Kultur

Det vi inte vet om Jesus

Lennart Hagerfors debuterade 1979 med diktsamlingen "Grus och vitt linne".Bild: Sofia Runarsdotter

Lennart Hagerfors: Människosonen. Weyler.

I slutet av nittiotalet utgavs evangelierna i minipocket i Storbritannien, med förord av olika kända profiler. I förordet till Markusevangeliet skrev Nick Cave:
”Den Kristus som träder fram här, som vandrar genom de slumpmässiga händelserna i sitt liv, har en genljudande intensitet som jag inte kunde motstå. Kristus talade till mig genom sin isolering, genom sitt raseri mot det världsliga, genom sin sorg.”
Bokmärkesfiguren i pastell med glitter, som ska föreställa Jesus i senare tiders uppbyggelselitteratur, syns sällan i Bibeln. Där är Jesus den rasande varelse som Nick Cave beskriver. Lennart Hagerfors är därmed sann mot skrifterna, när han i romanform skildrar Jesus liv från tolvårsåldern tills han drygt trettio år gammal dyker upp i Galileen.
Vrede och ensamhet driver den unge Jeshua att lämna sin familj och Nasaret. Han tillbringar många år i Alexandria, där han lever med både de rikaste och de mest utsatta. Han lär känna judar och greker, lärda och analfabeter, de fredliga esséerna och Roms mest brutala befälhavare.
I Bibeln står som bekant inget om Jesus liv under dessa två decennier och Hagerfors medryckande berättelse är rimlig och kongenial. Läsare som inte visste så mycket om livet kring Medelhavet för tvåtusen år sedan kommer dessutom att göra många upptäckter. Jag läser med fascination, men helt nöjd är jag inte.
Hagerfors tar avstamp i ett av världslitteraturens mest lästa verk, i en av de viktigaste religiösa urkunderna genom tiderna. Jag gillar verkligen hans oförvägenhet. Samtidigt ligger ribban skyhögt. Det är förstås svårt att helt leva upp till anspråken.
Den unge Jeshua i ”Människosonen” är just så hängivet ambivalent inför Gud som han förblev ända fram till Getsemane och korset, men Hagerfors skildring av hängivelsen stannar alltför ofta vid markeringar – nu är Jahve där, nu är han borta, nu är han där igen, jaha.
Detsamma gäller Jesus rent jordiska vrede. Det meddelas ofta att han ser hemskheter och blir arg, men jag saknar verkligt drabbande skildringar av raseriet och av de förfärliga erfarenheter som bidrar till att väcka profeten Jesus i snickarsonen Jeshua.
Delvis beror det på romanens grundstruktur, som inte riktigt tillåter litterära djupdykningar. I jagform, i ett rapporterande flöde under några dygn, berättar Jeshua om sitt liv för en tålmodigt lyssnade Maria från Magdala.
Att reducera henne till statist är kanske inte alldeles lyckat. Berättelsen om Jesus passionerade vänskap med Johannes Döparen har mer hetta och liv, liksom porträttet av styvfadern Josef.
Hagerfors text öppnar sig kort sagt inte helt mot de vidder och avgrunder som hade behövt avsökas, om ”Människosonen” skulle passerat från medryckande och välskriven berättelse till litteratur i toppklass. Det är nästan så jag hoppas på en utökad och fördjupad version 2.0 av denna läsvärda bok.
Gå till toppen