Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Du sköna nya värld

I värsta fall blir presidentvalet 2016 vår tids 1920.

"Miranda" av John William Waterhouse (1875).
Det är en ofta missbrukad klyscha. Men tisdagens amerikanska presidentval är historiskt. Det kan rent av vara så att en epok går i graven och en ny föds efter Donald Trumps chockerande seger.
Om Trump, stödd av en republikansk kongressmajoritet, lyckas förverkliga hela eller betydande delar av sitt program växer det fram en ny och osäkrare världsordning med protektionism, sönderslagna allianser och hänsynslös nationalism.
I enlighet med sitt kusligt ekande slagord America First vill Trump omförhandla eller säga upp frihandelsavtalet med Kanada och Mexiko, Nafta, sätta stopp för frihandelsavtalet kring Stilla havet, TPP, och bryta ut USA ur klimatavtalet från Paris. Han ifrågasätter Natos säkerhetsgaranti och tycker att Japan kan försvara sig på egen hand, med kärnvapen om så behövs.
Bland de politiska figurer som var snabba med att gratulera Trump återfanns, föga förvånande, den liberala demokratins ultranationalistiska dödgrävare: Frankrikes Le Pen, Ungerns Orbán, Rysslands Putin, Turkiets Erdogan, Storbritanniens Farage.
Donald Trump, fastighetsmagnat och före detta dokusåpastjärna, är också historisk i mer personlig mening: han blir den förste amerikanske presidenten utan erfarenhet av större offentliga uppdrag. Trump är med andra ord helt oförberedd på de utmaningar som väntar honom.
Bland USA:s tidigare presidenter har bara fem nått ämbetet utan att tidigare ha blivit valda till någonting. Fyra av dem betraktas som mer eller mindre misslyckade: Zachary Taylor (1849–1850), Ulysses S Grant (1869–1877), William Howard Taft (1909–1913), Herbert Hoover (1929–1933). Endast Dwight Eisenhower (1953–1961) kan beskrivas som framgångsrik.
Trump distanserar samtliga när det gäller brist på erfarenhet.
Taylor, som dog i ämbetet, hade trots allt varit generalmajor i kriget mot Mexiko, Grant kommenderade nordstatsarmén under inbördeskriget, Taft och Hoover hade varit ministrar och Eisenhower allierad befälhavare under andra världskriget.
Om Trump påminner om någon ur USA:s brokiga politiska historia är det Wilbert Lee ”Pappy” O’Daniel, en annonsmakare i mjölbranschen, countryartist och radioprofil som på 1930-talet gjorde succé i Texas. Han ställde upp i guvernörsvalet 1938 och vann på ett program som omfattade tio Guds bud, skattelättnader och garanterad pension. O’Daniel, med Pass the Biscuits, Pappy som kampanjslogan, framhöll att bakgrunden som affärsman gjorde honom unikt lämpad att leda andra.
Han valdes in i senaten 1941, avgick 1949 och ägnade de resterande tjugo åren av sitt liv åt att bekämpa medborgarrättsreformer. De var, menade O’Daniel, följden av en kommunistisk konspiration.
Det hela verkar bekant på mer än ett sätt.
De tio budorden var inskrivna i årets republikanska valplattform, lite märkligt med tanke på att partiets presidentkandidat är en omgift libertin som dansar runt guldkalven. Och en och annan erinrar sig kanske att en O’Daniel-gestalt dyker upp i bröderna Coens underbara film O Brother, Where Art Thou?
Tisdagens val har jämförts med den historiska sensationen 1948, då president Harry Truman, fullständigt uträknad, vann över republikanen Thomas Dewey.
Jämförelsen må vara ofrånkomlig, men är samtidigt orättvis.
Harry Truman (1945–1953) var en av USA:s mest progressiva presidenter och stod för en diametralt annan politik än Trump: internationellt engagemang, sociala reformer, medborgerliga rättigheter. Truman skapade förutsättningar för hela den världsordning som nu skakas i sina fundament: FN, Nato, den europeiska integrationen.
Om Trumps seger 2016 skall jämföras med tidigare presidentval är det inte 1948 års val, utan 1980 eller 1920. Med betoning på eller.
Annorlunda uttryckt:
Antingen så går det inte riktigt så illa som vi tror, eller så går det riktigt illa.
Den 4 november 1980 besegrade republikanen Ronald Reagan den demokratiske presidenten Jimmy Carter. Omvärlden och liberalt sinnade amerikaner tog emot resultatet med bestörtning. Reagan var, hette det, okunnig, ytlig och omdömeslös, en reaktionär gammal B-skådespelare som utgjorde ett hot mot världsfreden.
Farhågorna kom på skam. Reagan omgav sig med tämligen moderata medarbetare och sökte breda kompromisser med demokraterna i kongressen. Han drev republikanerna åt höger, men utvecklade ett huvudsakligen pragmatiskt ledarskap.
