Kultur

Smärtan vi kallar kärlek

Geir Gulliksen berättar en välbekant historia, men han gör det på ett nyskapande, fantastiskt sätt. Victor Malm läser en kärleksskildring som gör ont, ont.

Geir Gulliksen är utöver författare också förläggare. Utan honom "hade jag aldrig blivit författare", har Karl Ove Knausgård sagtBild: Baard Henriksen

Geir Gulliksen: Berättelse om ett äktenskap. Övers Urban Andersson. Weyler. Första meningen: "– Kan du berätta om oss."

Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap” är en fantastisk roman – det är också det enda skälet till att jag skulle anbefalla någon att läsa den. För i övrigt är det en hemsk, fruktansvärd historia, förvisso på ett vanligt, kanske allt för vanligt tema, men skriven med en precision, en närhet som får en att undra om inte kärlek är det sorgligaste som finns.
Det rör sig om en bakvänd kärleksroman, där äktenskapets öde redan från inledningen är beseglat. Skildringen utgörs av berättarens försök att förstå hur hans äktenskap långsamt bröt samman. Gulliksen ger denna vanliga historia en originellt märklig form. Jaget berättar historien genom att leva sig in i sin partners liv och föreställningsvärld. Försöker se sig själv genom henne och därmed förstå hur det blev så att deras kärlek, som i hans ögon var stark, orubblig och annorlunda, kom att brytas sönder. På precis samma vis som den gången de båda blev våldsamt förälskade och lämnade andra för att vara med varandra.
Nu är det bara hon som lämnar honom, och uppbrottet kommer inte som en chock, vilket bara förvärrar tragiken. Hon träffar en annan man genom sitt arbete, en man som hon först börjar jogga tillsammans med, klättrar, åker skidor och rider med – det vill säga utövar den umgängesform som tillfallit medelklassen sedan barer och alkohol blev för sjaskiga för det annars så vita och fräscha livet.
Och hon blir förstås förälskad, och hennes man, Jon, märker det, men svarar på ett ovanligt vis. Han uppmanar henne att ligga med den andre, agera ut sin förälskelse, och framhäver gång på gång hur han tänder på att andra män attraheras av henne, att deras förhållande klarar av att erkänna förälskelser som en del av livet. Något som blossar upp som en rodnad och försvinner med tiden.
En sämre författare än Gulliksen hade gjort detta till romanens psykologiska drama, vävt vidare på möjligheten att skilsmässan vållades av Jons uppmaningar och den fruktansvärda ånger och sorg han därför känner. Så blir det dock aldrig.
Istället riktas uppmärksamheten mot Jons önskan om en annan öppnare, kanske mer hållbar, form av tvåsamhet. Som inte går ut på äganderätt utan ömsesidig respekt, frihet. En önskan som förstås kolliderar med en verklighet som inte tycks böja sig efter ideal, en tid när normen är att inte tillbringa sitt liv med en enda person utan följa känslornas helt naturliga fluktuationer och agera på dem. Kanske, trots allt, bättre än den gamla äktenskapsformen: kvinnan går hemma och mannen har en älskarinna någonstans. Och viljan att vara olik andra, viljan att inte leva sitt liv efter de normer som resten av samhället följer, blir så en del av bokens smärta: både hans handlingar och ideal blir en ensamhetsdom. Han älskar henne, och vill henne allt som gör lycka.
För det är ett lyckligt äktenskap fyllt av närhet och kärlek. Det kantrar bara på grund av den statistiska sannolikheten att endera part någon gång träffar en annan, som åtminstone för stunden blir viktigare än den man levt bredvid i snart tjugo år. Det är storartat genomfört, och romanen har med all rätt nominerats till Nordiska rådets litteraturpris.
Förvisso ryggar jag initialt inför berättartekniken. De senaste åren har ena sidan i en ganska häftig identitetspolitisk debatt predikat att det är fel att leva sig in i erfarenhetssfärer man inte har tillgång till (man ska inte som vit skriva om icke-vita, som heterosexuell inte skriva om homosexuella, och så vidare). Gulliksen gör detta till berättandets premiss: en övervägande del av romanen är skriven utifrån ett perspektiv som berättaren bara kan dikta fram. Och greppet blir i sig ett djupt originellt och komplext gestaltningssätt.
Han gör ju det för att förstå inte bara vad som hände, utan också för att förstå sin egen sorg, som på ett lysande vis tecknas utifrån, som något andra ser och uppfattar. Eller snarare: som han tror att andra, framför allt hans fru, ser och uppfattar den. För inkännandet är ödmjukt, varse möjligheten att det bara är dikt, projektion eller ren fantasi. Och han förstår ändå inte, inte på riktigt – det är olyckligt omöjligt att fullt ut förstå en annan människa.
Det ser enkelt ut, men är allt annat än. Varför försvinner kärleken? tycks romanen undra, utan att svara. Istället ger den oss smärtan som är att älska någon som länge älskat en tillbaka men en dag inte längre gör det. Och gör så ont att läsa att jag helst av allt vill gömma den längst in i bokhyllan och glömma, aldrig igen läsa om. Men det tror jag inte att jag klarar.
Gå till toppen