Kultur

Andreas Norman: Livet i skuggan av folkmordet

Folkmordsoffer som mördades i och omkring en katolsk kyrka i Rwanda 1994.Bild: Ben Curtis
Den franske krigskorrespondenten Jean Hatzfeld sitter en kväll 1997 i en bar i Rwandas huvudstad Kigali och får höra om en kvinna, tutsi, socialarbetare, som kör omkring i en pickup i skogarna i Nyamatadistriktet. Hon letar upp vilsekomna barn, föräldralösa efter folkmordet. Hatzfeld söker upp kvinnan, och så växer ett livsverk fram. Under femton år återkommer han till området för att tala med förövare, överlevande och deras barn. Här, precis som i övriga Rwanda, mördade hutuer sina tutsigrannar under fyra helvetiska månader 1994. Folkmordet på nära en miljon tutsier hade föregåtts av decennier av hatiska stämningar mot tutsier, och när den dåvarande presidenten Juvénal Habyarimana dödades i en flygkrasch iscensatte den hutuledda regeringen en välplanerad utrotningskampanj.
I ”Une saison des machettes”(Macheternas årstid) skriver Hatzfeld fram förövarnas berättelser, genom samtal med ett kompisgäng som sitter dömda för folkmord i statsfängelset Rilima. Hur gick dödandet till? Varför begick de morden? Det är synd att den inte finns översatt till svenska. I ”Antilopernas list”, som nu finns som svensk pocket, fortsätter Hatzfeld sitt samtal med mördarna men ger dem som överlevde folkmordet röst. I dagarna kommer den tredje delen, ”Pappas blod” (Weyler förlag), i översättning av Karin Lidén. Här står barnen i fokus, de som växt upp i skuggan av föräldragenerationens fasor.
Hatzfeld bjuder in till en värld där man om kvällarna hör "de gälla skriken från svävande vita gamar, ibisfåglarnas skrattsalvor". Landskapets skönhet blir en kuslig kontrast till de grymma vittnesmålen av hutuer som jagar tutsigrannar genom träsken där "liken ruttnade så fort att man inte kände igen dem man själv hade jagat upp", som en av mördarna beskriver det.
Hatzfeld är journalist, han ställer frågor. Vad gjorde du i träsken? Berättar du för dina barn? Och det fantastiska är: människor ger svar. Stilen är tät och osentimental. Det är små resor in i mänskligt mörker. Kanske hade jag velat ha ännu mer av dessa samtal, och mindre av de naturlyriska platsskildringarna. För Hatzfeld kan konsten att lyssna. Känslan av att delta i ett förtroendefullt samtal ger böckerna en melankolisk skönhet. Där Svetlana Aleksijevitj mejlsar fram enorma lyriska körverk skapar Hatzfeld en mer lågmäld växelsång.
Hur fick de veta sanningen om folkmordet? Hur ser de på sina föräldrar? Tror de på Gud? Det blir en fascinerande utforskning av det outtalades enorma tyngd. Misstro och tystnad härskar, men här finns även vardag: Facebook, dans och kompisar. Berättelserna ger fascinerande inblickar i ett ungt Afrika och de tysta följderna av ett fädernas våld. Medan överlevarnas barn kan sörja, fastnar många förövares barn i sina liv. "De vågar inte se det förflutna i ögonen", som en ung kvinna säger. "Tiden håller dem tillbaka."
År efter år återkommer Hatzfeld till dessa människor. Tiden går, och ger berättelserna en djup klang. Hartzfeld lyssnar och vi får lyssna med honom. Det är en gåva.
Gå till toppen