Kultur

Andreas Ekström: Hon tillät människan att vara komplex

Karin Johannisson 2015.Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Medicinhistorikern Karin Johannisson har 72 år gammal dött på grund av en hjärntumör.
Det är viktigt, i hennes fall, att ange dödsorsak. Avstigmatisering av kvinnors sjukdom var ju hennes litterära livsgärning. Och jag tror att det var därför hon slutligen, efter viss tvekan, bestämde sig för att berätta om den där tidsinställda bomben hon bar på inne i huvudet.
Det är ett starkt minne: jag hade hört att Karin Johannisson var allvarligt sjuk. Hon var samtidigt aktuell med en bok baserad på Agnes von Krusenstjernas, Sigrid Hjerténs och Nelly Sachs psykiatriska journaler, ”Den sårade divan”, som skulle bli hennes sista. Redan i den inledande mejlkontakten frågade jag om jag fick berätta om sjukdomen, och visst fick jag det. När vi sedan sågs i Uppsala hade hon ändrat sig.
Vi pratade länge. Om det senaste projektet, som skulle bli det sista. Om Karin Johannissons samlade gärning som forskare, som hon sammanfattade:
”Jag anser mig inte vara en populärvetenskaplig författare. Jag har bara försökt vara begriplig. Nietzsche använde begreppet existentiell relevans. Vem skriver om grymhet, kärlek, smärta, sorg? Det är historien om vad det är att vara människa. Det är en genialisk sammanfattning, och det är det jag har ägnat mig åt.”
Karin Johannisson var professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet sedan 1996, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala. Hon nominerades till Augustpriset fyra gånger och lämnar med sina femton böcker ett säreget och storslaget författarskap efter sig. Det är inte fel att säga att ”Den mörka kontinenten” (1994), som handlade om sekelskiftets bilder av kvinnans kropp, biologi och sjukdomar, inspirerade en hel generation svenska medicinhistoriker. Hennes gärning som stilbildare för både forskare, kulturskribenter och författare är utan tvekan bland de främsta samtida, och hennes oräddhet för att ta sig an människas mest svåruttolkade sidor – neuroserna, sexualiteten, sömnlösheten – tjänar som inspiration för alla som vill försöka bli begripliga för sig själva.
Hon pratade om sin feministiska yrkesgärning, och det märkliga skavet mellan den och en personlig preferens: hon var hellre vän med män, hade lättare för att intressera sig för män socialt, jobbade hellre med män.
Hon pratade om sin pappa, nordisten Ture Johannisson, som satte arbetet främst och ibland kunde försvinna, otillgänglig för sina närmaste. Hon beskrev sig själv, avsiktligt eller inte, på ett liknande sätt.
Sedan sa hon plötsligt att den aktuella boken skulle bli den sista, men inte bara på grund av den utmätta tiden, utan också på att hon var less på sig själv, på det där självförbrännande, det där tunnelseendet, den där otillgängligheten hon skapade.
Vi pratade länge om sjukdomen också, men hon ville ju inte göra det i tidningen. Jag antecknade därför inget.
När jag kom hem skrev jag ändå in en sådan passus, några citat ur minnet, och la det långt ner i intervjutexten. Sedan skickade jag helheten till Karin Johannisson och sa: vi stryker allt det där om du vill, men jag ville visa hur vi kan göra det.
Då ändrade hon sig. Det tog inte ens tio minuter.
En person som arbetat nära henne säger att det var typiskt: Hennes beslut var intuitiva, och underbyggdes efteråt. Karin Johannisson var på så sätt en fin paradox: den mest genomtänkta känslomänniska man kan tänka sig.
Kanske var det också därför hon konsekvent avvisade alla idéer om att skriva självbiografiskt.
”Jag är nämligen övertygad om att jag består av många berättelser”, sa hon.
Och så allra sist, något att hålla i, för alla oss som fortfarande har livsdagar kvar:
”Det är ett sätt för mig att reservera rätten att vara en komplex människa.”
Läs mer:Karin Johannisson sätter punkt
Läs alla artiklar om: Karin Johannisson död
Gå till toppen