Lund

Andreas Ekström: Britta Holmström lurade inte sig själv

Ingen kan påstå att det saknas exempel på mod och dådkraft i Lunds historia. Orkar vi följa efter?

Självbedrägeri är en omistlig del av våra liv. Jag tror att denna konstart behöver odlas lite extra på jobbet. Vi söndagskrönikörer är inget undantag – jag motiverar ibland långa cafésittningar med att jag i det närmaste har en plikt att insupa lundensisk ambiance. Jag måste ju tjuvlyssna. Jag måste ju personligen se bekanta typer ur Lunds lilla offentlighet gå förbi utanför fiken på Klostergatan eller i Saluhallen för att jag ska få liksom rätt känsla för staden.
Det har, kort sagt, blivit otroligt mycket lättare för mig att motivera all denna varma choklad som jag bälgar i mig om jag tänker på den som ett slags förutsättning för att jag ska kunna jobba.
Jag är också klart fetare än förr.
I fredags satt jag under ett par intensiva timmar av just sådant självbedrägeri och slöläste i en bok som jag alltid har nära till hands: Sverker Oredssons ”Lunds historia – staden och omlandet”. Det vill säga, jag har bara den tredje volymen, den som börjar vid 1862 och tar oss fram till 2010. Jag har alltid haft svårt att bli riktigt gripen av historia som är äldre än så.
Det är fina insatser som beskrivs i den där volymen, betydelsefulla saker som har gjorts i och för vår stad. Och så en del som säkert har tett sig enormt stort i sin tid, men som i dag har fallit i glömska.
Hur mycket självbedrägeri behövde rausingarna ta med sig till jobbet för att trivas? Övertalade de sig själva om att de förbättrade världen, eller var de mer rationellt lagda och såg på verksamheten som en lönsam industri? Och gamle CG Brunius, som redan under 1800-talets första halva började sin stora renovering av Domkyrkan – trodde han på utomjordiska belöningar, eller drevs han av andra motiv? Tyckte han om slutresultatet, eller fick han kompromissa bort sina ideal?
Allra roligast, och mest energigivande, är att läsa om dem som gjorde det svåra och rätta. Britta Holmström skapade Individuell människohjälp, och är enligt min mening inte bara en av våra stora lundensare, utan en av våra stora svenskar. Läs på lite om henne, om hennes gärning inte är bekant. Hon behöver dessutom efterföljare.
I Sverker Oredssons bok läser jag om tio andra modiga – alla professorer som mitt under brinnande världskrig med fullständig klarhet tog avstånd från nazismens idéer. Att underteckna en sådan appell var likvärdigt med att underteckna sin egen dödsdom i händelse av tysk krigsseger, och det måste alla tio ha vetat.
Kan det få vara ett mål för oss alla, för att höja känslan av mening? Lite mindre självbedrägeri, lite större klarsyn när vi gör våra val?
Det vore hur som helst i Britta Holmströms och de tio professorernas anda.
Gå till toppen