Aktuella frågor

Debattinlägg: Den nya lagen är tandlös. Det behövs friska idéer för att stärka skyddet för visselblåsare.

Att den lag som trädde i kraft vid årsskiftet inte innehåller ett identitetsskydd för visselblåsare är olyckligt. Det skriver Claes Sandgren, professor i civilrätt och före detta ordförande för Institutet mot mutor.

En av Sveriges mest kända visselblåsare är Ingvar Bratt, civilingenjör på Bofors, som avslöjade företagets vapensmuggling.Bild: Ingvar Karmhed/TT
Visselblåsare spelar en avgörande roll för att avslöja missförhållanden inom företag, stat, kommun, folkrörelser och andra organisationer. En visselblåsare kan lämna information om den egna organisationen till exempel till en internrevisor, en styrelse eller en facklig organisation, och externt till medier, en tillsynsmyndighet eller polisen.
Visselblåsning har visat sig effektivare än revision för att missförhållanden ska upptäckas. Om till exempel en chef i en kommun får byggmaterial levererat till sin villa från ett av kommunens byggföretag, kan det normalt inte uppdagas av en revisor genom en granskning av kommunens bokföring. Men mutbrott som detta kommer ofta till de anställdas kännedom. Då är det viktigt att de vågar slå larm.
Men visselblåsare löper stor risk att drabbas av repressalier. Arbetsrätten innehåller bestämmelser som ger en visselblåsare skydd, men hennes situation blir i många fall ohållbar och en arbetsgivare kan alltid avskeda en anställd. Så är det även om visselblåsarens agerande gagnar allmänheten, exempelvis genom ett larm om miljöfarlig verksamhet. Att i ett sådant läge köpa ut den anställde är dyrt för arbetsgivaren men kan stå den anställde ännu dyrare. Hon kan få mycket svårt att skaffa ett nytt jobb.
Mot den här bakgrunden var det löftesrikt att en utredning för två år sedan lade fram ett förslag till stärkt skydd för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. Förslaget hade fyra delar:
· Skyldighet för arbetsgivare att skapa rutiner för att underlätta för visselblåsare.
· Sekretess till skydd för visselblåsares identitet i offentlig verksamhet.
· En begränsad tystnadsplikt till skydd för visselblåsares identitet i privat verksamhet.
· Skadestånd för en visselblåsare som drabbas av repressalier.
Men när lagen nu trädde i kraft vid årsskiftet fanns bara den sista delen med, rätten till skadestånd, medan de tre andra lämnades åt sidan utan att regeringen gav någon motivering. Inte överraskande var lagrådet, som har uppgiften att granska lagförslag, kritiskt.
När det gäller rutiner för att underlätta visselblåsning har bland andra Europarådet, Riksrevisionen och JO framhållit att arbetsgivare bör ha sådana och de är obligatoriska för den finansiella sektorn i Sverige.
Att den nya lagen inte innehåller ett identitetsskydd för visselblåsare är olyckligt, eftersom ett sådant skydd ger visselblåsare mod att dra fram missförhållanden i ljuset. Europarådet och andra internationella organisationer betonar också vikten av identitetsskydd.
Det råder redan absolut sekretess för visselblåsares identitet i vissa fall, som anmälningar av brister i arbetsmiljön och anmälningar av missförhållanden inom finanssektorn. Det sistnämnda motiverades av regeringen på ett sätt som har relevans för alla samhällsområden: ”För att uppnå ett effektivt och ändamålsenligt visselblåsarsystem är det angeläget att säkerställa att anmälares identitet inte röjs […] För att kunna garantera anmälarens konfidentialitet bör därför absolut sekretess införas” (proposition 2013/14:228 s. 257).
Det är svårt att finna något skäl till varför den som rapporterar brister i arbetsmiljön ska ha bättre skydd än den som anmäler miljöfarlig verksamhet. Och varför är det viktigare att bekämpa missförhållanden inom finanssektorn än inom till exempel bygg- eller försvarsindustrin?
Regeringen tycks ha mindre tilltro till sina myndigheter än till medier när det gäller att bekämpa missförhållanden. Meddelarskyddet, som innebär att en offentligt anställd får lov att vända sig till medier och meddela något som kan vara hemligt, sträcks i två nya förslag ut till anställda i enskilda företag som helt eller delvis bedriver offentligt finansierad verksamhet. Det är mycket bra att regeringen vill skydda meddelares identitet, men det räcker inte att visselblåsare kan gå till medierna. De har inte alltid kompetens eller incitament att ta sig an ett visst fall. Visselblåsningssystem och tips till medierna kompletterar varandra.
Ett hinder för effektiv visselblåsning är vidare att organisationernas system för att ta emot anmälningar är svåra att förena med personuppgiftslagens skydd för personers integritet. Ett företag får behandla uppgifter om en person som anmälts av en visselblåsare bara om det gäller en person i en nyckelbefattning eller i ledande ställning och bara i fråga om vissa ”allvarliga oegentligheter”. Att det förhåller sig så är onödigt snävt; även andra anställda kan vålla stora skador.
Den nya lagen är alltså tandlös. Det behövs friska idéer för att stärka skyddet för visselblåsare. Ett sätt kan vara ekonomiska incitament. Det finns i USA och Kanada och uppmuntras genom en EU-förordning vars syfte är att marknadsmissbruk i den finansiella sektorn ska upptäckas.
En annan väg att gå, förmodligen mer framkomlig, är att en organisation inleder en verksamhet till stöd för visselblåsare efter brittiskt förebild. Public Concern at Work har varit mycket framgångsrik. En frivilligorganisation skulle kunna ta sig an uppgiften. Någon frivillig?

Claes Sandgren

Claes Sandgren är professor i civilrätt och före detta ordförande för Institutet mot mutor.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen