Kultur

Kärleken till Jean-Michel Basquiat

Ann Lingebrandt läser den febrigt expressiva romanen "Basquiats änka" om kärlek, knark och konst i 80-talets New York.

Jennifer Clement.Bild: Barbara Sibley

Jennifer Clement

BOKEN. ”Basquiats änka”. Övers Niclas Hval. Albert Bonniers Förlag.
Hon vet var vartenda ben i hennes kropp sitter. Och vilka av dem som gör mest ont när man blir slagen. Jennifer Clements ”Basquiats änka” börjar med blixtrande fragment av en barndom ackompanjerad av ljudet från möbler som kraschar mot väggar, ett bälte som piskar mot kroppsdelar, armar som knakande vrids om. Redan vid sex års ålder är Suzanne inställd på att ge sig av hemifrån. ”En dag sätter du världen i brand”, tröstar mamman sin blåslagna dotter.
Och ”Basquiats änka” är en berättelse som brinner med en fräsande låga, en trollbindande historia om kärlek, konst, knark, våld och ett 80-talets New York där allt verkar möjligt. Hit kommer Suzanne Mallouk med heroin gömt i hövolmsfrisyren och möter graffitimålaren Jean-Michel Basquiat som snart kommer att bli galleristernas gatusmarta gullegris. Boken beskrivs som en biografi men låter sig lika gärna, kanske till och med hellre, läsas som en roman, strålande översatt av Niclas Hval.
Clement lärde känna Suzanne medan hon och Jean-Michel fortfarande hängde ihop men porträtterar henne som en romanhjältinna, larger than life. Samtidigt finns Suzannes egen röst hela tiden med i berättelsen, i kursiverade passager som kompletterar och korrigerar och ger boken en laddad dubbel blick, där förälskelsen fortfarande lyser igenom.
Det finns starka paralleller till Patti Smiths självbiografiska ”Just kids”, som handlar om hennes vänskap med Robert Mapplethorpe, men jag tänker också på Sara Stridsbergs Valerie Solanas-fantasi ”Drömfakulteten”, och det beror nog inte bara på att Andy Warhol figurerar även där. Gemensamt har de den traskantade romantiken, den febriga stilen, en expressiv prosa som sprakar av svärta.
Basquiats öde är det stoff legender (och bio-pics) vävs av, och han har mytologiserats så mycket som krävs för att målningar ska säljas för miljontals dollar. Suzannes och hans struliga romans är knappast något feministiskt lärostycke. Han kommer och går, ligger runt till höger och vänster, domderar och nonchalerar med missbrukarens självupptagna hänsynslöshet.
Men genom Suzannes ögon ser vi även hans sårbarhet och självförbrännande revanschlystnad i en rasistisk värld. På museerna finns inga svarta konstnärer, i gourmetbutiken flåsar väktaren honom i nacken och inte ens i Armanikostym lyckas han vinka åt sig en taxi. Själv äger hon en okuvlig styrka och när vännen Michael Stewart grips för att ha målat graffiti och misshandlas till döds av polisen driver hon en medborgarrättslig kamp till hans försvar.
Basquiat dör 1988 i en överdos, 27 år gammal. Suzanne är en överlevare och väljer en helt annan väg i livet. Deras turbulenta år tillsammans skildras som en både förförande och förtärande virvel av gränslös kreativitet och destruktivitet, där också kärleken framstår som en tungt beroendeframkallande drog.
Gå till toppen