Kultur

Robinson strålande redan i debuten

Marilynne Robinson i Lundagård. Hon är hedersdoktor på Teologiska fakulteten.Bild: Patrick Persson

Marilynne Robinson: Två par systrar. Övers Carl Olof Josephson. Weyler.

Det börjar med en urspårning. Ett helt tåg kanar av bron och störtar rakt ner i djupet, ingen passagerare överlever. Ombord på tåget fanns Ruths morfar. Så småningom kommer hon, berättaren i Marilynne Robinsons debutroman, att förlora också sin mor till sjön. Katastrofen utgör grundvalen för hennes liv.
Robinsons berättelse om två föräldralösa systrars uppväxt är lika outgrundlig och mörkt sugande som sjön vid den nordliga lilla staden Fingerbone och prosan doftar dyigt vatten och frosthöljt gräs. Vilken inledning på ett författarskap! I ett slag gjorde romanen från 1980 Robinson till en betydande amerikansk författare. Både The Guardian och Times Magazine har haft med den på listor över de hundra bästa engelskspråkiga romanerna. Tala om andraboksångest – det skulle också dröja ett kvarts sekel innan hennes nästa roman, ”Gilead”, gavs ut.
Nu finns debuten återigen tillgänglig på svenska, omdöpt till ”Två par systrar”. Tack och lov slipper vi första utgåvans vitsiga titel ”Systrar olika som bär” – den svor mot hela tonen i romanen. Men helt rättvisande är inte heller den nya, som bortser från att berättelsen rymmer minst tre generationer kvinnor och flera systerrelationer. Ruth och hennes lillasyster Lucille omhändertas i tur och ordning av mormodern, dennas svägerskor och till sist av mostern Sylvie, som lämnar sin kringdrivande tillvaro för att fungera som en högst oförutsägbar modersersättning.
Den dubbeltydiga originaltiteln ”Housekeeping” ringar in ett centralt tema: Vad innebär det att ha ett hem, att hålla ihop en familj, att ta hand om sina närmaste? Det fruktträdsomgärdade hus som mormodern lämnar efter sig har en stark symbolisk roll, så även hushållspysslet, något som den konservburkssamlande Sylvie helt negligerar. Framförallt handlar det – liksom i Robinsons senaste roman ”Lila” – om konflikten mellan trygghet och frihet, längtan efter att höra till och lockelsen att hoppa på ett godståg på väg vartsomhelst. En konflikt som personifieras av de två systrarna som mer och mer glider isär. Lucille vill vara som alla andra och dras till det konventionella; Ruth vet inte alls vad hon vill, förutom att slippa anpassa sig till det som omgivningen förväntar sig av henne.
Romanen är full av sammanstörtande hus: grannvillan som dras med i en översvämning, den övergivna gården i bergen som Sylvie besöker, riskojan systrarna bygger en natt i skogen och måste stötta med sina kroppar för att den inte ska rasa ihop. Genom oroande och vackra bilder speglar Robinson förlust, vilsenhet, rädsla för att bli övergiven, och sätter ljuset på hur skört allt vi bygger upp är. ”Mörkret är den enda lösningen”, tänker Ruth, som upplever sig vara en överlevande som rotar bland vrakspillror.
Frestelsen att släppa taget och bara driva iväg känns som en rysning längs ryggraden när vi nu i en urspårad värld tycks stå och blicka ner i bråddjupets dunkel.
Gå till toppen