Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Konsten att förlora

Ingen tidigare presidentkandidat har sagt något liknande.

Donald Trump.Bild: Evan Vucci
Under hela den amerikanska valrörelsen har republikanernas Donald Trump strött chockerande uttalanden omkring sig: om kvinnor, om minoriteter, om journalister, om politiska motståndare och om vad han vill uträtta som president.
Men det allra mest chockerande gällde vad han eventuellt inte tänker göra: att erkänna sig besegrad ifall demokraternas Hillary Clinton vinner valet på tisdag.
Ingen tidigare presidentkandidat har sagt något liknande, eftersom en ordnad överföring av makt efter ett val utgör ett centralt inslag i den demokratiska processen.
Det var i den tredje och sista debatten mot Hillary Clinton den 19 oktober som Trump upprepade sina grundlösa påståenden om att valet är ”riggat” och sedan svarade på moderatorns fråga om han tänker acceptera en förlust:
”Jag skall titta på det när det är dags … Jag kommer att hålla dig på halster, okej?”
Dagen därpå framträdde han i Ohio och meddelade att han visst skall godta valresultatet – med tillägget ”om jag vinner”.
I en demokrati är det lika viktigt att acceptera en valförlust som att acceptera det ansvar som följer med en seger. Ingenstans har denna tradition vårdats med större värdighet än i USA; i landet där alla alltid vill vinna måste det finnas goda förlorare.
När Abraham Lincoln, republikanernas förste president, vann valet 1860, då USA vacklade vid inbördeskrigets avgrund, förklarade hans rival Stephen Douglas:
”Partipolitiska känslor måste vika för patriotism. Jag är med er, Mr President.”
Ett mer sentida exempel är Al Gores uppträdande efter rösträkningskaoset i Florida år 2000. George W Bush stod till sist som segrare sedan Högsta domstolen hade ingripit. Gore fick en halv miljon fler röster än Bush, men nådde inte majoritet i det elektorskollegium som utser president och där delstaterna representeras i förhållande till folkmängd.
Gore höll ett storsint tal där han erkände förlusten:
”Jag accepterar också mitt ovillkorliga ansvar att respektera vår nye president och göra allt jag kan för att hjälpa honom att ena det amerikanska folket.”
George W Bushs far George H W Bush gjorde en av de snyggaste sortierna någonsin. Bush förlorade mot demokraten Bill Clinton i november 1992 och gratulerade Clinton i generösa formuleringar. Men inte nog med det. När den nye presidenten steg in i Ovala rummet den 20 januari 1993 låg där ett handskrivet brev från Bush, daterat samma dag. Det inleddes med ”Käre Bill” och avslutades så här:
”När du läser detta brev är du vår president. Jag önskar dig och din familj allt gott. Din framgång är nu landets framgång. Jag hejar på dig. Lycka till. George.”
Till kategorin magnifika förlorare måste man också räkna republikanen John McCain, som besegrades av Barack Obama 2008. I sitt concession speech på valnatten uttryckte McCain respekt för Obama och markerade särskilt betydelsen av att USA just hade valt sin förste svarte president. McCain åberopade sin idol Theodore Roosevelt som hundra år tidigare hade orsakat ramaskri när han bjöd medborgarrättsledaren Booker T Washington på middag i Vita huset:
”Dagens Amerika är långt borta från den tidens grymma och bigotta stämningar. Det kan inte finnas något bättre bevis för detta än valet av en afroamerikan till USA:s president.”
Den som vill hitta dåliga förlorare i politiken måste främst leta utanför USA. Det väckte till exempel uppseende när Valéry Giscard d’Estaing inte gratulerade socialisten François Mitterrand till segern i det franska presidentvalet 1981.
Och Sverige?
Den utpräglade tävlingsmänniskan Olof Palme hade svårt att smälta det socialdemokratiska valnederlaget 1976, då partiet förlorade regeringsmakten för första gången på fyra decennier. Palme ifrågasatte inte väljarnas dom och följde till punkt och pricka den parlamentariska demokratins protokoll. Men det var som att något skavde.
Redan på valnatten gav han Centerpartiet och den passionerade kärnkraftsmotståndaren Thorbjörn Fälldin en släng:
”Det fanns ett parti som sade att man kunde vara av med det svåra utan att det behövde kosta något.”
Kärnkraften hade onekligen spelat en viktig roll i valrörelsen. Men Palme bortsåg från andra frågor – och från den lilla detaljen att Centerpartiet backade med en procentenhet.
