Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Ta inget för givet

Vi vet inte vad vi haft förrän vi förlorat det. Som EU.

Ann Linde (S).Bild: Wiktor Nummelin/TT
När statsminister Stefan Löfven (S) ombildade sin rödgröna regering i maj utsåg han partivännen Ann Linde till EU- och handelsminister. Linde är en av Löfvens mer lyckade rekryteringar. Hon har gedigen erfarenhet som politisk tjänsteman med europeisk inriktning och har tillfört regeringen stadga och kompetens i EU-frågor. Det behövdes med tanke på att Löfven var oprövad på området och att utrikesminister Margot Wallström (S) varit fokuserad på den lätt tvivelaktiga kampanjen för en svensk plats i FN:s impotenta säkerhetsråd.
På trygg skånska – hon är från Helsingborg – har Ann Linde preciserat och förklarat Sveriges positioner i EU, något som har särskild betydelse efter den brittiska folkomröstningen om brexit, utträde ur unionen. Sverige tappar därmed en viktig partner, inte bara i handels- och konkurrensfrågor, utan också när det gäller de liberaldemokratiska kärnvärden som unionen vilar på.
I onsdags intervjuades Linde i Dagens Nyheter, en publicering som sammanföll med den polske presidenten Andrzej Dudas besök i Stockholm. I förra årets presidentval var Duda den segrande kandidaten från det högernationella partiet Lag och rättvisa, PIS, som sedan erövrade regeringsmakten och inledde ett stormanlopp mot mediernas frihet och rättsstatens institutioner.
EU protesterar, men drar sig för att använda den så kallade atombomben, artikel sju i Lissabonfördraget, som innebär att EU:s stats- och regeringschefer kan upphäva rösträtten för ett land som ”allvarligt” bryter mot demokratiska principer. Beslutet måste vara enhälligt och Ungerns auktoritäre premiärminister Viktor Orbán har meddelat att han kommer att lägga in sitt veto.
Hur det än blir med eventuella åtgärder mot Polen – regeringen i Warszawa har hittills avfärdat kritiken – var Ann Linde föredömligt tydlig med att EU befinner sig i en ny politisk situation:
”Det går inte längre att ta för givet att EU:s medlemsländer respekterar grundläggande rättigheter … Det ska inte finnas något som helst tvivel om att EU är en organisation där demokrati respekteras. Nu finns ett sådant tvivel och det är ganska obehagligt.”
Hittills har konfliktlinjen gått mellan EU:s västeuropeiska medlemmar och de postkommunistiska staterna i Visegradgruppen: Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien. Det har gällt allt från pressfrihet till flyktingmottagande. Men nu hotar splittring även bland unionens mest stabila demokratier.
Nästa år är det parlamentsval i Nederländerna, presidentval i Frankrike och val till förbundsdagen i Tyskland. I samtliga dessa länder har högerradikala och främlingsfientliga krafter vuxit i styrka.
Redan idag kan ytterligare ett EU-land ta ett steg i antiliberal riktning när österrikarna väljer president. Det väger jämnt mellan högerpopulistiska FPÖ:s Norbert Hofer och de grönas Alexander Van der Bellen. Van der Bellen tog i maj hem en knapp seger, men efter klagomål från FPÖ beslutade författningsdomstolen att valet skulle göras om.
Österrikes presidentpost har ceremoniell karaktär, även om presidenten utser regeringsbildare och har möjlighet att upplösa nationalrådet, parlamentets direktvalda underhus. Istället har presidentvalet mer symbolisk betydelse.
Hofer skulle bli EU:s förste statschef från ett parti med högerextrema kopplingar. Bakom honom lurar dessutom FPÖ:s mer vildsinte partiledare, den brett leende och solariegrillade tandteknikern Heinz-Christian Strache som bedrivit kampanjer på teman som Wien darf nicht Istanbul werden och Arbeit statt Zuwanderung, det vill säga ”Wien får inte bli Istanbul” och ”Arbete, inte invandring”. Och så är det förstås, utan några jämförelser i övrigt, en historiskt besvärande omständighet: alla-vet-ju-vem-som-kom-från-Österrike.
Till saken hör att FPÖ, liksom Marine Le Pens Nationella fronten i Frankrike, ingår i en krets av nationalistpartier med nära band till Vladimir Putins Ryssland, som sponsrar den europeiska högerextremismen med både pengar och desinformation.
Som om detta inte var nog genomförs idag ännu ett val med potentiellt destruktiva konsekvenser för Europa. Italien folkomröstar om premiärminister Matteo Renzis förslag till revidering av landets komplicerade konstitution från 1948, utformad för att förhindra återfall i Mussoliniepokens diktatoriska maktkoncentration.
En diffus maktspridning mellan parlamentets båda kammare och regionerna har gjort Italien svårstyrt; sedan krigsslutet 1945 har landet haft 65 regeringar. Det har motverkat nödvändiga reformer för att bekämpa korruptionen och vitalisera en ineffektiv ekonomi. De senaste två åren har Italiens BNP vuxit med knappt 2 procent jämfört med drygt 4 procent som genomsnitt för hela eurozonen.
Opinionsmätningarna tyder på förlust för Renzi, som har sagt att han i så fall avgår. Det öppnar vägen för politiskt kaos – och för författningsförslagets tongivande motståndare, komikern Beppe Grillo, ledare för den anarkistiskt anstrukna Femstjärnerörelsen, M5S.
I förlängningen kan en pyrande euro- och skuldkris flamma upp på nytt. Italiens offentliga skuld uppgår till 130 procent av BNP och banksystemet är genomruttet med dåliga lån som motsvarar 3,5 biljoner kronor. Och en italiensk kreditkollaps skulle få Grekland att framstå som en tebjudning: Italien är EU:s fjärde största ekonomi. Enligt Sentix, ett tyskt index, kan sannolikheten för att Italien tvingas lämna euron under det närmaste året beräknas till 19,3 procent, högre än för Grekland.
Vad som pågår – och vad som nu hotar att accelerera – är något som kollegan och Brysselveteranen Rolf Gustavsson kallar ”balkanisering” i sitt läsvärda kollage Europeiska episoder: ett EU som faller sönder ”i sina provinsiella beståndsdelar”.
Vilka är drivkrafterna bakom denna process?
En färsk undersökning från den tyska tankesmedjan Bertelsmann Stiftung erbjuder ett möjligt svar som kan sammanfattas i det lite otympliga begreppet globaliseringspessimism: en växande oro för att öppna och allt mer konkurrensutsatta ekonomier lämnar breda grupper på efterkälken.
Det är just bland de populistiska och högerextrema partiernas sympatisörer som globaliseringen uppfattas som ett hot, till exempel 78 procent hos tyska AFD, 76 procent hos Nationella fronten, 69 procent hos FPÖ och 58 procent hos PIS. Även bland de väljare som sympatiserar med brittiska Ukip, italienska Lega Nord och nederländska Frihetspartiet utgör globaliseringspessimisterna majoritet.
Fortfarande betraktar de flesta EU-medborgare globaliseringen som en möjlighet och inte ett hot, men marginalen är knappast överväldigande: 55 mot 45 procent.
Ett annat mönster som avtecknar sig är att lågutbildade och äldre känner större oro för globaliseringen än högutbildade och yngre. Undersökningen visar även att globaliseringspessimisterna har lågt förtroende för politik och samhälle. Bara 9 procent uppger att de litar på politiker i allmänhet och endast 38 procent är nöjda med hur demokratin fungerar. Nästan hälften, 47 procent, skulle rösta för att lämna EU om de kunde.
I onsdags, i samband med att rapporten presenterades, uppmanade Bertelsmann Stiftungs ordförande Aart De Geus Europas etablerade partier ”att ge svar på denna globaliseringsrädsla”. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort, men det finns inga genvägar om missnöjesvågen skall dämmas upp och EU-samarbetet och den europeiska demokratin räddas åt framtida generationer.
Däri ligger dramatiken i vad Ann Linde sade i Dagens Nyheter.
För bara några år sedan hade det varit omöjligt att tänka sig att en ansvarig svensk minister skulle slå fast att man inte längre kan "ta för givet att EU:s medlemsländer respekterar grundläggande rättigheter”.
Uttalandets kärna är ”ta för givet”. För det är vad alla har gjort, eliterna lika väl som deras populistiska utmanare. De förra genom att nonchalant vända ryggen åt verklighetens påfrestningar, de senare genom att tanklöst portionera ut enkla lösningar på komplexa problem. Fred och frihet i Europa var ju det evigt orubbliga normaltillståndet. Européerna hade, hette det, lärt sin historiska läxa.
Men vi vet inte vad vi haft förrän vi förlorat det. Som EU.
Fenomenet formulerades en gång för alla av John Maynard Keynes i The Economic Consequences of the Peace, hans närmast klärvoajanta uppgörelse med Versaillesfreden 1919, embryot till nästa krigiska katastrof.
Keynes beskrev tiden närmast före första världskriget, på franska la belle époque, som en fredlig och blomstrande era med stadiga tekniska och ekonomiska framsteg. En invånare i London kunde handla, resa och investera nästan var som helst i världen utan att möta några hinder i form av nationella gränser och rivaliteter:
Men viktigast av allt var att han betraktade dessa tingens tillstånd som normala, säkra och varaktiga.”
Sedan gick det som det gick.

MER ATT LÄSA

Fear not Values. Public opinion and the populist vote in Europe (Bertelsmann Stiftung).
Europeiska episoder (Hjalmarson & Högberg) av Rolf Gustavsson.
The Economist.
www.europaportalen.se.
Gå till toppen