Kultur

En av årets bästa filmer

Casey Affleck spelar en fastighetsskötare som hamnar i den amerikanska östkuststaden Manchester-by-the-sea.Bild: Claire Folger

Manchester by the sea

BIO. DRAMA. USA, 2016. Regi: Kenneth Lonergan. Med: Casey Affleck, Michelle Williams, Kyle Chandler, Lucas Hedges. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.17.
Kenneth Lonergans tredje film är en av årets mest Golden Globe-nominerade och den tippas också stå med ett stort antal Oscarsnomineringar om någon månad. Teatermannen Lonergan debuterade 2000 som manusförfattare och filmregissör med "You can count on me". Efter den lyckade indiedebuten fastnade hans uppföljare "Margaret" i mångåriga produktionstvister och filmkarriären rann ut i sanden. Så icke längre. För "Manchester by the sea" är en av årets bästa filmer.
Lonergan har lyckats göra en sådan där film som inte bara handlar om livet, utan som ÄR livet. Med det vardagliga som utgångspunkt rullar han upp en historia, försiktigt och utan åthävor, bit för bit, så att den blir oändligt stor och vacker men ändå bara, på något sätt, vanlig. Casey Affleck gör sitt livs roll som fastighetsskötaren Lee som på dagarna monotont, känsloavtrubbat och underbetalt knegar på i en trist vinterskrudad förort till Boston. På kvällarna sitter han ensam vid en bardisk och dricker tills han är mogen att mucka gräl. En dag får han ett telefonsamtal. Hans storebror (Kyle Chandler) har akut tagits in på sjukhus och Lee beger sig en dryg timme norrut till den lilla kustorten Manchester-by-the-sea, där han växte upp, för att ta itu med det som måste göras. Plötsligt står han med ett förmyndarskap för sin 16-årige brorson Patrick (Lucas Hedges) på halsen och blir tvungen att hantera allt det som han ansträngt sig för att tränga undan.
Trots att det här är en i grunden väldigt sorglig historia så är den också full av humor och sarkasm. Spelet mellan farbror och brorson och mellan Affleck och den unge Hedges har många dimensioner och ingen av dem låter den andre vara ifred, varken i sorg, tjurighet eller diskussioner om möjligt eller omöjligt tonårssex. Det finns inte heller en onödig replik i Lonergans manus, folk pratar som folk gör, och säger inte saker enbart för att föra handlingen framåt. Och ändå finns det något meningsbärande med varje dialog och replik, både i skildringen av nutid och i flashbackscenerna som ger oss bakgrunden till att Lee lever det icke-liv han gör. Det allra bästa är att man inte har en aning om vart filmen ska ta vägen, inte ens på slutet. Och den känslan är magisk.
Skådespelarna är rakt igenom nedtonade och briljanta. Det finns scener här med Affleck – bland annat en på en polisstation – som är otroliga, men även Michelle Williams (som före detta frun Randi), Chandler (perfekt rollsatt som den rejäle storebrodern Joe) och Hedges är värda alla ovationer. Det är mellan Lee och Patrick filmens budskap bråkas fram: livet fortsätter, och vi med det.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 23 december
Gå till toppen