Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Bortom sans och sanning

Lögnernas drivhus är de sociala medierna.

Stephen "Steve" Bannon.Bild: Evan Vucci
Konsekvenserna av Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet fortsätter att dominera nyhetsflödet.
De senaste dagarna, med EU:s försvarsministrar samlade i Bryssel och Barack Obama på europeisk avskedsvisit, har det handlat om säkerhetspolitik och vid klimattoppmötet i Marrakech om risken att Trump bryter loss USA från Parisavtalet.
Men vad som väckt mest oro är en av Trumps första utnämningar till den administration som tillträder den 20 januari. Stephen Bannon, Trumps kampanjchef, blir chefsrådgivare i Vita huset, jämställd med stabschefen Reince Priebus.
Bannon, från början bankir, har varit verkställande ordförande för det högerextrema medieföretaget Breitbart News, med hans egna ord en ”plattform” för den svartbruna rörelse som i USA kallas alt-right, en alternativ höger bortom sedvanlig populism som nu tar över det republikanska partiet.
Bannon frossar i rasism, hat och kvinnoförakt. New York Times har gått igenom en del av hans uttalanden på senare år:
* ”Rädsla är bra. Rädsla får dig att agera.”
* ”[E]n samling lotusar.” (Om feminister.)
* ”Jag vill få allt att krascha och förstöra hela etablissemanget.”
* ”Låt gräsrötterna hata.”
Tidningen citerar också rubriker från Breitbart sedan Bannon tog över ledningen 2012:
* ”Preventivmedel gör kvinnor oattraktiva och galna.”
* ”Renegatjude.” (Om en Trumpkritisk kolumnist.)
* ”Kvinnliga sökande diskrimineras inte av teknikindustrin, de är bara usla på intervjuer.”
Vad som kännetecknar alt-right-rörelsen är, utöver hatet och fördomarna, konspirationsteorier och fabrikation av fakta, post-truth politics: lögner som är så flagranta att de just därför upphöjs till sanning i ett klimat med grasserande misstro mot eliter och etablissemang. Begreppet post-truth, post-sanning, har passande nog utsetts till Årets ord av Oxford Dictionaries. Det definieras av svenska Språktidningen som att ”känslor och personliga övertygelser har större betydelse än fakta när det gäller att påverka opinionen”.
Fenomenet fick sitt första genomslag inför den brittiska folkomröstningen i juni om fortsatt medlemskap i EU, då den segrande motståndarsidan medvetet bortsåg från om ett påstående var sant eller ej. Så cirkulerades grundlösa uppgifter om allt från att EU ville förbjuda dubbeldäckare till att 80 miljoner turkar var på väg in i unionen.
Donald Trump tog post-truth politics till nya höjder, eller bottennivåer, under sin presidentkampanj. När sajten Politifact tidigare i år granskade Trumps uttalanden visade det sig att 75 procent var mer eller mindre lögnaktiga. Motsvarande siffra för Trumps demokratiska motståndare Hillary Clinton var 29 procent.
Inga jämförelser i övrigt, men metoden beskrevs av Adolf Hitler i Mein Kampf: om en lögn är tillräckligt ”kolossal” så tror de flesta på den.
Sverige är ingalunda immunt. Post-truth politics tillämpas frenetiskt på framför allt främlingsfientliga hatsajter. Det har spillt över till Breitbart, där Tobias Andersson, ordförande i Sverigedemokraternas nya ungdomsförbund, har medverkat med en artikel om Stockholm som ”Europas våldtäktshuvudstad”.
Och att Trumpkampanjens råa ton ekar även i svensk politik bekräftas av Moderaternas mer aggressiva opinionsstrategi, en språklig förgrovning som nu utmynnat i avpollettering av partiets digitale kommunikatör Delmon Haffo och storstädning på kansliet. Moderaterna har sedan 1980-talet varit starkt influerade av USA:s republikaner.
Etablerade medier med publicistisk kvalitetskänsla, ibland bortviftade som krisande ”gammelmedier”, försöker hålla rent så gott de kan med ansvariga utgivare och olika kontrollfunktioner, även om det finns skäl att hissa varningsflagg för att en långsiktigt kontraproduktiv kostnadsjakt röjer väg för journalistisk och kommersiell lobotomi även här. Vad skall en tidning ta betalt för om uppgifterna är felaktiga och språkbruket infantilt?
Lögnernas drivhus är de sociala medierna, hyllade för sin demokratiska potential men samtidigt behäftade med en faktisk svaghet som kan vara förödande för demokratin: bristen på innehållsligt ansvarstagande.
När lögner och hat sprids på samma villkor som sanningar och tolerans, utan att någon sorterar det ena från det andra, blir följden en terminal diagnos för det öppna tankeutbyte som syresätter demokratin: faktaresistens.
