Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Leverera eller dö

Det ser inte särskilt ljust ut för den liberala demokratin.

¡No pasarán!Bild: Per Groth/TT
Först brexit, Storbritanniens farväl till EU. Sedan Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Skall den dyiga vågen rulla vidare över världens mest stabila demokratier?
Den har redan brutit in över ett postkommunistiskt Östeuropa med stängselbyggaren Viktor Orbán i Ungern, nationalkonservativa PIS i Polen och en nynazistisk sensation i Slovakien.
Dominobrickorna står uppradade.
* Nästa söndag är det omval till presidentposten i Österrike. Norbert Hofer från högerpopulistiska FPÖ ligger bra till. Han hotar med att driva på för en folkomröstning om EU-utträde.
* Nederländerna håller parlamentsval i mars. Det islamofobiska Frihetspartiet med Geert Wilders i spetsen kan bli störst.
* I Frankrike ser det ut som att Marine Le Pen, högerextrema Nationella frontens presidentkandidat, kan gå vidare till den avgörande valomgången i början av maj. Le Pen avskyr både Nato och EU.
* Om ett knappt år är det val till förbundsdagen i Tyskland. Främlingsfientliga AFD kan få ytterligare luft under vingarna efter framgångar i delstatsvalen.
* Inför nästa svenska riksdagsval har Sverigedemokraterna etablerat sig på en nivå klart över resultatet 2014, då partiet blev tredje störst med 12,9 procent av rösterna. Det är nästan två år dit, men opinionsmätningarna framkallar rysningar. Till exempel Aftonbladets och Inizios oktobermätning: S 24,5 procent, M 23,4, SD 20,0.
Partierna är inte identiska, men har tre agendor gemensamt: främlingsfientlighet, reaktionär nationalism och protektionism.
Till den högerpopulistiska familjen, fast med mindre aggressiv framtoning, kan man också räkna Sannfinländarna, norska Fremskrittspartiet och Dansk folkeparti. De två förstnämnda sitter i regeringen, det tredje styr på distans.
Denna bubblande häxbrygd av enkla lösningar, fördomar och kunskapsförakt kompletteras av Beppe Grillos bisarra Femstjärnerörelse i Italien, vänster- och högerextremister i Grekland samt spanska Podemos, som inspireras av mannen som gav vanstyret ett ansikte: Venezuelas Hugo Chávez.
Och så, i Europas auktoritära periferi, Rysslands Vladimir Putin, den europeiska högerextremismens gudfader, och Recep Tayyip Erdogan, Turkiets sultandespot.
Det ser inte särskilt ljust ut för den liberala demokratin.
Så vad göra i ett land som Sverige?
Den senaste tiden har det från olika och rent av disparata håll höjts röster för samling på temat att de anständiga krafterna är större och starkare och att den nya, antiliberala populismen aldrig får tillåtas förgifta demokratin via slö anpassning från ”etablissemangets” sida.
Man kan nästan känna vibrationerna från den gamla folkfrontsidén, om än med ett bredare politiskt anslag än på 1930-talet.
¡No pasarán!
De kommer inte igenom!
Dagens Nyheters liberale chefredaktör Peter Wolodarski skrev förra söndagen en passionerad krönika:
”Det gäller att med kraft och hjärta slå tillbaka mot splittringsretoriken, stå upp för grundläggande värden och erbjuda en politik som stärker hela Sverige.”
Ett par dagar tidigare hade Aftonbladets kultursida publicerat en snarlik text av vänsterprofilen Petter Larsson, bekant även från Sydsvenskans spalter. Nu gäller det, menar Larsson, att samla alla som vägrar acceptera rasism, kvinnoförakt och islamofobi och ”som gång på gång lägger sin röst på något av de liberaldemokratiska partierna”.
I samma tidning skrev den kloka och politiskt fristående nyhetskommentatorn Lena Mellin:
”Vart är världen på väg? Tyvärr mot ett tillstånd där fakta negligeras, rationalitet föraktas och där människor ställs mot varandra. Det är dags att kavla upp ärmarna.”
Detta är sant och uppfordrande för alla – konservativa, liberaler, socialister – som värnar demokratins principer.
Men efter orden kommer det svåra.
Hur skall det gå till?
Ett litet genombrott har redan inträffat i svallet från förra veckans filmade genomklappning på Moderaternas partikansli. Den digitale kommunikatören Delmon Haffo fick sparken sedan han förolämpat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) å det grövsta. Kommunikationschefen Per Nilsson flyttades från sin tjänst. Det var snabbt och resolut agerat, även om M-ledaren Anna Kinberg Batra förnekar det uppenbara: att partiet i jakten på SD-väljare låtit sina funktionärer använda ett allt råare språkbruk.
