Kultur

Rakel Chukri: Outhärdliga författare på film

Dryga, självupptagna, cyniska. Så skildras ofta författare på film. De manliga, bör väl tilläggas. Det är på samma gång en outhärdlig och fantastiskt underhållande bild av begåvade människor som inte kan, eller vill, ha ett välfungerande socialt liv.
Det finns otaliga exempel. I “Listen up Philip” från 2014 spelar Jason Schwartzman prosaisten Philip Lewis Friedman som plågas av hur hans andra roman ska tas emot. Inom honom rasar ett ständigt krig mellan storhetsmani och självförakt. När någon frågar efter en soptunna svarar Philip: ”Ja, jag är här.”
Det är en sliten men älskad stereotyp: den självhatande mannen som bär sin arrogans som den sista droppen vatten. I verkligheten är det få som står ut med sådana typer, men i konsten njuter vi av dem – förutsatt att överlägsenheten formuleras i vassa, kvicka repliker. Som i ”The squid and the whale” (2005) där Jeff Daniels författarkaraktär citerar en Jean-Luc Godard-film när han ska bäras in i ambulansen. Han har precis fått en hjärtattack men måste tvunget påminna ex-frun om att hon inte uppskattade Godard i början av deras äktenskap. Ett krasst sätt att återställa maktbalansen när han känner sig utsatt.
Att skildra kreativitet som ett ok har långa anor. Vi både föraktar och avgudar de lidande författarna. Eller snarare: vår bild av deras kamp. Intressant nog finns det få svenska exempel. När Jacob Lundström nyligen analyserade de senaste årens svenska författarfilmer (23/12, DN) upptäckte han att de passionerade porträtten saknades: ”I stället för att ägna sig åt värdefull konst spekulerar rollfigurerna i kulturellt kapital.” Han beskrev det som ett slags ”avförtrollning av litteraturen” där den kreativa processen är underställd önskan att göra sig ett namn.
Lundströms slutsats var att det ”måste finnas en bättre ersättning för den avlivade författarmyten än antiromantisk resignation och uppmärksamhetsekonomisk realism”. Som av en slump är hans önskan en bra beskrivning av Jim Jarmuschs bioaktuella film, ”Paterson” om en poesiälskande busschaufför. Skådespelaren Adam Driver gör rollen som Paterson, som heter samma sak som New Jersey-staden där han bor, en tystlåten man som skyr modern teknologi och plitar ner dikter i en hemlig anteckningsbok. Han skriver före, under och efter arbetsdagen.
Hans bubblande designersambo Laura upprepar att han borde skicka in dikterna till förlag. Paterson ler, men tittaren förstår att han aldrig kommer göra det. Att skriva poesi verkar vara det enda som lyfter hans tillvaro, förutom kärleksförhållandet och ölen på kvartershaket som avslutar varje kväll. Men det är just hans liv, han har inget behov av att dela sina alster med någon annan.
Filmen är stillsam, närmast meditativ. Patersons vardagsdikter skrivs långsamt fram på filmskärmen när han provar olika formuleringar. Filmen fick mig att inse hur påverkad jag är av den excentriska författarklichén på film: att jag tänkte att de mer färgrika karaktärerna i filmen hade kunnat skriva mer passionerade dikter än den stillsamma busschauffören. Som den jazzälskande bartendern Doc som spelar schack mot sig själv. Men då förväxlar man skrivprocessen med den skrivandes personlighet. En författare ska kunna sätta sig in i andras liv, inte nödvändigtvis ha upplevt allt själv. Filmen är också en mild protest mot besattheten av personliga varumärken: idag förväntas författare inte bara skriva en bra story, utan även vara en bra story.
”Paterson” är självklart inte fri från stereotyper. Den vilar tungt på den romantiska föreställningen om solitären som skapar i sakral enslighet. Men jämfört med excentriska författarporträtt inspirerar den nog publiken att skapa själv. Att precis som Paterson lägga bort mobilen på bussen, ta in sin omgivning, kanske tjuvlyssna på ett samtal, reflektera och skriva en dagsvers eller dagboksanteckning – i stället för att för tjugonde gången kolla Facebook.
Film. Charlie Kaufmans ”Adaptation” från 2002 är en lysande skildring av skrivångest. Visar den tunna gränsen mellan inspiration och skrivkramp.
Film. Charlie Kaufmans ”Adaptation” från 2002 är en lysande skildring av skrivångest. Visar den tunna gränsen mellan inspiration och skrivkramp.
Film. Charlie Kaufmans ”Adaptation” från 2002 är en lysande skildring av skrivångest. Visar den tunna gränsen mellan inspiration och skrivkramp.
Gå till toppen