Mat & Dryck

Lätt och svårt med kölsch

”Kölsch är egentligen en ganska tråkig öltyp och inget man vinner tävlingar i Folkets Val med”. Det är mer en nördöl”, säger hembryggaren Per-Ola Roos som på hembryggar-SM i Göteborg 2010 vann guld för sin Kellermeister Kölsch i klassen ”Light pale ale”.
Det har han alldeles rätt i. Kölsch är inget man chockerar smaklökarna eller sällskapet med. Desto mer imponerande när dessa öl blir riktigt bra. För det händer.
Per-Ola Roos intervjuas i nya numret av tidningen Hembryggaren. Han säger vidare:
”Det finns många sätt att göra ölen intressantare. Dagens trend pekar ju mot högre beska, mer humlearom och även användning av frukt. Men då är det ju inte längre en Kölsch.”
Vad är då en kölsch? Ett överjäst, lätt humlearomatiskt och långlagrat öl. Ett subtilt hantverk, när det är som bäst.
Allra intressantast i den där artikeln är ändå bryggarens svar på frågan om det finns ”särskilda utmaningar för en hembryggare som kommersiella bryggare inte har?” Han svarar:
”Jag skulle vilja vända på frågan. För vi hembryggare har otydligt bättre förutsättningar än de större kommersiella bryggarna har. Utan krav på att det vi brygger ska vara exakt likadant år ut och år in. Inga lönsamhetskrav. Sex månaders lagringstålighet är inte kritiskt.”
Med andra ord: De baktalade större bryggerierna har så mycket högre krav på sig än de romantiserade småbryggarna. Förutsättningarna är olika, men det finns hantverkare (och klåpare) i bägge grupper.
Kölsch, igen: Den bästa kölsch du kan hitta i Sverige är den från Früh. Men om du hamnar i Köln ska du sikta på Päffgen i första hand, Malzmühle i andra.
Gå till toppen