Kultur

Ett gåtfullt lysande geni

Hans liv var hårt beskuret av psykisk och fysisk bräcklighet, dålig ekonomi och uttröttande arbete. Men hans konst var stor och livfull. Eva Ström läser en ny bok med text och bild av Bruno Schulz.

Självporträtt, grafisk blad av Bruno Schulz från bokens inlaga.

Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller. Urval, översättning och förord av Emi-Simone Zavall. Glänta produktion.

Den polsk-judiske författaren och konstnären Bruno Schulz berömmelse vilar på två märkliga 30-talsverk, "Kanelbutikerna" och "Sanatoriet Timglaset". "Kanelbutikerna" beskriver med explosivt surrealistiska och fantastiska inslag livet i en alldaglig provinsstad. Framför allt är det porträttet av den bisarre fadern som är oförglömligt. Han är en trollkarl, en skapare av världar, en filosof, en demiurg, en avtäckare av hemlig esoterisk kunskap om tillvarons innersta väsen.
Schulz hyllade barndomen och ville i sin konst utveckla barnets magiska förhållande till omvärlden, vilket han sammanfattade i sitt mantra ”att mogna till barndom”. I ”Kanelbutikerna” mytologiserade han just sin barndom i den sömniga galiziska hemstaden Drohobycz, den stad där han skulle verka hela sitt liv under knappa omständigheter som tecknings- och slöjdlärare, ett yrke han avskydde.
Bruno Schulz liv fick en brutal avslutning då han 1942 sköts ner av SS i sin hemstad. Hans efterlämnade papper skingrades, däribland romanutkastet "Messias". Enstaka brev har dock bevarats och tillsammans med fyra noveller och några essäer nu samlats i en volym i urval och inspirerad översättning av Emi-Simone Zavall, tillsammans med prov på hans bildkonst.
Brev var viktiga för Schulz – det var så hans mästerverk "Kanelbutikerna" kom till, som brev till en väninna. I brev kunde denna skygga person få kontakt med likasinnade. Samtidigt värnade Schulz om sin isolering. Det var ur den djupa tystnaden hans sällsamma visionära konstnärskap kunde brisera i skildringar av allt från vildvuxet ogräs till faderns expressiva skaparutbrott. Hans bildkonst är på samma sätt figurativt avbildande, men med karikerande och bisarra inslag. Ofta framställs spänningar mellan könen, ibland tycker man sig se en bordellscen, kvinnan har oftast drottninglik makt över mannen. Ibland är proportionerna karikatyriskt förvridna, liknar drömmar eller grotesk satir. Både Schulz prosa och hans konst är som sedd genom ett tjockt brungult buteljglas som tragikomiskt förvrider proportionerna men också ger scenerna ett glödande bärnstensskimmer, som får oss att förnimma närvaron av en annan parallell verklighet.
Emi-Simone Zavall presenterar föredömligt brevadressaterna i kortfattiga levnadsbeskrivningar, som ofta beskriver tragiska livsförlopp, där åtskilliga, många judar, föll offer för Förintelsen. Breven ger en bild av Bruno Schulz begränsade vardagstillvaro. Hans liv var hårt beskuret av psykisk och fysisk bräcklighet, dålig ekonomi och uttröttande arbetsförhållanden. Ur denna utarmade tristess lösgör sig hans verk som en fantastisk sagofågel med en skimrande, osannolik fjäderdräkt. I sin stilkonst är Schulz en suverän med absolut auktoritet. Den hunsade teckningsläraren tar befälet över sin inre värld och leder den rakt in i magi och transcendens.
Schulz brevstil är tidsenligt sirlig, men ibland röjer sig författaren i originella fraser:
"Vi lär känna en människa genom hennes svaghet, den gör henne behövande. Det är själva förlusten av elektronen som joniserar henne och gör henne mottagliga för kemiska föreningar. Utan ofullkomligheter skulle människan vara innesluten i sig själv och inte behöva någonting. Det är först hennes brister som ger henne smak och dragningskraft."
Bruno Schulz brevförbindelser kan ses som sådana kemiska föreningar, där varje vänskap formar en unik molekyl. I det öppna brevet till vännen Witold Gombrowicz är han i sitt esse, briljant, superintelligent, humoristisk. I andra är han ödmjuk, depressiv och ömtåligt undflyende.
Essäerna ger en bild av detta egenartade genis tankevärld: hur verkligheten mytologiseras, hur en människa kan mogna till barndom. Genom sin fantasikonst får människan tillträde till en sannare verklighet, av Schulz beskriven i en närmast psykedeliskt förstärkt färgskala. Här finns ett förord till Kafkas "Processen", som Schulz såg som ett vittnesbörd av djupa religiösa erfarenheter, liksom ett föredrag om Gombrowics epokgörande roman "Ferdydurke".
Fyra noveller avslutar denna briljanta Schulzvolym. Här finns den explosiva tätheten, hänförelsen över vardagliga föremål som stegras till översinnlighet, den passionerat glödande stilen som visionärt demaskerar verkligheten till dess ”sanna” essens. Bara novellen "Kometen" innebär att man förstår kulten som uppstått kring Bruno Schulz. Varje år på hans dödsdag samlas beundrare i skaror i hemstaden. Ett polskt rockband bär hans namn.
Emi-Simone Zavalls översättningar av denna makalöse prosaist bär spåren av ett kärleksarbete där resultatet glöder. I ett inkännande förord tecknas konturerna av ett gåtfullt lysande konstnärskap.
Gå till toppen