Reagan lämnade Vita huset 1989. Då hade han inte bara vitaliserat den amerikanska ekonomin. Den hårde antikommunisten Reagan hade också avslutat kalla kriget tillsammans med den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov.
När Donald Trump segertalade i New York väckte han förhoppningar om en liknande förvandling. Plötsligt lät han verserad, nästan ödmjuk. Efter en splittrande och hatfylld kampanj, där han hotat kasta Hillary Clinton i fängelse, uttryckte han respekt för sin demokratiska motståndare och fortsatte:
”Till alla republikaner, demokrater och oberoende runt om i denna nation säger jag att det är dags för oss att förenas som ett folk … Jag vill säga till världssamfundet att även om vi alltid kommer att sätta Amerikas intressen främst, så kommer vi att uppträda rättvist mot alla … Vi kommer att söka gemenskap, inte fientlighet; partnerskap, inte konflikt.”
Det lät lugnande.
Men budskapet saknar botten. Ingenting i Trumps biografi antyder empati, kompromissvilja och intellektuell öppenhet, egenskaper som formar en stor politiker. Han är, som framgår av djupstudien Trump Revealed, en bortskämd och våldsbenägen miljonärsson, en aggressiv narcissist med sexistiska och rasistiska böjelser som tar sin ärvda rikedom för given.
Ronald Reagan var motsatsen: uppväxt under enkla förhållanden, optimistisk, socialt kompetent. Med tiden allt mer konservativ, men utan en rasistisk cell i kroppen. Redo att sträcka ut en hand över de ideologiska gränserna. Och framför allt: en president som såg till att USA var internationellt engagerat, ibland, som i Centralamerika, med förfärande konsekvenser, men ofta, som i Europa, med befriande beslutsamhet: ”Mr Gorbatjov, riv denna mur!”
Valet 1920 framstår tyvärr som en mer relevant jämförelse.
Två år efter första världskrigets slut begravde republikanen Warren Harding demokraten James Cox i ett jordskred; Harding samlade drygt 60 procent av rösterna. Republikanerna fick dessutom majoritet i kongressens båda kammare. Harding dog redan 1923, under ett moln av korruptionsmisstankar, men republikanerna behöll presidentposten ända fram till 1933, först med Calvin Coolidge, sedan med Herbert Hoover.
Att valet 1920 framstår som en historisk brytpunkt beror på att det omöjliggjorde USA:s medlemskap i den kollektiva säkerhetsorganisation, Nationernas förbund, NF, som hade lanserats av den avgående demokratiske presidenten Woodrow Wilson; senaten vägrade ratificera en amerikansk anslutning. Efter att ha intervenerat i första världskriget 1917 och hjälpt Frankrike och Storbritannien att besegra Tyskland valde USA att isolera sig. Franska och brittiska propåer om en permanent allians mellan världens tre mäktigaste demokratier avvisades bestämt.
Till en början fungerade det, åtminstone rent materiellt; 1920-talet kännetecknades av hög ekonomisk aktivitet. Men när ekonomin vände nedåt efter kraschen på Wall Street i oktober 1929 svarade USA med kraftiga tullhöjningar. Andra länder följde efter. Världshandeln kollapsade. En amerikansk finanskris förvandlades till en global depression.
Massarbetslösheten underblåste antidemokratiska stämningar och diktaturerna började ta för sig: Japan i Manchuriet, Italien i Abessinien, Nazityskland i Rhenlandet. Utan USA var NF maktlöst. När ovädret närmade sig vände många amerikaner ryggen åt övriga världen för att istället flockas kring den isolationistiska rörelse som hade flygaren Charles Lindbergh som galjonsfigur – och America First som tema.
Denna amerikanska isolationism, som knäcktes först när Japan anföll Pearl Harbor 1941, bidrog till att röja väg för nästa världskrig genom en politisk sönderfallsprocess som skildras av den brittiske historikern Adam Tooze i The Deluge, nyttig men omskakande läsning för alla som undrar vart världen kan vara på väg.
I värsta fall blir presidentvalet 2016 vår tids 1920, med den skillnaden att allt sker mycket snabbare nu än då: på fyra år hinner Donald Trump orsaka irreparabla skador. Men mönstret är detsamma som för 96 år sedan. Amerikanerna får ett ryck. Andra får betala priset.
Tankarna går till Miranda i Shakespeares Stormen och de ironiska rader som inspirerade Aldous Huxleys dystopiska klassiker från 1932:
Du sköna nya värld, som är befolkad
Med sådant folk.

MER ATT LÄSA

Trump Revealed. An American Journey of Ambition, Ego, Money, and Power (Simon & Schuster) av Michael Kranish & Marc Fisher.
President Reagan. The Triumph of Imagination (Simon & Schuster) av Richard Reeves.
USA:s historia (Historiska Media) av Lennart Pehrson.
The Deluge. The Great War and the Remaking of Global Order (Allen Lane) av Adam Tooze.
Läs alla artiklar om: Donald Trump ny president
Gå till toppen