Lund

Andreas Ekström: Barnfattigdomen syns i var vi bor

Alla vill skapa en bättre tillvaro för sina ungar. Men alla kan inte.

Andreas Ekström HD-SydsvenskanBild: Ingemar D Kristiansen
Rädda barnen har kommit med sin årliga rapport om barnfattigdom i Lund.
Barnfattigdom är inget vanligt fenomen i den här staden, men det är verkligen inte ovanligt heller. Kanske är det så många som 2 500 barn som lever i familjer som är beroende av försörjningsstöd.
Rädda barnens rapport är gedigen, men föreningen är ändå noga med att reservera sig – det finns en tröghet i statistiken. De senast tillgängliga siffrorna har ett par år på nacken. Det finns saker vi inte vet. Och det är svårt att räkna på det här, för vad är egentligen fattigdom?
Medierna är nog medskyldiga till varför vi som samhälle inte vet ännu mer. Titta bara på hur vi på tidningen hanterar rapporten: Den är ärligt och anständigt prövande i tonläget, den är tydlig i sina begränsningar och reservationer. Inga dogmatiska slutsatser. Inga dramatiska förändringar sedan förra året. Det gör att den liksom inte riktigt ”lämpar” sig för en hård nyhet. Det är bättre att jag berättar lite om den här, i en söndagskrönika. Kanske är det alldeles fel. Min läsning blir dessutom subjektiv – förstås, det är krönikörens roll – och det är framför allt en sak jag fastnar vid. Den lundensiska segregationen.
Det är alldeles kristallklart att Lunds fattiga bor på Linero och på Norra Fäladen, och i någon utsträckning på Klostergården.
Vi talar inte jättemycket om det.
Kanske för att Lunds sammantagna sociala problem ändå är rätt små, om man jämför med andra mellanstora svenska städer. Kanske för att Lund har ganska varierad bebyggelse. Villor och radhus och bostadsrätter och hyresrätter och studenthus ligger nära varandra, och jag tror för min del att det är en förutsättning för att en stad ska hålla ihop.
Den verkligt intressanta frågan är vad Lund som stad kan göra för att minimera barnfattigdomen. Hur kan staden och människorna här bäst agera, för att de personer som har snubblat eller haft otur eller blivit sjuka eller misskött sig ska kunna skapa en bättre verklighet åt sig själva och sina ungar? Sådär som varenda människa vill?
Många av svaren ligger utanför staden. Viktiga beslut fattas på riksnivå. Men jag tror på stadsplaneringen som en stark kraft:
Genom att bygga en varierad stad bygger vi också bättre sociala nätverk. Det blir närmare mellan den som har och den som inte har. Medan vi på typiskt svenskt manér väntar på att det organiserade kollektivet ska göra något – myndigheterna! skolorna! polisen! regeringen! EU! – så måste varje människa kliva fram.
Ett anständigt samhälle är ett samhälle där man ser att grannen har det svårt med något, och därför går över för att hjälpa till.
Vem sa det? Dalai Lama? Ban Ki-moon? Moder Teresa?
Nej. George W Bush.
Gå till toppen