Kultur

Jenny Maria Nilsson: "Bauman var den ende i sitt slag"

En av vår tids stora intellektuella, sociologen Zygmunt Bauman, är död. Inte förrän nu alltså, det hade kunnat ske långt tidigare – 1939 till exempel, när han var fjorton. Baumans familj var judisk och när nazisterna invaderade Polen fick den fly. I grevens tid, visade det sig, de hann med sista tåget österut. Hans fars heder höll på att kosta familjen livet den gången; när tåget under bombardemang blev fast vid en station insisterade pappa Bauman på att leta upp en konduktör och betala för resan innan flykten fortsatte.
Bauman och hans pappa kom för övrigt i konflikt sedan Zygmunt i medelåldern lämnat Israel efter att öppet ha kritiserat sionismen. Att Bauman alls befann sig i Israel berodde på att han öppet kritiserat antisemitismen bland Polens kommunister. Han och hustrun Janina flydde undan den utrensning av judar som Polen iscensatte 1968. En medalj för tapperhet vore på sin plats. Det fick Bauman i och för sig, men då i bokstavlig mening. Mot slutet av andra världskriget stred han i röda armén mot Tyskland och deltog i slaget vid Berlin. Ett kort tag, som ung, trodde han på kommunismen. Helt nyligen påpekade Bauman att han under alla sina år aldrig sett några högstämda, politiska ambitioner överleva.
Kanske är det därför han anade att ungdomar med moraliska intuitioner skulle söka sig bort från politiken, till mer renodlat etiska rörelser? En av miljoner ”saker” han förutsåg sedan han kommit till Leeds 1971 och anställts vid universitetet där. Efter ett halvt liv av flykt och exil bodde han kvar i samma hus tills han dog. Medan murgrönan växte upp över taket gick han i pension och blev provocerande produktiv: gav ut en bok om året och ägnade sig åt matlagning.
Världar kolliderar i Baumans tänkande, han hade motsatsen till beröringsskräck; han var postmodern profet och renässansmänniska med det fluffigaste tänkarhåret sedan Einstein. Ledigt rörde han sig mellan sociologi, filosofi och psykologi – han skrev om dagspolitik och dokusåpor, han silade världen genom sina erfarenheter och sin originella hjärna. I sin genombrottsbok ”Auschwitz och det moderna samhället” beskriver han hur modernitetens teknologi och byråkrati delvis var skäl till Förintelsen, eftersom dessa separerade individen från hennes moraliska ansvar.
Vår arts moral är ett viktigt stråk i Baumans verk. Orsaken till att han var så älskad, för det var han (är han!) är att han såg sig som en person i tjänst, han skrev inte för akademin utan för alla som kämpar för att vara mänskliga och göra det bästa av sig själva. Samhället ska dömas efter hur vi behandlar våra svaga och en gemenskap är inte starkare än sin sköraste länk, ur de idéerna skrev han – hans människokärlek var så hårdnackad att den blev radikal.
Det är skönt att han existerar och går omkring någonstans på denna jord, brukade jag tänka när jag läst honom men nu gör han inte det längre. Så enkelt det är att skriva att han var den siste av sitt slag men Bauman var verkligen den ende i sitt slag, vilket är definitionen på en intellektuell. Han drog till sig särskilt unga människor och inspirerade dessa att tända sin egen lampa, att tänka fritt men odla sin ryggrad – inget dåligt arv.
Gå till toppen