Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Ett gyllene tillfälle

Demokratin kan inte tas för given.

Talman Urban Ahlin.Bild: Christine Olsson/TT
Den liberala, öppna demokratin befinner sig under attack. En dyig våg av auktoritär intolerans sköljer över stora delar av världen, ofta, som i Turkiet och Ungern, med stöd av väljarmajoriteter som attraheras av enkla lösningar och starka ledare.
Inte ens de mest stabila demokratierna är fredade mot extrema och främlingsfientliga tendenser, underblåsta av socioekonomiska missförhållanden, havererad integration och rädsla för terrorism. Nationella fronten, ledd av Marine Le Pen och sponsrad av Vladimir Putins Ryssland, styr den politiska agendan i Frankrike, i Tyskland vacklar Angela Merkel under ett växande tryck från höger, EU skakar i sina grundvalar och Donald Trump kan vara på väg mot presidentposten i USA. Här hemma lockar Sverigedemokraterna var femte väljare.
I brinnande förorter gror en våldsbejakande, kvinnoföraktande radikalism med förvridet religiösa förtecken, exploaterad av extremhögern, förnekad av extremvänstern.
Sällan har det funnits ett så stort behov av att påminna om detta: demokratin kan inte tas för given, den måste ständigt erövras på nytt.
Stefan Löfvens regering håller på att missa ett gyllene tillfälle att göra just detta: placera demokratikampen i centrum.
Nästa val, 2018, sammanfaller med hundraårsminnet av demokratins genombrott i Sverige. Det var den 17 december 1918 som riksdagen, efter en strid som pågått i decennier, ställde sig bakom allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Sveriges första demokratiska val genomfördes tre år senare.
Det tidigare statsrådet Leif Pagrotsky (S) lämnade 2012 in en riksdagsmotion där han föreslog en nationalkommitté för att planera högtidlighållandet. Med tanke på de omfattande satsningar som genomförts vid andra politiska jubileer – unionsupplösningen med Norge 1905, den nya regeringsformen och förlusten av Finland 1809 – framstod Pagrotskys idé som en självklarhet. Då, 2005 och 2009, knusslades det ju inte med forskningsprojekt, bokutgivning, myntprägling och ståtliga ceremonier.
Men det blev ingen nationalkommitté, utan endast en vag utfästelse om att riksdagen ”vid lämplig tidpunkt och i lämplig form” borde uppmärksamma demokratins införande.
Förra året tillsattes en parlamentarisk kommitté för att förbereda riksdagens jubileumsaktiviteter. Talman Urban Ahlin blev ordförande. Förteckningen över partiernas ledamöter antyder att projektet inte har hög prioritet – med ett undantag: Liberalerna representeras av den beläste författaren Anders Johnson, för övrigt aktuell med en magnifik bok om uppfinnaren och entreprenören Gustaf Dalén.
Riksdagen saknar resurser att genomföra ett brett upplagt och landsomfattande högtidlighållande. Det kräver regeringskansliets medverkan. Men den S-ledda regeringen har inte visat något intresse, en märklig passivitet mot bakgrund av Socialdemokraternas avgörande betydelse för rösträtten: utan liberal-socialistisk samverkan hade det kunnat gå riktigt illa.
Urban Ahlin tog därför ett ovanligt initiativ som Expressen avslöjade i förra veckan. Fem riksdagsledamöter från den borgerliga alliansen och Sverigedemokraterna erbjöds en färdigskriven interpellation till statsminister Löfven, socialdemokratisk partivän till Ahlin. Där ställs bland annat frågan om det är regeringens avsikt att högtidlighålla demokratins införande i Sverige.
Ahlins agerande har väckt kritiska reaktioner. Talmannen, riksdagens främste företrädare och högst i rang efter statschefen i officiella sammanhang, skall stå över de politiska motsättningarna och avhålla sig från politiska utspel. Men att uppmärksamma demokratins genombrott handlar inte om politik i vanlig bemärkelse, utan om att tydliggöra gemensamma värden och principer.
Den som läser Leif Pagrotskys motion parallellt med Urban Ahlins interpellationsutkast upptäcker dock att något skaver. Vad som hände för hundra år sedan verkar, underligt nog, vara politiskt känsligt idag.
Pagrotsky betonade, fullt motiverat, att demokratijubileet ”bör uppmärksammas på ett sätt som påminner om att demokratin inte varit självklar i vårt land och att den kunde införas först efter svår kamp”. Det finns inga spår av detta i direktiven till riksdagskommittén. Där slås fast att högtidligheterna skall inledas den 17 december 2018 och avslutas i januari 2022, det vill säga hundra år efter det epokgörande beslutet och fram till hundraårsminnet av den riksdag som för första gången hade kvinnliga ledamöter.
