Huvudledare

Ledare: Dålig stämning är säkerhetsrådets minsta problem.

Utrikesminister Margot Wallström (S) ser de kommande två åren i säkerhetsrådet som "en stor utmaning".Bild: Pontus Lundahl/TT
Vid årsskiftet inledde Sverige sin tvååriga mandatperiod som medlem av FN:s säkerhetsråd, en plats den rödgröna regeringen kämpat för – om inte med näbbar och klor så med dess diplomatiska motsvarigheter: tjänster, gentjänster och lite tveksamma smörjmedel, som resor med guldkant.
Innevarande månad, januari, sitter Sverige dessutom som ordförande i rådet. Efter en inledande uppvärmningsvecka stundar nu det verkliga elddopet.
Under tisdagen ska utrikesminister Margot Wallström (S) leda en debatt om förebyggandet av konflikter – en av de frågor Sverige vill prioritera. På plats finns världsorganisationens nytillträdde generalsekreterare António Guterres. Det blir hans första formella möte med säkerhetsrådet.
Sverige och Wallström kommer under åtminstone en dag att stå i den internationella storpolitikens strålkastarljus.
Det var enligt nyhetsbyrån TT en både "stolt och taggad" utrikesminister som på söndagen anlände till New York.
"Det känns ansvarsfullt, samtidigt är det en stor utmaning", sade Wallström.
Jo, nog är säkerhetsrådet en utmaning alltid. Särskilt för den som vill se världsorganisationen leva upp till de egna deviserna, som att "rädda kommande släktled undan krigets gissel".
I frågor som rör krig och fred är det i säkerhetsrådet FN:s verkliga makt ligger. Och makten att missbruka den. Rådet framstår dessvärre allt för ofta som något av mörkrets hjärta. Oförmågan att hitta en samsyn och en lösning på det snart sex år långa och blodiga inbördeskriget i Syrien är det givna, aktuella exemplet.
Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog beskriver i en intervju med Dagens Nyheter hur "förfärad" han blev av debattonen i rådet.
"Atmosfären var värre än jag hade trott – och jag har förhandlat med Farc-gerillan i Colombia."
Också Margot Wallström har beklagat den "ganska usla" stämningen i säkerhetsrådet.
Problemet med säkerhetsrådet går dock avsevärt djupare än stämningen och det är självfallet svenska diplomater och statsråd väl medvetna om. Det verkliga problemet är att stormakternas realpolitiska intressen kolliderar. I fallet Syrien har Ryssland stenhårt och framgångsrikt backat upp diktatorn Bashar al-Assad.
De fem permanenta medlemsnationerna i säkerhetsrådet har sin vetorätt. Med hjälp av denna kan Frankrike, Storbritannien, USA, Kina och Ryssland lamslå alla försök att hitta en diplomatisk lösning på konflikter. Vilket Kina och i första hand Ryssland har gjort i fallet Syrien.
Alla som är intresserade av ett välfungerande FN inser att genomgripande reformer är av nöden. Samtidigt vet alla att sådana reformer – som en förändring av vetorätten – inte lär låta sig göras. Hur säkerhetsrådets vetostater skulle fås att någonsin ge upp sina privilegier framstår som en gåta.
Åtminstone mellan raderna i olika uttalanden framgår att de svenska ambitionerna är tämligen måttfulla. Svensk "förhandlingsskicklighet" ska lösa upp åtminstone en del av de politiska knutar som finns i rådet, hoppas Wallström. När det gäller vetorätten sätter hon sitt hopp till att "se till att användningen av vetot kommer med ett högt politiskt pris, att man får fördömanden från länder runt om i världen".
Men för att åter ta Syrien som exempel tycks fördömanden inte bekomma ett land som Ryssland särskilt mycket. Det är knappast oväntat.
Sverige kan säkert göra skillnad. På marginalen. Det är inte att förakta. Men FN lär vara i stort sett samma dysfunktionella organisation när den svenska sejouren i säkerhetsrådet är över.
Regeringens jakt på en säkerhetsrådsplats bör närmast betraktas som ett exempel på utrikes inrikespolitik.
I Sverige står det fortfarande ett skimmer kring FN.
Inom socialdemokratin lever drömmen om att Sverige åter ska spela en roll på den världspolitiska scenen. Som under Olof Palmes dagar som statsminister. Som under Dag Hammarskjölds tid som inflytelserik generalsekreterare i FN.
Under två år ska Sverige dela sammanträdesbord med världspolitikens tungviktare.
Under två år ska det skimra om regeringen. Om Margot Wallström får bestämma.
Och om två år kan utrikesministern deklarera att hon är stolt. Men kanske inte helt nöjd.
Gå till toppen