Lund

Andreas Ekström: Henkes sorg fick mig att stanna till

Även om hans blick aldrig ändras, så kan den hjälpa oss att se.

Andreas Ekström.Bild: Ingemar D Kristiansen
Sprang på Henke på stan. Jag brukar sällan stanna, men den här gången gjorde jag det. Kanske för att han såg så ledsen ut, man kunde se resterna av en rännil ner över kind och haka.
Det var en sen kväll, den första kalla kvällen. Jag frös men ville inte gå.
Jag blev väldigt förvånad när Henke flyttade tillbaka hit efter så många år. Ett så konstigt val. En sån gammal tråkmåns. Vad kunde han och Lund ha att säga varandra nu? Borde han inte hålla sig där i Bohuslän, uppe där han faktiskt har lite verklig förankring bland människor fortfarande?
Kanske har han inte heller gjort mycket till avtryck här i det samtida Lund, jag vet inte. Men han är här i alla fall, ständigt och jämt, med blicken mot Domkyrkotornen. ”Bruka Guds ord”, säger han på sin sockel, och det är ju bra om någon gör det. Min farfar sammanfattade det där fint och enkelt: man måste inte tro på Gud för att tycka att berättelserna är oslagbart bra.
Peter Linde har gett den gamle prästen ett ansikte som är alldeles fridfullt. Det lilla jag vet om Henric Schartaus prästgärning antyder inte att han var en särskilt fridsam man – sträng, snarare. Besjälad. Kanske var det hans efterföljare som gjorde honom sådan, mer än han själv, vad vet man. Hans dotter lär i alla fall ha sagt ”pappa var minsann ingen schartauan!”.
I dagarna visas en stor utställning på Konsthallen med verk av Staffan Nihlén, en av de verkligt stora svenska skulptörerna. Se den. Staffan Nihléns verk finns på många ställen i Lund med omnejd, och har ett gemensamt med Peter Lindes avbildning av Henric Schartau: de lyckas få åtminstone mig att stanna i steget.
Ibland tittar jag på själva skulpturen och försöker se den igen, trots att den är så bekant. Ibland, inspirerad av fotografen Oliver Curtis, ställer jag mig riktigt nära och tittar i stället bort. Oliver Curtis, vars bilder enkelt går att hitta på nätet, har helt enkelt fotograferat några av världens mest fotograferade platser – men åt ”fel” håll.
Man blir ofta häpen över slutresultatet. Man tror att man vet allt om hur en plats ser ut, sönderfotograferad som den är, men får syn på den igen, på ett nytt sätt.
En strålande metafor för våra livsperspektiv, tror jag.
Henke står där i alla fall, nära Liberiet och besökscentrets magnifika tittut-glugg, och tittar på tornen och resten av staden. Ett makalöst konstverk, rikt på detaljer och starkt i känslan.
Och förresten: Jag vet inte vem som sköter om honom, men han kan nog behöva lite tillsyn. Den där rännilen över kinden är skapad av en fågel.
Gå till toppen