Därmed flyttas fokus från den oerhörda dramatik som präglade hela 1918, då Sverige stod på gränsen till hungersnöd, revolution och inbördeskrig och då spanska sjukan krävde 27 000 människoliv. En kombination av fast politisk beslutsamhet när det gällde målet, parlamentarisk fingerfärdighet när det gällde medlen och en allmän känsla av besinning i en kaotisk och farlig tid förhindrade en katastrof liknande den som nyss hade hemsökt Finland.
När en urtima, extrainkallad, riksdag i december 1918 ställde sig bakom en demokratisk författningsrevision hade det karaktär av principbeslut. En urtima riksdag kunde inte besluta i grundlagsärenden. Därför krävdes bekräftande beslut vid två lagtima, ordinarie, riksdagar 1919 och 1921. Men den processen var närmast en formsak. Avgörandet skedde i december 1918, då högern till sist vek ned sig och accepterade allmän och lika rösträtt.
Med centralmakternas nederlag i första världskriget, revolutionsutbrott i Tyskland och en svensk befolkning som prövats hårt av dyrtid och ransoneringar förstod den liberale statsministern Nils Edén och Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting att, med Edéns ord, ”taga ledningen i det psykologiska ögonblicket”. Det var ett mästardrag.
Hundraårsminnet av Sveriges demokratisering borde kulminera – och inte påbörjas – den 17 december 2018.
Så vari ligger den politiska känsligheten?
De två största partierna, Moderaterna till höger och Socialdemokraterna till vänster, vill nog gärna dra bort uppmärksamhet från 1918. Fast av skilda anledningar.
Sedan länge har Moderaterna velat tvätta bort högerns envetna kamp mot rösträtten. Partiet har rent av försökt framställa det som att högern gick i bräschen för demokratin. Denna historierevisionism bottnar i Carl Bildts bisarra installationstal som partiledare 1986 och hans påstående att det var Arvid Lindmans första högerministär som ”tog det viktigaste enskilda steget på Sveriges väg mot demokrati”.
Lindmans rösträttsreform 1907–1909 var förvisso en betydelsefull etapp, men gällde endast män och bevarade inkomstgraderad rösträtt i de kommunala val som låg till grund för första kammarens sammansättning. Torbjörn Vallinder, statsvetarprofil från Lund som doktorerat på rösträttsrörelsen, utbrast i Sydsvenskan: ”Förklara Dig inte, Carl – det blir bara värre!”
Vad Moderaterna helst inte vill påminnas om är att förstakammarhögern i april 1918 röstade ned den kvinnliga rösträtten och i juni även en demokratisering av första kammaren. När högern till sist kapitulerade skedde det under svårartade krumbukter från ledarna, Ernst Trygger i första kammaren och Arvid Lindman i andra.
Socialdemokraterna är ett av endast två politiska partier som kan yvas över sina insatser i rösträttsfrågan; det andra är Liberalerna. Men på en punkt skulle fokus på 1918 kunna bli lite besvärande nu när Stefan Löfvens S-ledda regering sitter fast i ett destruktivt budgetberoende av Vänsterpartiet.
Socialdemokraternas huvudfiende i rösträttsstriden var naturligtvis högern. Men den reformistiska delen av arbetarrörelsen utkämpade i själva verket ett tvåfrontskrig. På andra ytterkanten fanns Vänsterpartiets föregångare, SSV, bildat sedan Hjalmar Branting 1917 slängt ut revolutionärerna. SSV, som senare skulle föröka sig genom delning, bekände sig till proletariatets diktatur och hyllade bolsjevikerna i Ryssland. För Socialdemokraterna var detta otänkbart. När en ung Per Albin Hansson jungfrutalade i riksdagen 1918 sade han: ”Demokratin är vår väg, diktaturen är bolsjevismens. De kunna aldrig sammanflyta.”
SSV och dess ledargestalt Zeth Höglund, Jonas Sjöstedts politiske anfader, skällde Socialdemokraterna för ”socialchauvinister” och i slutet av december 1918 framträdde Höglund i Auditorium i Stockholm för att protestera mot vad han kallade ”det stora förräderiet”: dels rösträttsbeslutet, dels den liberal-socialistiska regeringens diplomatiska brytning med Ryssland. Sådant vill Stefan Löfven kanske inte konfronteras med i högtidliga sammanhang när han samtidigt måste vänslas med Jonas Sjöstedt.
Hur som helst borde regering och riksdag ta sig samman och göra 2018 till den svenska demokratins märkesår. Något annat vore ett svek mot både historien och framtiden.

MER ATT LÄSA

Motion 2012/13:K247 (Riksdagen).
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917–1918 (Carlssons) av Carl Göran Andræ.
Hemmabolsjevikerna. Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionsåren 1914–1920 (Carlssons) av Aleksander Kan.
Gå till toppen