Gästskribenten

Anne-Marie Pålsson: ”Problemet är aktiebolagens närvaro.”

Knappt hade förslaget om ett 8-procentigt vinsttak i välfärdssektorn blivit känt förrän debatten tog ny fart. Ett allvarligt ingrepp i näringsfriheten, rasar näringslivet medan Vänsterpartiet helst ser att vinster helt förbjuds.
Men fokus i debatten är fel. Det är inte vinsten som är problemet. Vinster kan uppstå i alla organisationer av en slump eller som följd av en medveten plan. Problemet är aktiebolagens närvaro.
Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta, resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.
Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!
Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.
Illa nog, men än värre är att den av politikerna välsignade segregeringen blir ett enkelt redskap för att generera vinster. Det märks inte minst på skolans område. När reglerna är sådana att skolpengen ska vara densamma för alla säger det sig självt att smarta och självgående elever är rena vinstmaskinen för de privata bolagen.
Saknas därtill riktlinjer för hur output ska mätas förlorar vinsten allt innehåll som mått på effektivitet. Skolan kan på nytt tjäna som exempel. I frånvaron av objektiva och nationella instrument för att mäta elevers kunskaper säger betygen inget om skolans prestation eller elevens, möjligen bara något om skolans betygspolicy.
Konkurrens inom välfärdssektorn är bra. Men det är inte ett marknadstänkande inom det vinstmaximerande aktiebolagets form som är nyckeln till mångfald utan möjligheten att få producera välfärdstjänster också på annat sätt än det som ansvariga myndigheter bestämt.
Då är många gånger den enskilde medarbetarens kunskap och erfarenheter avgörande. Men de uppmuntras knappast av ägarnas vinstkrav utan snarare av tillfredsställelsen av att göra ett bra jobb. Hade de därtill fått behålla en större del av frukten av sina ansträngningar istället för att se den försvinna ner i ägarnas fickor som vinst, hade säkert fler lockats att arbeta i denna sektor.
Den som på allvar vill ta itu med problemen i välfärdssektorn ska alltså sätta stopp för de bolag som har vinsten som enda mål för verksamheten. Inte så att de måste upphöra med sin verksamhet, bara att de måste driva den i någon annan driftsform, kanske som stiftelse eller kooperativ.
Och de som inte vill det får vackert underkasta sig vinstrestriktioner precis som de tvingas till i alla andra länder. Det skulle göra Sverige till ett land som alla andra och inte till en reminiscens från Sovjettiden, som näringslivet söker skrämmas med.
Gå till toppen