Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Problemformuleringsproblemet

Nu flyttar denna rödgröna hybris ut i världen.

Upp flyga orden …Bild: Henrik Montgomery/TT
En svensk statsminister besöker en brutal diktatur. I hans delegation ingår företrädare för Sveriges näringsliv, ty här skall det talas affärer vid sidan av politiska överläggningar om bland annat mänskliga rättigheter. Under besöket gör statsministern ett häpnadsväckande uttalande som väcker starka reaktioner på hemmaplan.
Visst låter det aktuellt.
Det var för tjugo år sedan, i november 1996, som Göran Persson sade följande vid en lunch i Peking:
”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet.”
Uttalandet – och Perssons vägran att korrigera vad som kunde uppfattas som ett försvar för Kinas totalitära samhällsmodell – ledde till misstroendeförklaring i riksdagen. Moderaternas gruppledare Lars Tobisson slog fast att hans riksdagsgrupp inte längre hade förtroende för den socialdemokratiske statsministerns förmåga att företräda svensk utrikespolitik.
Den 22 november röstade 119 ledamöter för att bifalla misstroendeförklaringen, 204 röstade för avslag och 16 avstod. Göran Persson klarade sig, men hade fått en bock i kanten.
Nu gäller det Stefan Löfven och hans besök i kvinnoförtryckets, piskrappens och halshuggningarnas Saudiarabien, liksom Kina en viktig exportmarknad.
Förra söndagen lät Löfven undslippa sig:
”Det är klart att det finns, liksom hemma i Sverige, hinder för kvinnor. Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnor går ner till deltid och slutar arbeta också i Sverige. Det finns på båda sidor hinder för kvinnors deltagande.”
I samband med besöket vägrade Löfven också att kalla Saudiarabien en diktatur, vilket har renderat honom en anmälan till riksdagens konstitutionsutskott, KU.
Tio timmar efter uttalandet om kvinnors situation i Saudiarabien och Sverige försökte statsministern backa och förklara sig: ”Jag gjorde ingen jämförelse.”
Men jämförde var precis vad Löfven gjorde när han använde ordet ”liksom”, enligt Svensk ordbok synonymt med ”i likhet med” eller ”på samma sätt som”.
Stefan Löfvens verbala förlöpning i Saudiarabien var egentligen mer hårresande än Göran Perssons i Kina; den senare gjorde ju inga jämförelser med Sverige. Till detta skall läggas att Löfven leder en regering som säger sig bedriva en feministisk utrikespolitik.
Ändå är kritiken mot Löfvens fadäs inte i närheten av den storm som drabbade Göran Persson 1996. Misstroendeförklaring lär det inte bli.
Det kan delvis bero på att de har olika framtoning. Perssons dryga stöddighet inbjöd till avståndstagande och rent av skadeglädje medan Löfvens ledarstil är empatisk och jordnära. Persson, en retorisk naturbegåvning, hade redan före upphöjelsen till statsminister i mars 1996 etablerat sig som vältalare, vilket förstorade grodan i Peking. Löfven har däremot dokumenterat svårt att formulera sig. Någon minns kanske förra årets diskussion om hans flitiga bruk av uttrycket ”inte okej” om allt från terrorism till ryska invasionsövningar. Retorikexperten Lena Lid Falkman sammanfattade det så här:
”Löfven uttrycker sig på en låg språknivå, enkelt, och med talspråk. Fördelen med det är att det är folkligt och lätt att förstå. Nackdelen är att det inte alls upplevs som statsmannamässigt, kanske till och med oseriöst.”
Att han har ”otur när han pratar”, som Expressens Karin Olsson uttrycker det, hör så att säga till bilden av Stefan Löfven. Vetskapen om att han är den politiskt och parlamentariskt mest oerfarne statsministern i modern tid bidrar förmodligen till en lite förlåtande syn på Löfvens verbala feltramp.
Men av en regeringschef måste man kunna begära ett visst mått av retorisk reda och reflektion.
Ett par veckor före resan till Saudiarabien hade Löfven tvingats backa från ett uttalande i Agendas partiledardebatt. Där sade han om Sverigedemokraterna: ”Detta är ett nazistiskt parti, rasistiskt parti.” Efteråt förtydligade sig Löfven: ”Det kan hända att jag sade fel. Men det är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter.”
Sverigedemokraterna är ett djupt obehagligt fenomen i svensk politik. Partiet växte fram ur nynazismen och vit makt-rörelsen. Att ränderna sitter i har på sistone bekräftats av riksdagsledamoten Anna Hagwalls utspel om begränsat medieägande för en viss "etnisk grupp” och ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedts flinande redogörelse för hur nazister sparkar på döda får och kallar dem judar.