Den moderata storstädningen förde också det goda med sig att Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg, direktrekryterad från ett annat partikansli, lovade bot och bättring och dessutom radade upp exempel på egna förlöpningar. Det var snyggt gjort.
Det vore onekligen ett fall framåt om företrädare för de två – än så länge – största partierna kunde bemöta varandra med lite mer stil och hyfs utan att fördenskull drapera en våt filt över sina motsättningar.
Ursprunget till de destruktiva attityder mellan moderater och socialdemokrater som fortfarande grasserar, inte minst i sociala medier, är å ena sidan det besinningslösa Palmehatet, å andra sidan reflexen att tillskriva ”högern” direkt ondskefulla avsikter. Det är dags att släppa taget om dessa demoner från det förflutna.
Ideologiska konfliktlinjer är oundvikliga, till exempel när det gäller motsättningen mellan arbete och kapital, synen på marknadsekonomins räckvidd eller avvägningen mellan kollektivt och individuellt. De fortplantar sig till områden som skatter, regleringar och välfärd.
Men det finns också sådant som borde handla mindre om ideologi och mer om praktik, om vad som fungerar: de grundläggande samhällsuppgifter om vars betydelse alla solida demokrater är överens, från höger till vänster.
Samhällskontraktet, om man så vill.
Att polisen kommer när vi ringer. Att ambulanser och brandbilar vågar köra hela vägen fram. Att våra barn är trygga och lär sig vad de behöver i skolan. Att vården är tillgänglig när vi är sjuka och att vi får assistans när vi blir gamla och svaga efter ett långt, skattebetalande liv. Att det finns ett dämpande nät om vi faller från tillvarons hårt spända lina. Att tågen går. Att posten delas ut. Och att försvaret är lite mer än ett skämt.
Om dessa mål är alla demokrater eniga. Det är medlen som skiljer oss åt.
Men nu kan vi vara på väg in i en situation där det inte längre gäller att slåss om medlen utan att gemensamt slåss för målen.
Det rör sig om det offentliga åtagandets hårda kärna, oavsett om detta åtagande förverkligas via statliga, kommunala eller privata lösningar. För ytterst är ansvaret alltid gemensamt.
Tankarna går till en fördemokratisk gestalt som lade grunden till det svenska välståndet.
Johan August Gripenstedt, Sveriges finansminister 1856–1866, var ekonomiskt ultraliberal. Han släppte räntan fri och gick i bräschen för inre näringsfrihet och yttre frihandel. Men samtidigt bar Gripenstedt på en insikt som tempererade hans liberalism. Han lät staten finansiera järnvägsutbyggnaden, övervaka bankerna och skydda ungskogen:
Det är … onekligt att inom samhället finnas vissa bestyr, som äro af en så vigtig och djupt ingripande beskaffenhet, att de aldrig kunna eller böra från samhällsstyrelsen afskiljas.
Är det bara en tillfällighet att den antiliberala populismen nu bryter fram, här hemma och på andra håll, när många upplever att dessa ”bestyr” har försummats av politikerna, att de inte längre levererar vad vi som medborgare faktiskt har att rätt att förvänta oss av ”samhällsstyrelsen”?
Eländet med svensk polis bär syn för sägen. Av förra helgens gedigna inventering i Sydsvenskan framgick att allt färre brott klaras upp. Mellan 2010 och 2015 föll uppklaringsprocenten från 18 till 14 procent. För bostadsinbrott är den 3,5 procent. Men de verkliga siffrorna är ännu sämre, eftersom ”uppklarat” även omfattar ärenden som skrivits av.
Lägg till detta sjunkande skolresultat, köerna i vården, en landsbygd som lagts i socioekonomisk träda, övervältring av omsorgsansvar på anhöriga och tåg som aldrig tycks komma längre än till Mjölby – genast framträder bilden av förfall i ett samhälle som utåt presenterar sig som ett av världens mest sofistikerade, moderna och välvilliga.
I den sprickan mellan faktisk verklighet och påstådd verklighet frodas Jimmie Åkesson.
Så vad som bör göras är att politiken, den liberaldemokratiskt grundade politiken, levererar resultat istället för att konstruera ideologiska gräl för grälandets egen skull.
Är det trygghetssystemen som är problemet, eller är det att allt färre känner trygghet i systemen? Är det vinsterna i välfärden som är problemet, eller är det bristerna i välfärden? Är det de höga skatterna som är problemet, eller är det hur skatteintäkterna används?
Leverera eller dö.

MER ATT LÄSA

The Rise of Right-wing Populism in Europe and the United States. A Comparative Perspective (Friedrich Ebert Stiftung) av Thomas Greven.
100 år av tillväxt. Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen (Brombergs/Centrum för Näringslivshistoria) av Per T Ohlsson.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
The Economist.
Gå till toppen