmqvist fortfarande inte knäckt koden bakom den Helleska precisionen.
– I de första två tre böckerna jag översatte försökte jag komma på hur hon gör. Jag vet det fortfarande inte. Jag tror att hon bara gör det.
Medan vi äter aprikoser berättar Ninni Holmqvist att hon inte hade läst något av Helle Helle när hon fick frågan om att översätta henne – nej, hon kände inte ens till den danska författaren. Det är nästan svårt att tro, Helle Helles lågmält underfundiga prosa och Ninni Holmqvists egna romaner och noveller tycks ha en hel del gemensamt. Men så föll hon också omedelbart.
Vad tänkte du när du läste henne första gången?
– Jag blev väldigt betagen i henne. Hon har ju ett speciellt sätt, det är både väldigt roligt och till synes lätt. Det finns en bladvändargrej i hennes böcker, man vill veta hur det går. Det är alltid roligt om boken känns spännande att översätta, det underlättar ju om man inte somnar över tangentbordet.
Händer det ofta?
– Det händer, men det beror inte på böckernas kvalitet utan på sömnbrist och långa arbetsdagar. Men Helle Helle brukar lyckas hålla mig vaken.
Helle Helle är en mästerlig skildrare av vardagens trivialiteter och tillfälligheter, det där som bara blir och det som inte blir alls. Hennes universum är fullt av individer som håglöst driver omkring i tillvaron. Ofta väntar de på bussar som aldrig kommer, hoppar på tåg utan någon bestämd destination eller går långa omvägar för att hålla fasaden uppe inför andra. Medan folk pratar om tipskuponger eller storstädar toaletten utbryter inre skred. I senaste romanen ”Om du vill” möts två främlingar som båda har irrat bort sig under joggingrundan och nu desperat försöker hitta ut ur den jylländska skogen, lika vilse i motionsspåret som i existensen.
Isbergsteknik är ett ord som används flitigt i samband med hennes böcker. Och visst, sättet att bara antyda dramatiken och låta avgrunden skymta fram mellan raderna gör att det nästan inte känns som en slump att Helle Helles böcker står intill Hemingways i min bokhylla. Ändå tycker jag att ordet leder tankarna fel – det är trots allt värme som präglar hennes prosa. Ninni Holmqvist håller med mig.
– I synnerhet i ”Om du vill”, som är oerhört gripande. Jag får nästan gåshud när jag tänker på den. Huvudpersonerna är ju två ufon, men de beskrivs med sådan kärlek och respekt och samtidigt med mycket humor. Hennes teknik är något alldeles eget. Det som skrivs är det som är. Ändå finns det bottnar. Hon använder inte ett enda ord utan att det behövs. Det är inget överflödigt någonstans.
”Man kan ta med allt. Men det måste finnas ett skäl”, heter det i Helle Helles roman ”Detta borde skrivas i presens”. Och följdriktigt kan minsta preposition eller val av tempusform ha betydelse.
Hur är det att översätta en text som är så uppmärksam på vartenda småord?
– Det är där man måste vara väldigt noga. Man måste liksom smyga fram längs med stavelserna för att verkligen få fokus på samma saker och samma ton. Ofta skildrar hon väldigt osäkra människor, och på samma sätt som när man har med sådana att göra i verkligheten måste man vara sensibel för de signaler de sänder ut.
Hur går du tillväga rent praktiskt när du sätter igång med en översättning?
– Jag gör ofta så att jag inte läser hela boken. Just för att minimera somnandet över tangentbordet. Jag vill inte veta hur det slutar, spänningsenergin ger en fart. Jag nosar alltid på boken och läser ett par kapitel, sedan försöker jag stilla mig. Därefter sätter jag igång och då översätter jag från A till Ö, helt enkelt, och försöker lösa alla små problem ut-efter vägen. Vilket aldrig går. För ofta kan man inte veta vad som ska stå där förrän man har kommit igenom alltihop.
Helle Helles romaner kräver ingen research av det slaget att hennes översättare måste lära sig allt om tjurfäktning eller rymdforskning. Men det som verkar så lätt vid första ögonkastet rymmer alltid oväntade stötestenar. Vad betyder till exempel de där tomtenissarna som ständigt återkommer i ”Ner till hundarna”? Uppstår till synes olösliga svårigheter vänder sig Ninni Holmqvist till författaren själv. Ofta handlar det om sådant som tycks ha en dubbelmening eller någon symbolisk funktion.
– Då säger hon: ”Jag har ingen aning!” Eller: ”Så har jag inte tänkt men det kanske det finns.”
Att danskan är ett språk som ligger nära svenskan underlättar arbetet men innebär också en hel del fällor. Ofta är det meningsbyggnaden som ställer till problem.
– Ibland är det lätt att glida iväg och översätta mer eller mindre simultant. Det är bara rakt av, hej vad det går! Sedan när jag går tillbaka kommer jag på – hoppsan! Här var det ett syftningsfel och där var det ett till. Och så tittar jag på den danska texten som ser exakt likadan ut, med samma ordföljd. Man får vara lite ödmjuk när man översätter från danska och inte tro att man kan. Man måste vara trogen både den danska originaltexten och det svenska språket, det är som ett slags bigami, två förhållanden samtidigt.
Tror du att det du översätter färgar ditt eget skrivande?
– Ja, det gör det, det vet jag att det gör! I stunden i alla fall. I perioder då jag skriver och översätter samtidigt kan jag i efterhand, när jag redigerar, se på min text vilken författare jag har översatt. Det är längden på meningarna, förekomsten av semikolon, ordval, rytmen … Då får jag ta och finslipa. Sedan påverkas jag säkert också i stort, som man gör av vad som helst man läser. Det inlemmas ju i en. När man översätter är man så otroligt nära en text, man kryper ju under huden på den. Men än så länge har jag inte snott några berättelser eller karaktärer, tror jag.
Om du ändå skulle sno något från Helle Helle till ditt eget skrivande, vad skulle det vara?
– Det är nog de osäkra människorna. Hon skildrar de här vilsna personerna så på pricken. Jag känner igen mig själv i vissa sammanhang och kan nämna flera namn på människor som är sådana. Och de görs aldrig till karikatyrer. Det skulle jag vilja sno, rakt av. Och ändå kamouflera det lite, så att det verkar som om jag har kommit på det själv.

Helle Helle

Född 1965 i Rødby.
Debuterade 1993 med punktromanen "Eksempel på liv"
Böcker översatta av Ninni Holmqvist:
"Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man" (1999, på svenska 2008)
"Hus och hem" (2002, på svenska 2007)
"Ner till hundarna" (2008, på svenska 2009)
"Detta borde skrivas i presens" (2011, på svenska 2012)
"Om du vill" (2014, på svenska 2016)
Läs alla artiklar om: En översättare – en författare
Gå till toppen