Bilden av Palme som dålig förlorare förstärktes av ett uttalande strax före Fälldinregeringens tillträde i oktober. De borgerliga ministrarna kunde, sade han, sätta sig ”vid ett dukat bord”. I själva verket var Sverige på väg in i en ekonomisk och industriell kris som det blev Fälldins uppgift att hantera.
Politiker kan också avslöja sig själva som dåliga förlorare genom att låtsas som om inget har hänt. I valet 1998 rasade Socialdemokraterna från 45,3 till 36,4 procent, partiets dittills sämsta resultat sedan den allmänna och lika rösträttens införande. Det hindrade inte partiledaren och statsministern Göran Persson från att kliva upp på scenen under den socialdemokratiska valvakan och utbrista:
”Vi regerar vidare!”
Det renderade honom en misstroendeförklaring. Den föll i riksdagen, men ledde till en grundlagsregel om obligatorisk statsministeromröstning efter varje val.
I den partipolitiska rättvisans namn bör det emellertid påpekas att det var en förlorande socialdemokratisk statsminister som stod för de vackraste avgångsord som har uttalats på svenska. När Rickard Sandler 1926 insåg att hans minoritetsregering var dödsdömd till följd av en arbetskonflikt vid Stripa gruvfält yttrade han följande i andra kammaren:
”Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla.”
Men åter till Donald Trump och presidentvalet i USA.
Om Trump vinner och försöker genomföra vad han lovat – bygga en mur mot Mexiko, deportera miljontals papperslösa invandare, övervaka muslimer och chocksänka skatter – kan USA hamna i den svåraste konstitutionella krisen sedan Watergateskandalen på 1970-talet.
Trump verkar nämligen strunta i att USA:s politiska system bygger på balans mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt, ytterst mellan presidenten, kongressen och Högsta domstolen. Presidentens makt har alltså begränsningar och det är svårt att föreställa sig att Trumps mer långtgående förslag skulle kunna passera kongressen eller domstolarna utan att stöta på hinder.
Ändå borde Trump lära sig vett och etikett av den enda person som missbrukat presidentämbetet i en sådan utsträckning att han tvingades avgå. För Richard Nixon, som föll på Watergate 1974, är den bäste förloraren i USA:s moderna historia.
Presidentvalet 1960 var gastkramande. Republikanen Nixon, Dwight Eisenhowers vicepresident, ställdes mot den demokratiske Massachusettssenatorn John F Kennedy. Valet den 8 november slutade med en minimal seger för Kennedy: 49,7 procent mot 49,5. I elektorskollegiet var Kennedys marginal mer betryggande, 303 elektorsröster mot 219, men av 68 miljoner röster som avgavs var det bara 119 000 som fällde avgörandet i de viktigaste delstaterna. I Illinois, med storstaden Chicago, var Kennedys segermarginal papperstunn: 8 858 röster.
Knappt hade Nixon hunnit gratulera Kennedy på morgonen den 9 november förrän det började strömma in rapporter om misstänkta oegentligheter i bland annat Illinois och Texas. Misstankarna fick näring av att Chicago kontrollerades av en hårdför demokratisk borgmästare, Richard Daley, och att Kennedys vicepresidentkandidat, Lyndon Johnson, var Texas mäktigaste politiker.
Den republikanska partiledningen uppmanade Nixon att överklaga resultatet och begära omräkning av rösterna i ett tiotal delstater och sedan i hela landet.
Nixon vägrade, införstådd med att det skulle kasta ut USA i en plågsam och osäker process. Den främsta anledningen att inte ta strid var, menade han, USA:s trovärdighet i kalla kriget:
”Jag kan inte tänka mig ett värre exempel för andra länder än att USA grälar om resultaten i våra presidentval och att man rent av antyder att presidentämbetet kan stjälas vid valurnorna.”
Det finns ingen anledning att heroisera Nixon. Han hade kvar presidentambitionerna och ville inte försämra sina framtida chanser genom att framstå som dålig förlorare. Det visade sig vara en korrekt bedömning: Nixon vann 1968 och 1972. Att hans presidentskap slutade i vanära är en annan historia.
Men i ett kritiskt läge gjorde Richard Nixon precis det som hans överman två månader senare skulle skriva in i den politiska retorikens kanon. I sitt installationstal i januari 1961 sade Kennedy:
”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land.”
Den polletten har aldrig trillat ned hos Donald Trump. Därför vore han en katastrof som president och överbefälhavare.

MER ATT LÄSA

Destiny and Power. The American Odyssey of George Herbert Walker Bush (Random House) av Jon Meacham.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Richard Milhous Nixon. The Rise of an American Politician (Henry Holt) av Roger Morris.
Läs alla artiklar om: Presidentvalet i USA 2016
Gå till toppen