Löfven hade därför alldeles rätt i sin förklarande kommentar. Men att – som han gjorde i debatten – påstå att SD är ett nazistparti skjuter över målet. Det skulle betyda att var femte svensk väljare idag sympatiserar med ett parti som vill genomföra det program som Adolf Hitler utvecklade i Mein Kampf.
En annan aspekt på Stefan Löfvens retoriska tillkortakommanden är att han ibland låter obegriplig på ett sätt som kan ge intryck av att han inte vet vad han pratar om. Ett ofta åberopat exempel är hans beskrivning av svensk säkerhetspolitik i Sydsvenskan förra våren:
”Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt.”
Trots ihärdiga försök, inbegripet en interpellation i riksdagen, har Löfven aldrig kunnat förklara vad han menade. Skall Sverige och Finland fungera som buffertzon mellan Nato och Ryssland och hur kan det i så fall förenas med att båda länderna har ett nära samarbete med den västliga försvarsalliansen?
Löfven talar om ”den svenska modellen” som skall utvecklas, inte avvecklas. Det låter bra. Men modellens innebörd skiftar med publik och sammanhang. Ibland avser han arbetsmarknaden, ibland de sociala trygghetssystemen, ibland samförståndsandan.
Med anspelning på författaren Lars Gustafssons svåruttalade men briljanta begrepp problemformuleringsprivilegiet skulle man kunna säga att Sveriges statsminister har ett problemformuleringsproblem. Och det förvärras av att Löfven, med en annars öppen och lyssnande attityd, har en tendens till tvärsäkra uttalanden som slår tillbaka. Gång på gång gör han kategoriska deklarationer bara för att snart korrigeras av en bångstyrig verklighet.
I september förra året, när flyktingströmmarna växte, utbrast han: ”Mitt Europa bygger inte murar!”
Sedan infördes gränskontroller vid Öresund.
Tvärsäkerheten verkar bottna i ett slags politisk hybris kring regeringens ställning.
I riksdagsvalet 2014 gjorde Löfvens socialdemokrater sitt näst sämsta resultat, 31,0 procent, sedan den allmänna och lika rösträttens införande. Koalitionspartnern Miljöpartiet gick tillbaka. Den borgerliga alliansen förlorade makten efter åtta år, men de rödgröna nådde inte majoritet. De tre partierna, S, MP och V, förfogar bara över 159 av riksdagens 349 platser, färre än de borgerliga 2010–2014. Valets enda riktiga segrare var Sverigedemokraterna.
Ändå uppträder regeringen som om den har fått ett rungande folkligt mandat för sitt ”samhällsbygge”, ett av Löfvens favorituttryck. Ett exempel är, på tal om hybris, att en parlamentariskt florstunn regering framhärdar med den mest genomgripande regionreformen sedan Axel Oxenstiernas dagar: de nuvarande länen skall ersättas med sex storregioner.
Nu flyttar denna rödgröna hybris ut i världen. Perioden 2017–2018 är Sverige en av tio icke-permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Från den positionen skall Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström göra världen bättre genom att, som det heter, bygga broar, i realiteten ett meningslöst poserande av 70-talsmodell. Därav Löfvens bugning inför Saudiarabiens förmenta jämställdhetssträvanden: det gäller att hålla sig väl med en central aktör i Mellanöstern.
Löfven planerar att följa upp sin saudiska visit med en resa till Iran, en teokrati som bistår den syriska regimen, sponsrar internationell terrorism och avrättar människor på löpande band. Man bävar.
Löfven planerar att följa upp sin saudiska visit med en resa till Iran, en teokrati som bistår den syriska regimen, sponsrar internationell terrorism och avrättar människor på löpande band. Man bävar.
Det stora provet på Löfvens ordval stavas emellertid Ryssland, det enda land som utgör ett militärt hot mot Sverige och som med sitt veto i säkerhetsrådet och sina hänsynslösa bombningar eldar på inbördeskriget i Syrien, världens största pågående katastrof.
Om Syrien uttalade sig också Stefan Löfven i Saudiarabien, i pladdrande plattityder och utan att ens nämna Ryssland:
”Vi menar att det ligger på alla nu att vara med och bygga för en politisk lösning. För svensk del stöder vi fullt ut FN:s arbete.”
Det betyder absolut ingenting. Och när det gäller Rysslands nukleära upprustning i och kring Östersjön har Löfven inget annat att erbjuda än mummel om att ”inte dramatisera”.
Så i åtminstone ett avseende har statsministerns formuleringskonst likheter med Shakespeares:
Vad övrigt är, är tystnad.

MER ATT LÄSA

Misstroendeförklaring och regeringsbildning 1994–2006 (SOU 2007:041).
Svensk ordbok, A–L, utgiven av Svenska Akademien (Norstedts).
Svenska politiker. Om de folkvalda i riksdag, landsting och kommun (Santérus Förlag) red. David Karlsson & Mikael Gilljam.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Gå till toppen