Aktuella frågor

Debattinlägg: "Inte sällan leder analogier som bygger på förflutna händelser fel."

Det är bara att konstatera att historien inte ger några svar. Den upprepar sig inte. Men mänskligt beteende kan göra det, skriver Hans-Åke Persson, professor i modern europeisk historia.

Rysslands ambassadör i Turkiet mördades nyligen av en polisman på en fotoutställning i Ankara. En del har jämfört det med när Gavrilo Princip 1914 dödade ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand av Österrike i Sarajevo. Foto: Burhan Ozbilici och teckning från förstasidan på den italienska tidningen Domenica del Corriere.
Kan vi verkligen lära oss något av historien? Vad visar den? Allt och ingenting, kan man hävda. Eller så kan vi enbart lära oss något av det förflutna. Det är det enda vi har.
Nyligen såg Carl Bildt (M), och många med honom, en parallell mellan mordet på den ryske ambassadören i Turkiet och skotten i Sarajevo 1914.
Det kan vara frestande att söka i det förflutna för att förstå nuet. Dåtiden kan fungera som en spegelbild och därmed komma att styra hur vi väljer att göra i en viss situation.
Å ena sidan är det tryggt att med hjälp av en tillbakablick kunna rättfärdiga ett visst agerande. Å andra sidan kan det vara farligt att genom att hänvisa till förgången tid banalisera en komplex nutida fråga.
Men hur vi än vrider och vänder går det inte att komma ifrån att vi alla bär med oss ett arv från det förgångna, vare sig vi vill eller ej. Det präglar våra handlingar och hållningar.
En avgörande skillnad är om vi bara blickar tillbaka, som när en film görs om en historisk händelse, eller om det förflutna ska användas för något framåtsyftande, till exempel när en akut situation kräver snabba beslut och ett omedelbart handlande – vad som kommit att kallas history in the making. Här blir något som hänt tidigare avgörande för vad vi väljer att göra.
Det klassiska exemplet på history in the making är Kubakrisen 1962 där beslutsfattare och politiker sökte råd i det förflutna för att lösa en svår situation. Den tidigare amerikanske presidenten John F Kennedy har prisats av amerikanska historiker och statsvetare för att under Kubakrisen ha uppträtt sansat och måttfullt. Enligt hans bror Robert Kennedy, tillika justitieminister, hämtade presidenten inspiration och råd från Barabara Tuchmans bok The Guns of August (om första världskrigets utbrott) som han just läst.
När två kapade flygplan i september 2001 flög mot en säker död för tusentals människor handlade de civila och militära myndigheterna i USA snabbt och omdömesgillt. De använde stora resurser för att mobilisera erfarenheter från händelser i det förgångna som eventuellt kunde påminna om 9/11. Framför allt skulle de tjäna som underlag för att hantera möjliga följder av det som skett. Likaså försökte så gott som alla nyhetsredaktioner i och utanför USA finna användbara jämförelser för att förstå och tolka en situation som sökte sin jämlike. En liknelse som fördes fram, om än inte omedelbart, var japanernas attack mot Pearl Harbour i december 1941, som också kom överraskande och utan förvarning.
Ett annat exempel på när en historisk händelse använts för att förstå nuet är Anders Behring Breiviks attentat i Norge den 22 juli 2011. Här ledde jämförelserna inledningsvis helt fel. Den allmänna uppfattningen när det gällde vilka som vanligtvis ligger bakom terrordåd gjorde att de skyldiga förmodades vara al-Qaida eller något liknande. Det som hade skett kunde i många människors vildaste fantasi inte tillskrivas en enskild norrman. De slutsatser som kunde dras utifrån tidigare erfarenheter räckte alltså inte till.
Inte sällan leder analogier som bygger på förflutna händelser fel. Trots det tycks beslutsfattare, historiker och inte minst journalister inte kunna motstå frestelsen att använda dem. Det finns flera tänkbara förklaringar till varför det är så. Analogin förenklar, minskar kritiska reflektioner och gör ett komplext sammanhang begripligt.
Den jämförande händelsen eller referensen tenderar också att rättfärdiga snabba beslut och handling – att något liknande hänt i det förflutna blir i brist på annat ett tungt vägande skäl.
Det är bara att konstatera att historien inte ger några svar. Den upprepar sig inte. Men mänskligt beteende kan göra det.
Mordet på den ryske ambassadören i Ankara och skotten i Sarajevo är i sina historiska sammanhang inte två identiska händelser. Analogin ger ingen förklaring och inget svar. I just det här fallet är det extra ansvarslöst, ett tecken på effektsökeri då i allt väsentligt ett mord jämförs med ett annat.
Inga viktiga politiska beslut bör enbart fattas med blicken i backspegeln. De måste tas utifrån en framåtsyftande konsekvensanalys. Men det förflutna kan ge en fingervisning om vad som möjligtvis kan komma, fungera som ett slags early warning-system i förgången tid. En varning om än inte ett svar.

Hans-Åke Persson

Hans-Åke Persson är professor i modern europeisk historia vid universitetet i Roskilde.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen