Kultur

Adonis fabulerar fritt om Islam

Adonis, född Ali Ahmad Said Asbar, är en av årets huvudgäster på Bokmässan i Göteborg.Bild: Alexandre Meneghini
Adonis är en ständigt Nobelpristippad poet, född i Syrien men sedan sextio år bosatt i Paris. Denna bok är emellertid inte en diktsamling utan ett samtal mellan Adonis och den fransk-marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed. Hon anger tonen redan med sin inledande fråga: ”Adonis, hur ska man förklara arabiska vårens misslyckande?” Sedan följer långa utläggningar av poeten med svepande formuleringar, rena faktafel och en framställning av sig själv som den ende arabiske nytänkaren.
”Islam är en form av essentialism,” deklarerar Adonis, men hans egen beskrivning av religionen präglas just av essentialism i dess renaste form där Islamiska staten framställs som den tydligaste representanten för islams essens. Författarna diskuterar inte samhällsutvecklingen i konkreta länder under givna tidsperioder. Istället diskuterar de ”det arabiska samhället” där ”den arabiske mannen” bor och tror på ”islam”.
Islam framställs därmed som en oföränderlig storhet som befinner sig bortom historien. Företeelser som inte passar in i Adonis definition förklaras vara utanför islam. ”Varken Averroës, Avicenna eller Rawandi var i egentlig mening muslimer”, slår Adonis fast. Inte en enda stor arabisk poet, mystiker eller filosof har någonsin varit en rättrogen muslim, upprepar han flera gånger. De har alla förkastat sharia och tagit avstånd från makten. Detta må stämma in på den ateistiske filosofen al-Rawandi, vars idéer emellertid endast finns bevarade som citat hos hans fiender, men den aristoteliske filosofen Ibn Rushd (Averroës) var även verksam som domare och hans verk "Bidayat al-mujtahid" (Introduktion för en mujtahid) är en av den malikitiska rättsskolans viktigaste källor för att tolka sharia. Ibn Sina (Avicenna) var livmedikus och minister åt olika makthavare och hans nyplatonskt färgade filosofi var ett försök att förena islamisk mystik med rationell logik. Sufen Ibn Arabis verk var försök att i ord fånga en gudsnärvaro som inte kan uttryckas i ord. IS ideologer håller med Adonis om att Ibn Arabi inte var muslim men han själv och de miljoner lärjungar han har än idag skulle ta det som en förolämpning.
Liksom de araber han kritiserar vänder sig Adonis till det förflutna för att hitta alternativa visioner och återupprättar förlorare som kategoriserats som kätterska i islamisk idéhistoria. Men medan den fransk-algeriske tänkaren Mohammed Arkoun genom en liknande metod fann nya perspektiv på Koranen och arabisk idéhistoria blir resultatet hos Adonis endast taffliga anakronismer där rörelser från 800-talet beskrivs som medborgarrättsrörelser som förespråkar moderna idéer som socialism, demokrati och mänskliga rättigheter.
För psykoanalytikern Abdelouaheb verkar det största problemet med islam vara att dess tradition inte är identisk med judisk eller kristen, vilket försvårar en schematisk tillämpning av freudiansk analys. Hon beskriver därför avsaknaden av fadermord och klyvnad som ett problem och efterlyser en läsning som motsvarar D H Lawrences när han hävdar att den som tillber Jesus hyllar Judas. Men om de istället för att bara nämna 700-talsmystikern al-Hallaj i förbifarten hade diskuterat hans "Boken om Ta och Sin" så hade de hittat en läsning där Satan framställs som en tragisk gestalt som genom sin vägran att knäböja för någon annan än Gud blir den sanne monoteisten, en läsning som hos tunisiern Mohamed Talbi idag får symbolisera den moderna människans bemyndigande.
”Varför sägs inte ett ord om kvinnans frihet”, frågar Adonis retoriskt och förtiger de senaste hundra årens intensiva debatt och kvinnokamp i olika länder i Mellanöstern. Istället refererar författarna till Islamiska staten och saudiska wahhabiter för att beskriva islams syn på kvinnor. Adonis eget bidrag till kvinnokampen är högstämda hyllningar som ”Poetiskt sett är universum en kvinna” och ”Kulturens språk kommer från fadern och naturens språk från modern.”
För honom innebär islam en tillbakagång för kvinnor i förhållande till såväl förislamiska arabiska halvön som romarriket. I själva verket tyder det mesta på att Muhammeds uppenbarelser innebar en begränsning av mäns makt över kvinnor. I romarriket stod kvinnor alltid under en manlig förmyndare och kunde giftas bort vid tolv års ålder. I osmanska riket gav islamiska domstolar större skydd mot arrangerade äktenskap än kristna och judiska.
Så håller det på. Referenser till arabisk idéhistoria är reducerade till namedropping, och begrepp som sekularitet och medborgarskap förekommer endast som signalord utan diskussion om deras innebörd.
Adonis tar sig poetiska friheter med arabisk historia och idéhistoria, liksom han gör i sitt storverk ”Boken – platsens gårdag nu”, men när han lämnar poesins form blir resultatet ett platt resonemang där faktaresistens görs till en kardinaldygd. Boken innehåller inte en enda tänkvärd tanke och inte ens faktafelen är originella. Den enda ljuspunkten i denna sorgliga historia är Pär Svensson vars insats passerar precis så obemärkt förbi som en god översättning bör göra.
Gå till toppen