Åsikter

Läsartext: ”Min cancerdrabbade sons läge var allvarligt, men läkaren fick inte ha överbeläggningar”

Tre canceravdelningar på Sus i Lund blev två, när avdelning 85 lades ner.Bild: Lars Brundin
Avdelning 85 på onkologen i Lund stänger denna vecka, en avdelning som erbjöd vård måndag-fredag för patienter som får behandling under medicinsk övervakning men annars kan vara hemma.
Det fanns inga sjuksköterskor som sökte tjänsterna. Därför stängde man. Vården var redan mycket slimmad. Läkare uttryckte vanmakt inför att de inte alls kunde ge den vård de ville när något hände mellan behandlingarna.
Jag är mamma till en ung vuxen som diagnosticerades med cancer i oktober. För oss patienter och anhöriga kan denna situation vara förvirrande: Vilken auktoritet är det som talar? Den medicinska eller den administrativa?
Första gången något hände mellan behandlingarna och jag i samtal överenskom med läkare att avvakta till morgonen, så var jag tvungen att ringa tillbaka för att höra om jag hade förstått rätt, var jag kanske bara en sjåpig, orolig anhörig? (Det gällde att skydda njurarna mot den toxiska effekten av cytostatika när det inte gick att behålla vätska.).
Nej, det var allvarligt, svarade läkaren, men han fick inte ha överbeläggningar. Jag fick en bedömning som var en sammanvägd medicinsk och administrativ bedömning. Korrekt, men förvirrande för mig. Hur många hade INTE ringt det där andra samtalet? Hur hade en ensam, sjuk patient som kanske inte ens vill acceptera sin diagnos gjort?
Efter strid och vägran att gå via akuten – av rädsla för att inte bli hjälpt och kanske vägran att vara sjuk – så kom vi till akuten fram på eftermiddagen. Det rann tårar nerför kinderna på ynglingen då han i en sidokommentar hörde ett självklart: ”jovisst kan jag sätta dropp i en piccline” (En piccline är en mjuk silikonkateter inlagd i ett större blodkärl i överarmen).
Han var så utsatt, och tårarna var så förlösande den här gången då han slapp – kanske också genom slumpen – den alltför vanliga väntan. Den som är cancersjuk är van att hamna än på den ena, än på den andra avdelningen. Eller – vilket också hände en annan gång – att tillbringa 20 timmar på akuten i väntan på plats överhuvudtaget. Akuten är i sig självklart heller ingen plats för cancersjuka, smittkänsliga patienter som får kända komplikationer mellan behandlingarna.
Hur det blir framöver när det händer något mellan behandlingarna vill jag inte ens föreställa mig. Det blir synd om patienter och även synd om dem som är besjälade av att försöka lösa de problem som uppstår trots att trixandet äter värdefull vårdtid.
Jag uppfattade 85:an som en utifrån förutsättningarna välfungerande avdelning med trevlig andra. Den hade långt från den 80-procentiga beläggning som vore optimal om man räknar in ekonomi för nödvändig flexibilitet och undvikande av vårdskador. Majoriteten av sjuksköterskorna var under 30, så erfarenheten hade nog flytt. Sjuksköterskorna var duktiga men erfarenhetsutbytet måste ha blivit knappt och ansvaret möjligen tungt.
Det vilar ett enormt ansvar på chefer och politiker inom Region Skåne som de senaste 15 åren ägnat sig åt att hyvla och omorganisera. Som huvudinstrument för styrning av vården är ”lean production” direkt skadligt. Att ständigt jobba och känna otillräckligheten är tärande. Om vården präglas av ett ekonomiskt och administrativt tänk så hittar personal också bättre sätt att se om sina liv: Mer fritid, mer pengar någon annanstans.
Politiker behöver tänka i nya banor, och även öppna börsen innan det går så långt att det inte ens med pengar finns något kvar att stödja. När en 17-åring tvivlar på sitt yrkesval på grund av stressen och bristen på vårdplatser, såsom Elisabeth Andersson uttryckte här nyligen, borde politiker och chefer vakna.

Eva Nyström

Eva Nyström är legitimerad både psykolog och psykoterapeut. Hon arbetar och bor i Lund.
Läs mer:Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Läs alla artiklar om: Canceravdelning stängde i Lund
Gå till toppen