Kultur

Handbok i konsten att överleva

Kristoffer Leandoer tänjer ut den stora undran om livets vad, hur och varför till en poetisk form. Det är makalöst gjort, skriver Victor Malm.

Kristoffer Leandoer är född 1962 och debuterade som poet 1987 med boken "Dykarklocka".Bild: CHRISTINE OLSSON / TT

Kristoffer Leandoer

BOKEN. Vägen till det stora kanske. Peqoud Press. Första raden: ”Jag är den som hänger tiden till tork i regnet. Jag är den som inte kan få tiden att gå.”
Kristoffer Leandoer är kanske Sveriges mest pålitliga litteratör. Det lätt antikverade ordet har fog för sig. Leandoer har med finess översatt Gérard de Nerval, Emmanuel Carrère och Neil Gaiman. Skrivit utforskande essäistik om symbolism, Proust, pseudonymer och samtidigt sysselsatt sig med den egna diktningen. Bara i år har han gett ut två böcker: den med rätta hyllade romanen ”De försvunna böckernas bibliotek”, och nu ”Vägen till det stora kanske” – som också den är utmärkt.
Bredden är i sig imponerande. Om fler samtidsförfattare hade drivits av samma förmedlingsvilja, hade lika djup och vid kunskap, så tror jag att det litterära samtalet hade varit långt rikare.
”Vägen till det nya kanske” är en diktbok, uppdelad i sju sektioner. De växlar från vad som i brist på ett bättre ord kan kallas prosalyrik, till mer traditionellt modernistisk, och på vissa ställen bunden, vers. En amorf form, som paradoxalt nog ger ett enhetligt, gjutet, intryck, som består i en konsekvent gestaltad livskänsla, en erfarenhet som dock saknar namn. Leandoer uttrycker den så här:
Varken ankomst eller avsked.
Varken samvaro eller främlingskap.
Varken fortvaro eller förintelse.
Varken födelse eller död.
Några sidor senare skriver poeten ett ”naturtroget porträtt” av sig själv – som har formen av två parenteser med en lång serie blankrader mellan sig – poeten ser sig, med andra ord, som ett ingenting. Han är varken död eller levande. Varken i världen eller utanför den. Så var är han då? I ett kanske, ett ekelöfskt mittemellan där inga säkra svar finns, där ingen idé om hur världen är kan bli bärkraftig nog för att skänka livet tyngd och fasthet.
Boken går att läsa som en handbok i konsten att överleva en sådan upplevelse, bära känslan av att i verklighet vara ingen. För det handlar inte, som man lite slarvigt kan förledas att tro, om en filosofisk tanke om att jaget är en illusion eller att subjektet inte finns, utan om en existentiell erfarenhet. Den tar sig uttryck i osäkerhet, missmod, en i princip jag-lös solipsism, en oförmåga till att vara klar och tydlig – det gör bokens innehåll svårt att beskriva rättvist, den vränger sig ur mitt grepp. Leandoer tycks själv medveten om detta: ”Jag vet inte vad jag säger, men jag vet mycket väl vad jag talar om. Jag vet inte vad jag gör, men jag vet mycket väl vad jag sysslar med. Jag vet inte vad jag tänker, men jag vet mycket väl vad jag funderar på.”
Ledmotivet är just ingenting. Men ingenting är, skriver Leandoer, också ”en börda lika svår att bära obesvärat som något eller allt”. Boken inleds med moln, och slutar med aska, som skrivs fram som två meningstomma fenomen, som därför kan inpräglas med all möjlig betydelse. Däremellan har Leandoer diktat, funderat över författarprofessionen, vad alla andra människor, folk, ägnar sina dagar åt, utan att kunna komma på något entydigt att säga.
I stället har han genomdrivit osäkerheten, sitt stora kanske. Den fruktansvärda insikten om att inget finns som ger livet vikt och riktning har blivit en rörlig, trevande dikt, som inte riktigt vet vad den vill, hur den ska fortsätta. Det är makalöst gjort. Leandoer har tänjt ut den stora undran om livets vad, hur och varför till en konkret, vardagsnära poetisk form.
Gå till toppen