Överanvändning av sociala medier – Twitter, Facebook, Instagram med mera – har samma effekt på våra medborgerliga sinnen som överanvändning av antibiotika på våra fysiska kroppar. Plötsligt återkommer infektioner som vi trodde var utplånade eller åtminstone behandlingsbara. Donald Trump, med Twitter som favoritkanal till sina sympatisörer, må vara en föraning om framtiden, men är framför allt en smittsam reflex från 1930-talet.
Symptomen märks redan. Efter presidentvalet den 8 november har det kommit hundratals rapporter om rasistiskt och religiöst motiverade hatincidenter runt om i USA. Enligt FBI:s statistik ökade hatbrotten med 6 procent under 2015, året då Donald Trump drog igång sin presidentkampanj. Svarta är mest utsatta, men attacker mot muslimer ökade med hela 67 procent.
Trumps framgångar hade knappast varit möjliga utan sociala medier.
Falska ”nyheter”, oftast vinklade till Trumps fördel, spred sig som ogräs över nätet: Hillary Clinton är satanist och lider av en dödlig sjukdom, påven stödjer Trump, Barack Obama förberedde en kupp för att kunna sitta kvar som president. En analys av valrörelsen från nätbaserade Buzzfeed visar att bluffnyheter och extremistiska sajter genererade mer uppmärksamhet på Facebook än nyheter från etablerade mediekanaler.
Jordmånen hade kultiverats av Trump, länge tongivande inom den så kallade birther-rörelsen som hävdar att Obama är född i Kenya och därför inte legitim som president. Mindre än hälften av de republikanska väljarna, 44 procent, accepterar det faktum att Obama är född i USA.
Alldeles för sent har nätets tunga aktörer börjat reflektera över sitt ansvar. Både Google och Facebook har ändrat policy för hanteringen av falska nyheter. Men det löser inte grundproblemet: bristen på professionellt ansvarstagande för vad som skrivs, sägs och visas.
Information på nätet sorteras inte av publicister utan av algoritmer. Det förklarar varför den som dagarna efter valet sökte efter uppgifter om resultatet fick en toppträff hos Google som berättade att Trump hade samlat flest röster. Det är fel. Clinton fick omkring 1,2 miljoner fler röster än Trump, vars seger berodde på det indirekta elektorssystemet.
Fixeringen vid nätets välsignelser innebär inte bara ett gränslöst utrymme för desinformation, något som även Vladimir Putins ryska propagandafabrik utnyttjar. Det påverkar vår kognitiva kapacitet eller, vardagligt uttryckt, vår fattningsförmåga. Läsning på djupet trängs undan av ytligt surfande, vilket hämmar koncentration och eftertanke. Det är ingen ny iakttagelse.
Redan på 1960-talet påpekade medieteoretikern Marshall McLuhan att medierna inte bara förmedlar stoffet för våra tankar, de formar också själva tankeprocessen. Men det var först 2008 som diskussionen tog fart genom en artikel av Nicholas Carr i The Atlantic: ”Gör Google oss dumma?”
Carrs ganska långtgående spekulationer om hur internet påverkar våra hjärnor har fått berättigad kritik, men hans huvudsakliga tes, att nätet gör oss slöa i huvudet, är inte gripen ur luften. Han hänvisar bland annat till en femårig brittisk studie av trafiken på ett par populära forskningssajter. Den visade att användarna utvecklade en kringhoppande aktivitet, ”skimming activity”, i sin jakt på snabba genvägar. ”Det verkar nästan som att de går ut på nätet för att slippa behöva läsa”, menade forskarna bakom studien.
Visst skriver jag i egen sak som journalist och författare. Och visst riskerar jag att framstå som teknikfientlig. Men även om distributionsformerna förändras har behovet av traditionell journalistik, professionellt bearbetad och sorterad, aldrig varit större än nu.
Efter den nätburna dumhetens triumf i världens mäktigaste demokrati erinrar jag mig mitt sista samtal med den briljante statsvetarprofessorn Nils Stjernquist, som jag lärde känna lite under studenttiden i Lund, där han var universitetets omtyckte rektor. I sin egenskap av författningsexpert stod Stjernquist fadder för vår nuvarande regeringsform.
Något år före hans bortgång år 2000 hade vi sällskap på flyget till Stockholm. Stjernquist undrade, en smula bekymrat, hur Sydsvenskan och andra tidningar påverkades av den nya digitala tekniken. Jag svarade att det nog skulle bli en rejäl utmaning. Nils Stjernquist satt tyst en stund och sade sedan:
”Det papperslösa samhället är lika önskvärt som den papperslösa toaletten.”

MER ATT LÄSA

News Use Across Social Media Platforms 2016 (Pew Research Center).
En gränsöverskridande mediepolitik. För upplysning, engagemang och ansvar. Slutbetänkande av Medieutredningen (SOU 2016:80).
The Shallows. What the Internet Is Doing to Our Brains (Norton) av Nicholas Carr.
www.buzzfeed.com.
www.npr.org.
Gå till toppen