Kultur

Amanda Svensson: Den vackraste syskonskildring jag läst

Det är en av de vackraste och mest realistiska syskonskildringar jag har läst, skriver Amanda Svensson om Marilynne Robinsons ”Hemma”.

Fyra romaner på 36 år. Marilynne Robinsons utgivning är begränsad men hyllad.Bild: Jessica Gow/TT

Marilynne Robinson: Hemma. Övers Niclas Hval. Weyler förlag. Bokens inledning: "Du har kommit hem, Glory! Ja!" sa hennes pappa, och hennes mod sjönk.

Vad är ett hem? Vem ryms mellan dess väggar? Hur bygger man ett nytt på resterna av ett gammalt? Det är några av frågorna som ställs i Marilynne Robinsons ”Hemma”, den andra delen i Gileadtrilogin, eller snarare: som fogas till dem som redan ställts i den första delen. ”Hemma” och föregångaren ”Gilead” förhåller sig till varandra som två händer sammanflätade i bön. Stora romaner var och en för sig, men tillsammans skapar de ett speciellt, innerligt kraftfält – de skänker djup och komplexitet åt varandra, nya nyanser av mörker och ljus.
Romanerna, som utspelar sig i ett litet jordbrukssamhälle i Iowa 1957, beskriver till stor del samma händelser, men ur skilda synvinklar och med olika klangfärg. ”Gilead” är berättelsen om pastor John Ames, som då han snart ska dö författar ett brev till sin fortfarande mycket unge son där han berättar om sin uppväxt, sin yrkesgärning, hur han träffade pojkens mamma Lila och gjorde det kontroversiella valet att gifta sig med henne. Rent handlingsmässigt domineras berättelsen i ”Gilead” dock av en ung mans uppdykande – den oduglige sonen till Ames gode vän Robert Boughton, en annan präst, dyker upp i hemstaden och sprider osäkerhet och förvirring.
Det är kring denne förlorade son, Jack Boughton, och hans syster Glory som ”Hemma” kretsar. Glory har efter en långvarig, olycklig kärlekshistoria lämnat sitt jobb som lärarinna i en större stad och återvänt hem till Gilead för att ta hand om sin far, som precis som Ames är döende. Det är med blandade känslor hon tar emot beskedet att också Jack är på väg hem. De var aldrig särskilt nära och har inte haft kontakt sedan Jack försvann efter att ha gjort en minderårig flicka gravid. ”Hemma” är, nedkokat, en berättelse om två syskon som försöker hitta tillbaka till varandra, hjälpa varandra, älska varandra – det är en av de vackraste och mest realistiska syskonskildringar jag har läst. Det är med en utsökt detaljrikedom och värme som Robinson beskriver deras gemensamma försök att återupprätta ett hem som kanske aldrig ens funnits, själva idén om det ordentliga amerikanska hemmet: Det ska dofta mat och kaffe. Det ska finnas en blänkande bil i garaget. Rabatterna ska blomma under en kvinnas omvårdnad. Tvätt ska hänga på klädstrecket, grannar ska komma på middag. Man ska spela Monopol och tala med varandra.
Denna dröm om hemmet blir extra vacker i sin skörhet, eftersom den skär sig så mot verkligheten. Glorys försök att återupprätta föräldrahemmet är bara ett substitut för det egna hem hon inte fick. Och Jack, den yngsta av familjen Boughtons åtta barn, har aldrig på riktigt upplevt sig höra hemma i familjen – och det har ärligt talat ingen annan heller känt att han gjort. Senare kommer han att förälska sig i en annan randexistens, ett styvbarn i den stora amerikanska familjen: den svarta kvinnan Della, som han inte lagligt kan leva med i hennes hemstat Missouri. Den diskussion av den amerikanska segregationspolitiken, och de begynnande protesterna mot densamma, som bara antyddes i ”Gilead” har här fått betydligt större utrymme. Händelserna tränger sig in i det boughtonska hemmet via tv-apparaten som Glory låter skaffa. Den döende fadern är dock inte mottaglig – kanske är han för gammal, för sjuk eller bara för mänsklig för att acceptera att den amerikanska familjen håller på att omformas.
”Gilead” kom på svenska förra året och fick nästan genomgående samma lyriska recensioner som på hemmaplan. Robinson debuterade redan 1980 med romanen ”Housekeeping”, men det var i samband med att USA:s president Barack Obama utnämnde romanerna om de två prästfamiljerna Ames och Boughton till favoriter som intresset för hennes författarskap blev globalt. Tidigare i år blev Marilynne Robinson till exempel hedersdoktor i teologi vid Lunds universitet.
Personligen hade jag lite svårt att ta till mig ”Gilead”– den stillsamma, milda lycka som var romanens grundton, och det som tillsammans med de omfattande teologiska resonemangen gjorde den speciell, var också det som titt som tätt fick mina tankar att vandra. ”Hemma” har en starkare nukänsla, den är skriven i tredje person med stora inslag av lysande dialog, främst mellan Glory och Jack, och sträcker sig utåt där ”Gilead” vände sig inåt. Den rymmer också mer av det levande livets svärta. Besvikelserna och sorgerna som hos den äldre Ames är avslutade, bearbetade kapitel är här färska, blödande sår. Kasten mellan hopp och förtvivlan, ilska och försoning är lika snabba som skarpa: ”Jag ska inte förlåta honom än på ett par timmar”, tänker Glory när hon kommit på sin bror med att försöka ta sitt liv.
Nåväl, vilken av romanerna man föredrar är möjligen en smaksak, men att de lyfter varandra är ett odiskutabelt faktum. Tillsammans med den tredje romanen, ”Lila”, utgör de en storslagen, angelägen triptyk där bitarna, sedan de väl fogats samman hos läsaren, lika lite kan skiljas från varandra som treenighetens fader, son och ande. Ett amerikanskt mästerverk om nåden i att hjälpa och tillåta sig att bli hjälpt, det som borde vara grundbulten i all mänsklig samvaro.
Gå till toppen